Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål / 535-536 (1882) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrpenningar ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tider ofvannämnda drag ansågos såsom karakteristiska
uttryck för sorgen. Darwin har öfvertygat sig om att
uttrycken för sorg äro lika hos alla menniskoraser
och förklarar detta uttryck såsom en reminiscens och
modifikation af

        
Fig. 1.         Fig. 2.

det uttryck, som ansigtet vant sig att antaga vid
skrik under barnaåren. Känslor af glädje, uttryckas
under vissa förhållanden genom skratt eller leende. De
högsta graderna af skratt karakteriseras genom en
lång, djup, ljudlös inspiration, efterföljd af korta,
krampaktiga högljudda, exspirationsstötar. Dervid
hålles munnen öppen, så att tänderna blottas,
munvinklarna dragas uppåt, till följd hvaraf
munöppningen blir bred, hvilket tydligast betecknas
på antikens komiska mask (Fig. 2), ögonlocken
slutas något, rynkor uppstå vid näsroten, under
och utanför ögonen, och nasolabialvecket från
näsvingen förbi munvinkeln blir mycket utprägladt,
hos äldre magra personer dubbelt. Äfven apor gifva
någon gång ifrån sig skrattande ljud. De hufvuddrag,
som har framställts såsom betecknande de starkaste
yttringarna af sorg och glädje, återfinnas, ehuru i
de lägsta grader, vid motsvarande, mera stilla och
lugna stämningar, vare sig nedslagenhet, dysterhet,
dåligt humör eller belåtenhet, godt humör. Utom nu i
största korthet påpekade hufvuddrag, som karakterisera
själslifvets motsatta hufvudstämningar, gifvas en
mängd nyanser i uttrycken, motsvarande en mängd olika
själsaffekter och psykiska tillstånd, hvilkas studium
är af största intresse ej blott för psykologen och
fysiologen, utan äfven för den bildande konstnären
och skådespelaren. F. B.

Fysiognosi (af Grek. fysis, natur, och gnosis,
kännedom), naturkännedom.

Fysiografi (af Grek. fysis, natur, och
grafein, beskrifva), naturbeskrifning.

Fysiografiska sällskapet i Lund (Physiographiska
etc.), stiftadt på förslag af A. J. Retzius, hade
ursprungligen, enl. K. stadfästelse-resolutionen
af d. 6 Mars 1778, till syfte att utforska
och belysa Skånes naturalhistoria och ekonomi,
men har sedermera, enligt nya arbetsordningar,
utsträckt sin verksamhetssfer och omfattar numera
naturvetenskapernas samtliga delar. Sällskapet
består af ett obestämdt antal in- och utländska
ledamöter. De arbetande – i Lund eller dess
närmaste omgifning boende – äro till största delen
lärare vid Lunds universitet och sammanträda under
universitets-terminerna på viss dag (en gång i
månaden), då föredrag hållas med anledning af
egna undersökningar, och redogörelser meddelas
öfver vigtigare upptäckter, som göras inom de
olika vetenskaperna. Man har på detta sätt sökt
sammanhålla de numera i en mängd discipliner och på
olika forskare

fördelade naturvetenskaperna till ett helt och få någon
kännedom om och göra sig till godo upptäckter, hvilka
göras i discipliner, som ligga utanför det egentliga
egna arbetsfältet. Ledamöternas egna arbeten, för
hvilka i sällskapet redogöres, publiceras vanligen
sedermera i "Lunds universitets års-skrift", till
en del på sällskapets bekostnad. Hvarje ledamot af
sällskapet eger föreslå nya ledamöter. Ordförande
väljes för ett år, men sekreterare och
skattmästare väljas för 5 år och kunna vid de
5 årens slut återväljas. – Då sällskapet d. 3
Okt. 1878 firade sin hundraårsfest, utgaf det en
särskild minnesskrift, innehållande vetenskapliga
afhandlingar.

Fysiokrater (af Grek. fysis, natur, och
kratos, kraft) l. Ekonomister, ett antal politiska
och nationalekonomiska skriftställare, som under
senare hälften af 18:de seklet bekämpade den
då i de flesta europeiska stater mer eller
mindre rådande, i Frankrike genomförda
merkantilpolitiken (se Merkantilsystemet). Det var
egentligen Quesnay, Ludvig XV:s lifmedikus,
som i "Encyclopédie" (artiklarna "Fermiers"
och "Grains") gaf det första egentliga uttrycket
åt de fysiokratiska idéerna. Han utvecklade
dessa närmare i "Maximes générales du
gouverneinent économique d’un royaume agricole" och
fick inom kort ett stort antal lärjungar, af hvilka
de fleste, såsom Mirabeau (den äldre), tämligen
slafviskt reproducerade mästarens lärosatser. En
sjelfständigare bearbetning företogo Lemercier de
la Rivière och Baudeau, men i synnerhot Turgot,
hvilken såsom minister fick tillfälle att tillämpa
en del af sina teorier. Utom Frankrike vunno de
fysiokratiska idéerna anhängare hufvudsakligen uti
Italien och Tyskland; i det senare landet gjordes
t. o. m. försök att i några byar genomföra dem. –
Innehållet af de lärosatser, hvilka fysiokraterna
förfäktade, det s. k. fysiokratiska systemet, är
hufvudsakligen följande. Samhällslifvet är, liksom
den fysiska verlden, underkastadt oföränderliga
lagar. Lagstiftarens och politikerns uppgift är
att söka utforska dessa lagar för att kunna styra
samhället i öfverensstämmelse med dem. Hvarje
åtgärd, som lägger hinder i vägen derför, hämnar
sig sjelf. Detta gäller ej blott om de rättsliga,
utan äfven om de ekonomiska förhållandena. Äfven
för dessa finnes en naturlig ordning, och staten
bör låta denna göra sig gällande. Studiet af denna
naturliga ordning lärer, att jorden (och vattnet) är
den enda källan till rikedom, och att följaktligen
jordbruket med binäringar är den enda näringsgren,
som kan i egentlig mening frambringa rikedom. Alla
yrken äro sterila, utom jordbruket, som är det enda
produktiva. Intet land kan nämligen bestå, om det ej
har tillgång på produkter af eget eller annat lands
jordbruk, under det att deremot ett jordbrukande land
skulle kunna bestå utan industri och handel. Härtill
kommer – och derpå lägga fysiokraterna i synnerhet
vigten – att hvarken industrien eller handeln kan
öka verldens rikedom, ty en produkt af någon af dessa
näringsgrenar har under naturliga förhållanden aldrig
större värde än den qvantitet jordbruksprodukter,
som i form af råämnen, verktyg, underhåll

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>