- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål /
409-410

(1882) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frinnaryd ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppgifter om last, destinationsort, returfrakt
m. m., skulle öfverlemnas till den vakthafvande
"besökaren". Frisedeln motsvaras nu, fastän i
mildare form, af den s. k. inlastningssedeln.
1. C. O. N. 2. Kbg.

Frisel (T. friesel, Lat. febris miliaris), med.,
en egendomlig, af stark svettning och ymnigt
utslag af små klara vattenblåsor kännetecknad
feber. Den uppträdde första gången i Leipzig 1650,
hos barnsängsqvinnor, och herskade sedermera, under
1700-talet och i början af 1800-talet, epidemiskt
i Sachsen, Thüringen, Frankrike och norra Italien,
hvaremot denna äkta friselfeber aldrig torde hafva
förekommit i Sverige. Med densamma får nämligen ej
förblandas det friselliknande utslag, som rättare
kallas "sudamina" och förekommer i en mängd olika,
med stark svettning förenade febersjukdomar, särdeles
den rheumatiska febern. F. B.

Friser (Fris. frisan, Lat. frisii, senare frisones,
frisiones
), en germansk folkstam, som vid den
tid, då romarna under Drusus, kort före Kristi
födelse, kommo i beröring med honom, bodde i
nordvestra Germanien, vid Nordsjön, mellan Rhen
och Ems. Genom Drusus gjordes de skattskyldige under
romarna, men befriade sig från dem 28 e. Kr. Under
de följande århundradena omtalas de föga, men
deltogo sannolikt med sina grannar sachserna i
eröfringen af Britannien. På 600-talet sträckte
sig deras område från ån Sincfala (den nuvarande
ån ’t Zwin, som mynnar ut n. om Sluis) i v. till
Weser i ö. och delades i tre delar: Vest-Frisland
(de nuvarande prov. Zeeland, Nord- och Syd-Holland
samt en del af Utrecht), Mellan-Frisland (den
nuv. prov. Friesland) och Öst-Frisland (den
nuv. holländska prov. Groningen, det preussiska
Ostfriesland och en del af Oldenburg). Dessutom
omnämnas nord- l. strandfriser, i vestra Slesvig och
på närliggande öar. Genom Pipin af Heristall (689)
och Karl Martell (734), men hufvudsakligen genom
Karl den store (802) blefvo friserna underkufvade
af frankerna. Redan i förra hälften af 700-talet
predikade missionärerna Willibrord och Winfrid
l. Bonifacius kristendomen ibland dem. Friserna hade
en mycket liberal författning. Deras gamla lagbok
(Lex frisionum) upptecknades under Karl den store eller
kanske redan tidigare. Flere nordtyska stammars dels
republikanska författning, dels bondefrihet utan
adel (t. ex. ditmarskernas) härröra äfven från det
frisiska samhällsskicket. Vid frankiska rikets delning
mellan Ludvig den frommes söner (843) kom Frisland
till Tyska riket. I Vest-Frisland uppstodo från 10:e
årh. enskilda ärftliga grefskap. De öfrige friserna
bevarade deremot sin sjelfständiga författning
och sin frihet ända till slutet af 1400-talet, då
Mellan-Frisland underkufvades af hertig Albrekt af
Sachsen, hvilken af kejsaren utnämndes till ärftlig
riks ståthållare. 1523 gick ståthållareskapet öfver
till Karl V, hvarefter landet delade samma öden
som de öfriga Nederländerna. Öst-Frisland tillföll
under 1400-talets lopp grefvarna af huset Cirksena,
hvilka regerade till 1744, då Öst-Frisland förenades
med Preussen (se Ost-Friesland).

Frisera (Fr. friser, af Sp. frisar, vecka, sannolikt
af Angels. frisle, krusig), krusa, lägga i lockar,
ordna håret, kamma. – Frisyr (Fr. frisure), hårläggning,
kamning. – Frisör (Fr. friseur), fem. frisörska,
person, som har till yrke att ordna (bränna, upplägga
o. s. v.) andras hår.

Frisi, Paolo, italiensk vetenskapsman, född i Milano
1728, blef 1753 professor i filosofi i Novara och
1756 i Pisa samt utnämndes 1764 till professor i
matematik vid Scuola palatina i Milano. 1766 tog han
afsked från sistnämnda syssla och företog derefter
vidsträckta resor. Död 1784. Han författade ett stort
antal vetenskapliga afhandlingar rörande algebra,
geometri, differentialeqvationer, mekanik och fysik,
specielt elektricitetslära. Flere af hans skrifter
blefvo prisbelönta af lärda sällskap. K. L.

Frisiska språket hör till den lågtyska språkgrenen
och är närmast beslägtadt med angelsachsiska
språket (se Engelska språket). Handskriftliga
literaturminnesmärken af frisiskan finnas först från
1300-talet (lagar); frisiska namn och glosor finnas
dock från vida äldre tider (t. ex. i "Lex Frisionum",
från början af 800-talet). Fornfrisiska kallar
man vanligen språket intill början af 1500-talet;
sedan vidtager nyfrisiskan. Omkr. 1300 talades
fornfrisiska utmed Nordsjöns kuster, från trakten
straxt öster om Brügge ända in i norra Slesvig,
dock med afbrott vid södra stranden af Zuijderzee,
kring Wesers och Elbes mynningar samt från Elbe till
Eider. Fornfrisiskan sönderföll i tre hufvudmunarter:
1) vestfrisiska, från Brügge till Groningen (språket
mellan Zuijderzee och Groningen kallas dock stundom
medelfrisiska); 2) östfrisiska, från Groningen till
och med de då befintliga öarna i Wesers mynning samt
på en liten landsträcka (Wursten) öster om denna;
3) nordfrisiska, i Slesvig (nordfrisiska handskrifter
från medeltiden finnas dock ej). Genom en under
många århundraden fortgående inverkan af grannspråken,
nederländska, plattyska och danska, har frisiskan
alltmer undanträngts, så att den numera qvarlefver i
blott smärre trakter af det gamla språkområdet. Af
nyfrisiskan finnas fem nu lefvande hufvudmunarter: 1)
vestfrisiskan, som talas i nederländska
prov. Friesland, sydvest om Leeuwarden mellan denna
stad och Zuijderzees mynning, i orterna Hindelopen,
Molkwerum, Sneek, Bolsward m. fl.; 2) saterländskan,
som talas i vestligaste delen af mellersta Oldenburg,
det s. k. Saterland, i dettas tre af moras omslutna
byar; 3) wangeroogskan, som talas på den lilla
ön Wangeroog, midt emot vestliga delen af Oldenburgs
kust; 4) den mycket uppblandade helgoländskan, på den till
England hörande ön Helgoland; 5) nordfrisiskan,
i vestra Slesvig (Tönders och Husums kretsar)
samt å dess flesta öar, såsom Sylt (fris. Söld),
Föhr, Amrum m. fl. Den numera s. k. östfrisiskan
är endast en i det hannoveranska Ostfriesland
talad plattysk munart, i hvilken enstaka frisiska
ord upptagits ur den der förr lefvande frisiskan.
Ett utbildadt literaturspråk kan icke någon af
de nyfrisiska munarterna sägas vara. Dock hafva
bemödanden gjorts att höja vestfrisiskan dertill.
På 1600-talet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:41:17 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfae/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free