Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frånånger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingälder för sina efterträdare; men sedan den kyrkan
en gång tillerkända skattefriheten under en lång tid
bekräftats af hvarje ny konung och dervid jämväl
utsträckts till kyrkans nya förvärf af jordagods,
blef kyrkans frihet från skatt till kronan, från
1300-talets slut, erkänd såsom en gifven sak,
hvilken ej kräfde någon formlig bekräftelse. Kyrkans
skattefria jordmassa tillväxte hastigt genom de
gåfvor och testamenten, som gjordes till kyrkornas och
klostrens förmån. Lagstiftningen uppsatte visserligen
i familjens intresse hinder emot ett alltför
vidsträckt borttestamenterande af arfvejord, i det
att man utan arfvingarnas medgifvande ej egde att
borttestamentera mer än hvar 20:de penning af sådan
jord; men detta lagens bud efterlefdes icke särdeles
noga, och kyrkan ej blott gjorde stora förvärf i strid
deremot, utan förmådde äfven att behålla dem. Vid
1500-talets början torde sålunda minst hälften af
rikets jord hafva kommit i kyrkans och klostrens
besittning, men reformationen medförde för kyrkan
förlusten af hennes mesta egendom. Enligt 1527 års
riksdagsbeslut skulle nämligen dels till kronan
indragas alla kyrkans och de andliges öfverflödiga
inkomster, dels närmaste arfvingar och bördsmän ega
rätt att återbörda gods och hemman, som enskilde till
kyrkliga inrättningar skänkt, sålt eller pantsatt,
"sedan kung Karls räfst stod". Dermed kan det andliga
frälset sägas hafva upphört, ehuru presterskapets
boställen och andra löningshemman (kapellansbol dock
endast delvis) ännu i våra dagar åtnjuta befrielse
från kronans ränta och tionde samt åtskilliga besvär.
Det verldsliga frälset är, såsom ordnad institution,
inemot ett århundrade yngre än det andliga, men har
egt längre bestånd och haft en mera genomgripande
betydelse. Dess instiftande genom Alsnö stadga,
omkr. år 1280, innebar icke blott medgifvandet
af skattefrihet åt en viss samhällsklass, såsom
1200 års privilegium för kyrkan och de andlige,
utan dermed afsågs äfven att för den medgifna
friheten tillförsäkra kronan en viss art af
tjenster. Skattefrihet skulle nämligen njutas af
konungens och hans närmastes tjenare och män, men
derjämte af en hvar, som gjorde krigstjenst till
häst l. rusttjenst. Denna tjensts lagliga fullgörande
skulle vid de årliga vapensynerna utrönas och pröfvas;
hade en person bestått vapensynen, så friade han ock
allt sitt gods från skatt till kronan, så länge han
fullgjorde rusttjenst. Visserligen gjordes äfven
under medeltiden ett och annat försök att hindra
frälsemännen från att utvidga frälsefriheten till
nyförvärfvade skattegods; men först under vasaperioden
började man stadga ett visst mått af jordagods, för
hvars friande från skattskyldighet utrustandet af häst
och karl fordrades. Räntebeloppet, som först sattes
till 150 mark för hvarje häst, nedsattes redan under
1500-talet först till 300 och sedan till 400 mark och
under 1600-talet till 500 mark, hvarvid äfven medgafs,
att två eller tre fattige adelsmän kunde frälsa sin
egendom genom att tillsammans hålla häst och karl. Uti
1772 års adliga privilegier bestämdes 580 marks ränta
såsom norm. Under 1500- och början af 1600-
talet lindrades rusttjenstskyldigheten betydligt äfven
genom medgifvandet af säteri-, ladugårds- samt rå-
och rörsfriheten (se d. o.). Från 1809 har rustandet
för frälsejorden faktiskt upphört (se Adelsfana) och
utgöres numera, såsom redan från 1747 blef vanligt,
i stället en särskild bevillning af frälsejordegaren
(i allmänhet 30 öre för hvarje rusttjenstmark). Denna
bevillning upphör till hälften, då rustningen
uppsattes. Utsockne frälset fullgör bevillningen med
visst belopp för hvarje hemman. Ursprungligen var det
hvarje bondes rätt att genom fullgörande af rusttjenst
fria sin jord från skatt. Men redan tidigt tillvällade
sig konungarna myndighet att efter godtycke meddela
eller vägra frälse, och sålunda förvandlades
frälsefriheten från en rättighet, som genom viss
tjenst kunde förvärfvas, till en förmånsrätt, hvartill
endast börd och nåd banade väg. Såväl Karl IX:s försök
att i viss mån återupplifva frälserätten i dess gamla
skick genom uppsättande af s. k. sköldknektar som
de ofrälse ståndens klagomål vid 1650 års riksdag, i
hvilka äfven yrkades upprätthållandet af landslagens
stadgande om frälserättens förvärfvande, hade
ingen påföljd. Deremot ansågs frälserätt omedelbart
förvärfvas åt all jord, som kom i adelns ego, vare
sig derigenom att frälseman var skattebondes arfving,
eller att bonde och bondeson upphöjdes i adligt
stånd. Äfven på andra sätt ökades det verldsliga
frälsets jordmassa. Reformationen tillförde det
en vinst, som väl kan uppskattas till omkr. 2,000
hemman, och sedermera ökades frälseegendomen i
betydlig mån genom donationer och förläningar, köp
och förpantningar. Vid midten af 1500-talet utgjorde
frälseegendomen inemot 16,000 hemman. Vid midten
af 1600-talet beräknades det gamla frälsets hemman
till 17,000 à 18,000, men inberäknadt 26,000 mantal
under frälset sålda och donerade gods, utgjorde
frälseegendomen i sjelfva verket 43 à 44 tusen
mantal. – Man sträfvade emellertid icke blott att
föröka frälseegendomen, utan äfven att vidmakthålla
frälseståndets företrädesrätt till densamma. Redan i
medeltidens konungaförsäkringar lofvades, att icke
några gods skulle köpas undan frälset till kronan,
och i 1617 års adliga privilegier finnas stadganden i
samma syfte. Man måste derför tillgripa reduktionens
utomordentliga åtgärd för att åt kronan återvinna
den jordegendom, som särskildt under 1600-talet
i så stor omfattning dragits under frälset. Karl
XI:s reduktion blef dervid epokgörande. Genom de
resolutioner, som i samband med henne utfärdades,
blef jordnaturen fixerad; den gjordes beständig och
oberoende af innehafvarens stånd. Kronogodsen skulle
oförminskade bibehållas under kronan, och intet
frälsegods skulle få komma under kronan (1723 års
ad. pr.). Endast i undantagsfall kunde förändring
af krono till frälse eller tvärtom medgifvas. –
Innehade en frälseman skattehemman, skulle han
utgöra utskylder såsom en skattebonde. Ofrälse man
skulle deremot njuta frälserätt för de frälsegods,
som han med "kungl. consens" innehade. – Genom 1723
års adliga privilegier medgafs också uttryckligen,
att adelns vederlikar ämbetsmän med kunglig fullmakt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
