Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrpenningar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fysiker (jfr Fysik), person, som sysselsätter sig
med studiet af fysiken (i inskr. bem.).
Fysikomagi (af Grek. fysikos, naturlig, och magi,
se d. o.), naturlig magi. – Fysikomagiker, en som
sysselsätter sig med fysikomagi.
Fysikoteologi (af Grek. fysikos, naturlig, och
teologi, se d. o.), naturlig teologi. Om det
fysikoteologiska beviset för Guds existens se Gud.
Fysiognomi l. Fysionomi (af Grek. fysis, natur,
och gnosis, kunskap), i vidsträckt bemärkelse en
menniskas eller ett djurs, äfvensom ett lands alla
yttre karakteristiska drag; i inskränkt bemärkelse:
anletsdragen, anletet. – Fysiognomist l. fysionomist,
den som förstår att tolka fysiognomien, som studerar
eller är hemmastadd i fysiognomiken.
Fysiognomik, konsten att af yttre drag (fysiognomi,
se d. o.) och egenheter hos menniskor eller
djur sluta sig till dessas själsegenskaper,
tillstånd eller anlag. Redan i äldsta tider
egnades stor uppmärksamhet åt denna konst. Så
berättas om Pythagoras,att han underkastade en
noggrann fysiognomisk pröfning hvar och en, som
ville upptagas bland hans lärjungar eller i hans
vänkrets. Den förste, som systematiskt bearbetade
denna disciplin, var Aristoteles, som utsträckte sina
iakttagelser ända till djuren. Tämligen fullständigt
afhandlas ämnet i det Aristoteles tillskrifna
verket "Fysiognomica". Der afhandlas icke blott
fysiognomikens allmänna metoder, utan meddelas äfven
speciella regler, enligt hvilka slutsatser dragas
af kroppens hållning, rörelse, färg m. m. Ett ännu
utförligare verk från något senare period är Polemons
"Fysiognomicon encheiridion", der skilnad göres
mellan nationel och individuel fysiognomik, men der
Aristoteles’ lära i allt väsentligt följes. Denna
lära kommenterades ytterligare af ett stort antal
"scriptores physiognomici", såsom Adamantius, Melampus
m. fl. Såsom en afart af fysiognomiken räknades
kiromantiken, l. konsten att spå i händerna, och
metoposkopien, l. konsten att spå i anletsdragen.
Under medeltiden omhuldades fysiognomiken af
bl. a. Albertus Magnus, i den nyare tiden ät Baptist
della Porta och Thomas Campanella, men framför alla
af Lavater, som genom sitt verk "Physiognomische
fragmente zur beförderung der menschenkenntniss und
menschenliebe" (1775–78) påstod sig hafva ställt denna
konst på säkra grundvalar. Hans teori var emellertid
ännu allt för fantastisk och detaljerad. Så ansågs
en stor öppen fyrkantig panna såsom ett tecken på
högt förstånd. Andra tecken hemtades från ögonens
färg, läge och storlek. Svarta ögon antydde kraft,
blåa saktmod. Vid näsan fästes stor vigt. En krokig
romersk näsa antydde snille, trubbnäsa deremot
lättsinne, munterhet, fåfänga. "Karakterslösa näsor
kunna väl finnas hos goda och ädla menniskor, men
aldrig hos storartade och framstående". Näst ögonen
ansågs munnen lemna de säkraste kriterier. "Sådana
läppar, sådan karakter", säger Lavater; fasta läppar:
fast
karakter, mjuka och rörliga läppar: vek och ostadig
karakter. Lavaters åsigter omfattades en tid i
Tyskland med verklig entusiasm, och han prisades
såsom "skaparen af en vetenskap, som lemnade nyckeln
till alla djup i den menskliga naturen". Men
kritiken uteblef ej häller. En vetenskaplig,
på anatomiska och fysiologiska fakta grundad
bearbetning af fysiognomiken kan sägas hafva
blifvit grundlagd af Charles Bell ("Anatomy and
philosophy of expression", 1806). Duchenne de
Boulogne ("Mécanisme de la physionomie humaine",
1862) studerade med synnerlig noggrannhet
ansigtsmusklernas betydelse för framkallandet af
olika mimiska uttryck och åskådliggjorde detta genom
lokal faradisation. Äfven anatomen Pierre Gratiolet
behandlade ämnet på ett förtjenstfullt sätt ("De
la physionomie et des mouvements d’expression",
1865). Banbrytande på detta område blef Charles
Darwin ("The expression of the emotions in man and
animals", 1872). Han söker förklara de flesta af
de i kroppens olika organ framträdande uttrycken
för själstillstånd hos menniskan eller djuren ur tre
särskilda hufvudprinciper. Dessa principer äro 1) the
principle of serviceable associated habits, enligt
hvilken vissa handlingar eller kroppsställningar,
som från början framkallats med afsigt för att gagna
vid ett visst själstillstånd, såsom fruktan, ondska
e. d., uppträda genom vana äfven vid andra tillfällen,
2) the principle of antithesis, motsatsens princip,
enligt hvilken motsatsen till det uttryck, som genom
förstnämnda princip framkallas, uppstår vid en motsatt
sinnesrörelse, samt 3) principen om nervsystemets
direkta verkan, t. ex. framkallandet af rodnad,
blekhet, tårar och åtskilliga reflexrörelser. Darwin
förklarar på grund af dessa principer de olika
uttryck, som menniskans och djurens ansigte samt andra
kroppsdelar antaga under olika sinnesrörelser och
själsstämningar. Hos barnet uttryckes hunger, smärta,
illamående m. m. genom skrik, och dervid får ansigtet
en särdeles karakteristisk förvridning. Den egentliga
anledningen till denna ansigtets förvridning under
skrikandet finner Darwin, liksom flere fysiologer
före honom, uti det instinktlika behofvet att
genom sammanpressning af ögonlocken motverka den
blodkongestion till ögats inre och yttre delar, som
uppstår genom häftig, krampaktig exspiration. Gråt
eller tårafsöndring från tårkörtlarna uppkommer
äfven genom nämnda sammandragning, men tårbildningen
sker först småningom och genom vana. Det mycket
späda barnet fäller inga tårar. Äfven hos djur
förekomma tårar såsom uttryck för sorg, i synnerhet
hos fångade elefanter, t. ex. när deras ungar blifvit
dem fråntagna. Vid det ansigtsuttryck, som framkallas
genom sorg, sammandragas ögonbrynsmusklerna och
pannmuskelns mellersta del. Derigenom uppstå vertikala
veck öfver näsroten, och horisontala ofvanför desamma,
under det ögonbrynens inre vinkel drages uppåt,
så att ögonbrynen få en sned stupning nedåt och
utåt samt deras hår resa sig mera framåt, hvarjämte
munvinklarna dragas nedåt. Antikens tragiska figurer,
t. ex. Laokoonsgruppen, och den tragiska masken
(Fig. 1) visa, att redan i äldsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
