Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frånånger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta tillfälle kan i regala pastorat församlingen
begära en fjerde profpredikant, derest de fleste
närvarande, efter hufvudtal räknadt, förena sig
om att dertill äska en och samma person. Frågodag
infaller å söndagen efter sista profdagen,
såvida ej bönedag eller större högtidsdag då
inträffar, och förrättningen tager sin början efter
högmässogudstjenstens slut. Se vidare k. förordn.
om prestval d. 1 April 1843.
Frånånger (Fornnord. Fránangr) var namnet på en mytisk
flod, i hvars fors Loke, efter att hafva orsakat
Balders död och smädat gudarna vid Äges gästabud,
ofta plägade gömma sig i skepnad af en lax. På ett
närliggande fjäll hade han byggt sig ett hus med
fyra dörrar, för att kunna hafva utsigt åt alla
håll. En gång sysselsatt med att binda fisknät,
tänkte han efter om åserna skulle kunna uppfinna
något redskap att fånga honom i forsen. I det samma
såg han gudarna nalkas huset för att gripa honom;
han kastade då nätet på elden, sprang ut i ån och
förskapade sig till lax. När åserna sågo askan efter
det brända garnet på glöderna, begrepo do, att det
varit ämnadt till redskap att fånga fisk; de gjorde
då ett likadant nät och kastade det i forsen. Efter
flere misslyckade försök lyckades det slutligen Tor
att gripa Loke, då denne i sin laxskepnad sökte
hoppa öfver fiskgarnet. Laxen var slipprig, så att
Tor först vid stjerten fick honom fast, och af denna
anledning hafva laxarna afsmalnande stjert. Den
fångne Loke vardt sedan lagd öfver tre skarpa
stenflisor och bunden med sin sons tarmar. Se Loke.
Th. W.
Frähn, Christian Martin Joachim, tysk-rysk orientalist
och numismatiker, f. 1782 i Rostock, blef 1807
professor i österländska språk i Kasan och 1815
ledamot af vetenskapsakademien i Petersburg samt
direktor för asiatiska museum i samma stad. Död
1851. Skrifter: Ibn-Foslans und anderer araber
berichte über die russen älterer zeit (1823),
Recensio nummorum muhamedanorum academiae
imperialis scientiarum Petropolitanae (1826),
till hvilket efter hans död utgafs ett komplement:
Opusculorum posthumorum pars prima (1855), Sammlung
kleiner abhandlungen, die mohammedanische numismatik
betreffend (1839), Neue sammlung <1844) m. fl.
Fräkenslagtet, Equisetum Tourn. 1. Bot. Det enda nu
lefvande slägtet inom fräkenväxternas familj
(Equisetaceae). Slägtets kännemärken sammanfalla
således med familjens. Man känner af detsamma
27 arter, bland hvilka 8 tillhöra den svenska
floran. I epidermiscellerna afsättes i mer eller
mindre stor mängd kiselsyra, hvarigenom stjelkarna
hos somliga arter blifva så hårda, att de kunna
användas till slätslipning af snickeriarbeten. Detta
är t. ex. händelsen med E. hiemale L. (skafgräs),
som för öfrigt, likasom några andra af detta slägte,
äfven användts i medicinen såsom ett urindrifvande
medel. – 2. Paleont. Slägtet fanns med säkerhet redan
under triasperioden, under hvilken det uppträdde med
jättelika former, vida öfverträffande nutidens arter
i storlek. Nämnda periods Equisetum arenaceum mätte
ända till 7
à 9 cm. i genomskärning, och nästan lika väldig var
oolitens E. columnare. Samtidigt funnos dock äfven
mindre former, t. ex. den äfven i Skåne förekommande
rätiska E. Münsteri, med en diameter varierande mellan
7 och 15 mm. En annan äfven i Skåne förekommande art
är ännu mindre. Från triasperioden finnes slägtet inom
alla formationer. Den nämnda oolitarten synes vara den
sista med mera ansenliga dimensioner. Tvifvelaktiga
former upptagas såsom Equisetites.
1. O. T. S. 2. A. G. N.
Fräkenväxter, Equisetaceae Mich. 1. Bot. Namn på en
växtfamilj, som numera inom s. k. naturliga växtsystem
föres till ormbunkarnas klass (Filices). Nutidens
fräkenväxter äro alla örtartade och igenkännas
genom en krypande jordstam (rotstock), som ofvan
jord uppskjuter trinda, fårade, pipiga, ledade,
enkla eller oftare kransgreniga stjelkar, hvilkas
blad förändrats till sambladiga tandade slidor kring
lederna. De fruktbärande stjelkarna hafva i toppen ett
enkelt ax af kransvisa, sköldlika fjäll, å hvilkas
undre sida sporgömmena finnas. Dessa innehålla
en mängd groddkorn, hvilkas yttre hinna klyfves
till två ursprungligen spiralvridna springtrådar,
som äro starkt hygroskopiska och utsträcka sig,
då de torka, samt åter hopvridas under inflytande
af fuktighet. Groddkornen utveckla s. k. förbrodd
(prothallium) hvarå antheridier och arkegonier
uppkomma. – 2. Paleont. Den plats fräkenväxterna
intaga inom nutidens vegetation är af försvinnande
betydelse mot den de innehade under några af de forna
geologiska perioderna. Redan under den devoniska tiden
funnos equisetacéer, men det var i synnerhet under
stenkolsperioden som denna växtgrupp vann sin största
utveckling, med slägtena Calamites, Annularia,
Bornia (Archaeocalamites) m. fl., af hvilka det
förstnämnda stundom i väsentlig mån bidragit till
vissa stenkolsbäddars uppkomst, och hvars trädartade
dimensioner bilda en egendomlig motsats mot nutidens
representanter för i fråga varande familj. Från
denna tid aftogo equisetacéerna så småningom såväl
i fråga om formrikedom som relativ betydelse i
förhållande till öfriga växter. Stenkolsperiodens
slägten öfverensstämma med hvarandra – på samma
gång de afvika från det nu lefvande – deruti
att deras fruktsättningar bildade ledade ax med
sporgömmena dolda af de i lederna kransställda
bractéerna. Sporgömmena sjelfva voro hos de olika
slägtena antingen fästa vid bractéernas bas eller
midt på internodiet enligt samma plan som hos
equisetum, fastän med blott en krans inom hvarje
internodium. Dessa afvikande former synas hafva
utdött mot slutet af den permiska perioden. Det nu
lefvande slägtet uppträdde redan under triasperioden
(eller måhända ännu tidigare). Mot slutet af sist
nämnda period fanns dock äfven det om Calamites
i flere hänseenden erinrande slägtet Schizoneura,
utmärkt genom i lederna kransställda, smala jämnbreda
blad och rätt ansenliga dimensioner. En art af detta
slägte lefde äfven i Skåne, oolitens Phyllotheca
är den sista equisetacé, som afviker från nutidens
slägte. Slidans tänder voro hos densamma utdragna
till långa, ofta tillbakaböjda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
