Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frestelse ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
expedition till sydkusten af Nya Holland och Van
Diemens land, besörjde fullbordandet af den aflidne
Baudins kartor 1805–15, blef 1811 fregattkapten
och företog 1817–20 på regeringens uppdrag en
upptäcktsresa till Söderhafvet. Resultaten af denna
resa nedlade han i praktverket: Voyage autour du
monde Cendant les années 1811–20 (1824–44).
Freycinet [fressine], Charles Louis de Saulses
de, fransk ingeniör och statsman, född 1828, var
en tid grufingeniör och blef 1856 trafikchef för
sydbanan. 1862–67 företog han på offentligt uppdrag
vetenskapliga resor. Under fransk-tyska kriget
(1870–71) tjenstgjorde han såsom kabinettschef
under Gambetta och tog såsom sådan en verksam del
i uppsättandet af de nya republikanska arméerna
och anordnandet af krigsoperationerna. Det raska
organiserandet af topografiska sektionen och
inrättandet af fälttelegraftjensten voro bl. a. F:s
verk. Efter krigets slut återvände han till det
enskilda lifvet, men uppställde sig 1876 såsom
kandidat vid kompletteringsvalen till senaten,
blef vald, och slöt sig till den republikanska
venstern. Han inträdde d. 13 Dec. 1877 i Dufaures
kabinett såsom minister för allmänna arbeten och
verkade på denna post energiskt för utvecklingen
af Frankrikes kommunikationsväsende. F. bibehöll
denna post i det efter presidentombytet (d. 30
Jan. 1879) bildade Waddingtonska kabinettet. Den
29 Dec. s. å. efterträdde han Waddington såsom
konseljpresident och utrikesminister. Då han sökte
bringa till stånd en uppgörelse i godo med Vatikanen
angående tillämpningen af de s. k. marsdekreten
(genom hvilka de andliga ordnarna i Frankrike
upplöstes), blef hans ställning ohållbar. Han fick
den af Gambetta ledda venstern emot sig och måste i
Sept. 1880 afgå samt lemna rum för J. Ferry. F. har
författat en politisk skrift, La guerre en province
pendant le siége de Paris (1871), samt flere arbeten
i ingeniörsvetenskapen.
Freydorf, Rudolf von, badensisk minister, född
d. 28 Febr. 1819 i Karlsruhe, blef 1860 råd
i justitieministeriet. 1866 utnämndes han till
president i ministeriet för det storhertigliga huset
och till utrikesminister samt var från 1871 äfven
justitieminister och badensisk fullmäktig i tyska
Förbundsrådet. Han har inlagt stora förtjenster om
Tyska rikets bildande. 1876 drog han sig ifrån det
politiska lifvet. F. har författat bl. a. Badische
processordnung mit erläuterungen (1865–67) och Die
process von Baumbach (1864).
Freylinghausen, Johann Anastasius, tysk teolog och
författare af andliga sånger, f. 1670, d. 1739, blef
1695 pastorsadjunkt åt den ryktbare A. H. Francke
i Halle och biträdde denne i hans författareskap
och lärareverksamhet. 1723 blef han subdirektör samt
1727, efter Franckes afgång, i förening med dennes son
föreståndare för barnhuset och pedagogium i Halle. –
F. diktade fyrtiofyra andliga sånger (ny upplaga 1855)
och besörjde utgifvandet af flere samlingar sånger för
kyrklig uppbyggelse, "Freilinghausensches Gesangbuch"
(1704) utkom i flere tätt på hvarandra följande
upplagor. Äfven F:s
Grundlegung der theologi utkom till 1744 i 14
upplagor.
Freytag, Georg Wilhelm Friedrich, tysk orientalist,
född i Lüneburg 1788, kom som fältprest med
preussiska armén till Paris 1815, der han stannade
en tid för att uteslutande egna sig åt studiet af
de österländska språken. Redan 1819 kallades han
till professor i denna vetenskap vid universitetet
i Bonn och beklädde detta ämbete ända till sin
död, 1861. Sin genom lärdom och flit utmärkta
författareverksamhet egnade F. företrädesvis åt
sådana arbeten, som kunde befordra och underlätta det
arabiska språkets studium. Till arbeten af detta slag
hör framför allt hans stora Lexicon arabico-latinum
(1830–37), som, grundadt på tvänne af de mest berömda
arabiska lexikografers arbeten, ännu i dag utgör
en allmänt använd och nästan oumbärlig handbok,
ehuru det i rent vetenskapligt hänseende lemnar
mycket öfrigt att önska. Af hans andra arbeten äro
följande de mest betydande: Hamasae carmina (1828–
47), Darstellung der arabischen verskunst (1830), Ibn
Arabsjah, fahihat-el-chulafa, "fructus imperatorum"
(1832–52), Arabum proverbia (1838–43), Einleitung
in das studium der arabischen sprache (1861).
H. A.
Freytag, Gustav, tysk romanförfattare, född
1816 i Kreuzburg i Schlesien, erhöll 1838 den
filosofiska graden, hvarefter han 1839 slog sig
ned i Breslau såsom privatdocent i tyska språket
och literaturen. Sedan 1847 har F. varit bosatt
i Dresden och Leipzig, uteslutande sysselsatt med
literär verksamhet. I denna kan man hos F. urskilja
tvänne perioder. Under den förra, hvilken omfattar
tiden 1840–55, söker ännu hans i estetiskt afseende
rikt utrustade ande efter den för honom lämpligaste
konstformen. Han utgaf under denna tid några lyriska
och episka försök (In Breslau, 1845) samt flere
ej obetydande dramatiska arbeten. Genom den 1855
utkomna romanen Soll und haben ("Debet och credit",
1857), inträdde F. i blomstringsperioden af sin
författareverksamhet och beredde sig ett namn bland
alla bildade nationer. Han hade i romanen funnit sitt
rätta område, der han sedermera nästan uteslutande
verkat. En på en gång fin och varm karaktersteckning,
liflighet och rikedom i uppfinningen, en öfver det
hela utbredd ädel idealism samt en nationel prägel i
detta ords bästa mening äro de förtjenster, som ställa
F. högt bland nutidens romanförfattare och göra hans
böcker till en kär och verkligt värdefull läsning
inom vidsträckta kretsar. F. har vidare utgifvit:
Die verlorene handschrift (1864; "Det förlorade
manuskriptet", 1867) och Die ahnen ("Förfäderna" 1874
o. f.), en serie romaner, som successivt utkommit på
1870-talet och behandla olika perioder i Tysklands
historia. C. v. F.
Fria församlingar, religiösa samfund, som frigjort
sig från de traditionella troslärornas auktoritet,
skilt sig från stats- eller folkkyrkorna och
konstituerat sig sjelfständigt. – Mest bekanta äro
de Fria församlingar (Freie gemeinden) i Tyskland,
hvilka på 1840-talet bildades till följd af striden
mellan rationalismen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
