Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frösslind ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till följd af vanvård och osnygghet. Flere högt
uppsatta personer påstås hafva omkommit genom
ftiriasis, t. ex. konung Herodes den store, Sulla
och Filip II af Spanien. Hos husdjur, t. ex. hästar,
nötkreatur och får, kan den medföra en ytterlig
afmagring och kraftnedsättning. I Danmark och i
södra Sverige har man länge användt tvättningar
med arseniklösning för att utrota ohyran hos
husdjuren. Men då detta gift kan medföra ganska
stora vådor, och andra säkra medel finnas, såsom
glycerinbad, har Medicinalstyrelsen, genom ett
cirkulär d. 1 Juli 1881, förbjudit arseniktvättningar
för detta ändamål. .
F. B.
Ftiotis, sydöstra delen af det grekiska landskapet
Tessalien, enligt Homeros Achillevs’ och myrmidonernas
hemland. A. M. A.
Ftisis (af Grek. fthisis, aftärande), tvinsot,
med., betecknar i allmänhet organismens undergång genom
hvilken tärande sjukdom som hälst, men ordet användes
nästan uteslutande i betydelsen ftisis pulmonalis
l. lungsot.
Fuad Pascha, Muhammed, turkisk statsman,
f. 1814 i Konstantinopel, var son till skalden Izzet
Mollah. När denne föll i onåd hos sultan Mahmud och
fick sin egendom konfiskerad, egnade sig sonen åt
läkareyrket. Såsom amiralitetsläkare medföljde han
1834 en expedition till Tripolis. Sedermera fick
han anställning vid tolkarnas byrå och inträdde
på den diplomatiska banan. 1848 sändes han, såsom
Portens generalkommissarie till Donaufurstendömena
och 1849 såsom dess utomordentliga sändebud till
Petersburg. S. å. utnämndes han till inrikes- och
1852 till utrikesminister. Genom ordnande af
Donaufurstendömenas förhållanden i ryskt intresse
hade han vunnit kejsar Nikolaus’ ynnest. Genom
sitt uppträdande mot de ryska anspråken i fråga om
de heliga orterna förlorade han den åter. Furst
Mensjikov bemötte honom under sin beskickning till
Konstantinopel 1853 så hänsynslöst, att F. fann sig
föranlåten att begära sitt afsked. Då kriget mellan
Ryssland och Turkiet utbröt 1853, utnämndes F. till
kommissarie i Omer paschas högqvarter. 1855 blef han
åter utrikesminister. Jämte sin meningsfrände Ali
Pascha ledde han sedan denna tid nästan utan afbrott
ända till sin död Turkiets styrelse och arbetade på
dess återupprättelse, än såsom utrikesminister, än
såsom medlem af tausimatrådet (som hade att uppgöra
de nya reformförslagen). Han tog väsentlig del i
utarbetandet af hatt-i-humajun 1856 (en urkund om den
kristna befolkningens ställning) och i afslutandet
af Parisfördraget angående Donaufurstendömenas
organisation (1858). Sänd såsom kommissarie till
Damaskus 1860, straffade han med hänsynslös stränghet
anstiftarna af de derstädes föröfvade massakrerna på
de kristna. Efter Abdu-l-Asis’ tronbestigning (1861)
blef han för en tid storvesir. 1866 förlorade han
genom sultanens nyck alla sina värdigheter, men blef
redan året derefter å nyo utrikesminister och lyckades
såsom sådan aflägsna de faror, med hvilka upproret
på Kreta och stridigheterna med khediven af Egypten
hotade Turkiet. Död i Nizza d. 3 Febr. 1869. F. var
en anhängare
af Napoleon III:s politik och en vän af den franska
bildningen. Hans verksamhet såsom statsman var
emellertid blott ytligt reformerande, och hans
sociala reformer höllo sig egentligen endast till den
europeiska odlingens yttersida. Den hof- och statslyx
han införde hade till följd ökade statsutgifter och
förstörandet af statens kredit. F. skref bl. a.: La
vérité sur la question des lieux saints (1853) och
tillsammans med Gävdät-effendi en osmansk grammatik
(bearbetad på tyska, "Grammatik der osmanischen
sprache", af H. Kellgren, Helsingfors, 1855.)
Fuad Pascha, turkisk general, till börden
tjerkess, uppfostrades i Konstantinopel och
erhöll en god militärisk utbildning. Han utmärkte
sig såsom kavalleriofficer, erhöll 1877 ett
kavalleridetaschement i östbulgariska armén,
hvilket han på ett utmärkt sätt utrustade,
organiserade och inöfvade. Den 4 Dec. 1877
besegrade han ryssarna vid Elena, utnämndes 1878
till befälhafvare öfver en vid Konstantinopel
sammandragen armékår och stod i synnerlig gunst
hos sultanen. Men d. 1 Mars. 1879 blef han genom
sin fiende seraskieren och öfverbefalhafvaren
Osman Pascha afsatt från sitt befäl och i
stället utnämnd till medlem af krigsministeriets
förvaltningsdepartement. F. anklagade de andre
medlemmarna af detta departement samt Osman Pascha
för underslef och korruption. Ehuru det visade sig,
att hans anklagelse var grundad, bibehöll dock
Osman sin ställning och sitt inflytande. Deremot
blef F. afsatt. Sedermera utnämndes han emellertid
till öfverbefälhafvare för den i Adrianopel förlagda
2:dra armékåren.
Fuà Fusinato, Erminia, italiensk skaldinna, f. 1834
af israelitiska föräldrar, började tidigt försöka sig
på poesiens fält. Den politiska hänförelsen 1848 gaf
åt hennes poesi till en del en politisk-patriotisk
riktning. Några af hennes dikter äro samlade i Versi e
fiori (1852). En serie Stornelli, hvarmed hon (1870)
firade Florens såsom det nya konungariket Italiens
hufvudstad, trycktes och utdelades på denna stads
bekostnad. Efter att hafva öfvergått till kristendomen
gifte hon sig 1856 med skalden A. Fusinato. Död i
Rom 1876.
Fuah l. Fueh, stad i Nedre Egypten, prov. Bahirije,
vid högra stranden af vestra Nil-armen, midt
emot Mahumdije-kanalens mynning. F., som är en
uppblomstrande handelsstad, ligger på samma plats, som
fordom upptogs af den af korsfararna förstörda staden
Metelis, af hvilken några lemningar ännu finnas.
Fucaceae. Se Fucoideae.
Fuchs, Leonhard, tysk läkare och botanist,
f. 1501, blef 1526 lärare i medicin i Ingolstadt,
1528 lifmedikus hos markgrefven af Ansbach och 1535
professor i medicin i Tübingen, der han fortfor att
verka till sin död, 1566. F. intager en framstående
plats bland det 16:de århundradets reformatorer af
den medicinska vetenskapen. Hans lärobok i anatomi,
De corporis humam fabrica epitome (1551), är en af
de första medicinska skrifter, hvarigenom de tyske
läkarna blefvo bekanta med de upptäckter Vesal gjort
i anatomien. Icke mindre betydelse hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
