Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål / 557-558 (1882) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fäktkonst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bindande konseqvens. Inom olika land och landsdelar
hafvra uppkommit skolor eller metoder, som blifvit
uppkallade antingen efter en framstående fäktmästare
(maestro di spada) eller efter landet, t. ex. den
franska, den italienska (norditalienska och
neapolitanska) skolan. Tyskarna Kreuzler, Kahn,
Roux d. ä. och d. y. m. fl. hafva vunnit namn såsom
utmärkte fäktmästare. Stundom har fäktfärdigheten
hållit sig inom samma familj, t. ex. den svenska
slägten von Porath. – Fäktning är beroende lika mycket
af sjelfva kroppens färdighet som af handens förmåga
att väl föra vapnet. Denna fordran på kroppslig
färdighet har gifvit anledning till de mest olika
rörelsers uppkomst. Först var fäktningen grof och
mycket invecklad, och anfallsrörelserna mycket
oregelbundna. De båda motståndarna gingo åstad,
med fötterna tämligen nära hvarandra, i ett slags
gardställning, vändande hela bröstets bredd mot
hvarandra. Stundom voro de väpnade med både dolk
och värja, en i hvardera handen; stundom hade de en
kappa lindad omkring ena handen. Kappan nyttjades för
att uppfånga motståndarens stötar, hvilket, om det
lyckades, gjorde honom till en lätt pris. Stundom
kastades kappan öfver motståndaren eller i hans
ansigte, hvarefter han nedstöttes, innan han hunnit
åter komma sig för. Senare bortlades dessa konster,
och den lediga handen brukades blott till att afböja
motståndarens anfall. (Se fig. c och d, efter Salvator
Fabri, som skall hafva varit



Kristian IV:s fäktlärare och torde bäst hafva belyst
fäktkonstens ståndpunkt på 1500-talet och i början
af 1600-talet.) Mera noggrann



beräkning af de fördelar, som sjelfva vapnet erbjuder,
ådagalades med detsamma. Den obeväpnade sidan
undanfördes från motståndaren, för att utsätta så
liten del af kroppen (anfallstaflan) som möjligt för
fiendens angrepp. (Se fig. e, som framställer ett
utfall på inre sidan mot en gardställning och är
hemtad ur D. von Poraths "Palaestra

Svecana". 1693. – P. uppgifter sig hafva varit lärare
såväl åt Karl XI som åt Karl XII.) För detta ändamåls
vinnande ställdes äfven fötterna



mera efter hvarandra i färdigställningen, i riktning
åt motståndaren. (Se fig. f, som



framställer fäktning från midten af 1700-talet. Den
ene fäktaren gör ett utfall på inre sidan mot
gardställningen.) Den bakre sidans fot ställdes på
lämpligt afstånd från och vinkelrätt mot den främres
riktning, som blef rätt åt motståndaren. (Se fig. g,
som visar ett fäktarepar från början



af 1800-talet i gardställning med tersparad
utan omvriden hand mot ett utfall på samma
sida.) Sålunda kom man till den nuvarande garden,
färdigställningen. (Se fig. h, som visar ett
nutida utfall på inre sidan, afböjdt med högt
böj-in.) Samtidigt dermed blefvo sjelfva kroppens
rörelser såväl som vapnets betydligt inskränkta
och noggrannare bestämda. Ingen har dervid gått
så grundligt tillväga som P. H. Ling, hvilken
dessutom skilde sig från sina föregångare genom
den ovilkorliga föreskriften att, såsom i äldre
tider, båda händerna och sidorna skulle öfvas lika
mycket. För färdigställningen, som är af utomordentlig
betydelse för sjelfva fäktningen, fordrar Ling rät
vinkel mellan fötternas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>