Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frestelse ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Försäkringsbolaget Skandia, Gaslysningsbolaget
m. m. F. utöfvade en omfattande välgörenhet och
offrade för denna ej blott penningar, utan äfven
en stor del af sin tid och sitt arbete, såsom vid
insamlingarna för de af hungersnöd lidande finnarna
(1863) och de i kriget 1864 sårade danskarna. Död
vid badorten Furusund d. 3 Aug. 1867.
Frestelse, teol., förledelse till synd, ett uppväckande
af det inom menniskan slumrande begäret till det onda,
hvarigenom uppkommer en strid mellan det onda och
det goda och menniskan råkar i fara att vända sig
till det förra. Blott den kan frestas, hos hvilken å
ena sidan benägenheten eller åtminstone möjligheten
till synd förefinnes, men hvilken å andra sidan icke
så absolut beherskas af synden, att denna hos honom
är den enda bestämmande principen. Således kunna
hvarken Gud och de goda änglarna eller de onda andarna
frestas. Frestelsen framkallas, enligt den kristna
läran, merendels genom någon yttre anledning, vare sig
lockelse eller lidande, men har sitt egentliga upphof
i djefvulens förförelse och list. Han har dervid
kraftiga bundsförvandter dels i den onda verlden
(Matt. 18: 7), dels och framför allt i menniskans
syndiga begärelse (Jak. ep. 1: 14), hvilken likasom
befruktas (v. 15) af fantasien, som framställer det
onda i en förförisk, lockande gestalt och sålunda
frambringar den onda viljan. Dermed är synden "född";
"fullbordad" blifver hon, då hon framträder såsom
handling. Kan menniskan jaga den nämnda fantasibilden
på flykten och se det onda i dess rätta gestalt,
då har hon segrat i frestelsen, och det sedliga
medvetandet kommer hos henne till sin rätt (se
t. ex. berättelsen om Josef i 1 Mos. 39: 11, 12). Men
ofta dröjer hon vid denna bild och betraktar den med
välbehag (hvilket af medeltidens teologer kallades
delectatio morosa, dröjande välbehag), hvarvid
hon förmenar sig hafva kraft att icke hängifva sig
deråt eller upptaga den i sin vilja; men slutligen
har fantasibilden blifvit henne öfvermäktig, så
att hon icke längre kan göra frestelsen motstånd
(se berättelsen om syndafallet i 1 Mos. 3; Schillers
skildring af Wallenstein). – Emedan menniskan af sin
egen natur drages till det onda, behöfver hon gudomlig
hjelp till att öfvervinna frestelsen. Vaksamhet och
bön (Matt. 26: 41) samt nådemedlens rätta bruk äro de
vapen, som dertill erfordras. Men dessa vapen kunna
rätt användas endast af den, hvilkens inre lif genom
tron och kärleken fått en ny riktning, en riktning mot
det goda eller Gud. Äfven den pånyttfödda och troende
menniskan är nämligen utsatt för frestelsen; äfven
hos henne innebor den onda begärelsen, om också icke
såsom herskande och bestämmande makt. Den troendes
frestelser hafva det särskilda syftemålet att befästa
honom i tron och kärleken till Gud samt kallas derför
pröfningar (Jak. 1: 2, 3; se berättelsen om Isaks
offrande i 1 Mos. 22); ett sådant befästande är för
honom alltid frukten af en öfvervunnen frestelse. När
frestelsen framträder såsom ett direkt angrepp på
tron, kallas hon anfäktning: menniskan frestas till
tvifvel antingen – objektivt – på Guds egenskaper,
hans godhet, vishet, makt och sannfärdighet
(t. ex. Job, Johannes Döparen, Tomas) eller –
subjektivt – på sin egen rätt att tillegna sig Guds
nåd (så t. ex. ofta Luther). Sådana anfäktningar
kunna till fullo öfvervinnas endast derigenom att
menniskan ödmjukt böjer sig under det outransakliga i
Guds skickelser; det gäller här ofta att "tro utan att
se" (Joh. 20: 29). – I mera oegentlig mening talas om
frestelse i uttrycket "fresta Gud", d. ä. att genom
fortsatt syndande eller genom att öfverdådigt kasta
sig i faror likasom pröfva huru långt Guds tålamod
eller hans skyddande makt sträcker sig. E. J. Ö.
Freudenstadt [fröj-], stad i würtembergska
Schwarzwald-kretsen, vid en biflod till
Murg. Omkr. 5,300 innev. Ullspinneri och klädesfabrik;
tillverkning af brandsprutor, harts, beck, kimrök
m. m. Till F. hör Christophsthal, med jernverk, ull-
och linspinneri. Staden anlades 1599 af protestantiska
flyktingar från Salzburg.
Freudenthal [fröj-] (Tsjech. Bruntál), stad i
österrikiska Schlesien, v. om Troppau, Omkr. 6,500
innev. Linne-, damast- och yllefabriker. 15
km. nordvest derifrån ligger, vid foten af Altvater,
badorten Karlsbrunn.
Freudenthal [fröj-], Axel Olof, finsk språkforskare,
född i Sjundeå socken, Nylands län, d. 12
Dec. 1836, blef student 1854, fil. kand. 1859 och
fil. mag. 1860. Med understöd af universitetet
företog han 1860–61 resor i Nyland för arkeologiskt
och lingvistiskt ändamål. På hösten sistnämnda år
begaf han sig till Upsala för att under professor
Carl Säves ledning fortsätta sina studier i nordiska
språk. Under sommaren 1862 idkade han arkeologiska
studier vid museerna för nordiska fornsaker i
Stockholm och Köpenhamn. 1866 förordnades han till
docent i fornnordiska språket och antiqviteterna. När
den af ridderskapet och adeln samt borgareståndet vid
1872 års landtdag beslutade petitionen om inrättande
af en lärostol i svenska språket vid Helsingfors
universitet slutligen bifölls, blef F. 1877, på
grund af sin lärareverksamhet samt utgifna arbeten,
af Consistorium academicum i April föreslagen att
utan specimen erhålla e. o. professuren i "svenska
språket och literaturen". Då detta förslag icke vann
nådigt bifall, blef han i Dec. s. å. förordnad att
förestå denna tjenst. Sedan F. utgifvit och försvarat
en akademisk afhandling för densammas erhållande,
utnämndes han 1878 till e. o. professor. F.,
som promoverades till hedersdoktor vid Upsala
universitets jubelfest 1877, är medlem af flere
imheinska och utländska lärda sällskap. På hans
initiativ stiftades 1874 Svenska landsmålsföreningen
i Helsingfors, hvars ordförande han allt sedan
dess varit. Skrifter: Einar Skålaglams Vellekla,
öfversatt och förklarad (1865), Om svenska ortnamn
i Nyland (1867), Om svenska ortnamn i Egentliga
Finland (1868), Om Ålands ortnamn (s. å.), Om svenska
allmogemålet i Nyland (1875), Upplysningar om Rågö-
och Vichterpalmålet i Estland (s. å.), Om nyländska
mans- och qvinnonamn under medeltiden (1877), Bidrag
till ordbok öfver Närpesmalet (1878), Über den
Närpesdialect (s. å.). Dessutom har F. författat
flere smärre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
