Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål / 567-568 (1882) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fältbefästning l. Förskansning, krigsv.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utgräfves med så branta sluttningar som jordmånen
medgifver. Mellan bröstvärnet och yttre grafven lemnas
stundom ett stycke af den naturliga marken, kalladt
en berm (se d. o.). Framför den yttre grafven
anlägges ofta en låg och långsluttande s. k.
fältvall, d, hufvudsakligen för att afleda de fientliga
projektilerna, och framför densamma lägges någon
gång en s. k. förgraf, e, för att bereda en för
fienden dold plats för något stormhinder, palissad,
jerntrådsnät e. d. Hvarje befästning maskeras
omsorgsfullt derigenom att dess mot fienden vända sida
göres så lik den omgifvande marken som möjligt. – Vid
den plana utstakningen af en förskansning iakttages
dels att verkets eldlinie (se d. o.) lägges vinkelrätt
mot den afsedda skottriktningen, dels att verkets
utstakning rättas efter formerna af den mark, hvarpå
det lägges, så att jordarbetet så mycket som möjligt
inskränkes. Den enklaste formen är den raka linien,
hvars ändar brytas bakåt i korta flyglar eller flanker
för att bereda besättningen något sidoskydd (fig. 3).

        
Fig. 3.         Fig. 4.


Denna förskansningsform medgifver anfallsfältets
beskjutning med en jämnt bestrykande frontal eld. En
annan förskansningsform är en mot den fientliga sidan
utgående vinkel, flesch (fig. 4), hvilken medgifver
anfallsfältets bestrykning i tvänne riktningar,
men har den olägenheten att ett obestruket rum eller
s. k. död vinkel (se d. o.) uppstår midt framför
fleschvinkeln. Om fleschens sidor eller faser vid
bakre ändarna brytas i små flyglar eller flanker, så
uppstår den form, som kallas lynett (fig. 5), hvars
utgående vinkel kan göras trubbigare än fleschens
med bibehållande af lika godt sidoskydd. En mot
egen ställning ingående vinkel, tenalj (fig. 6),
har den egenskapen att tenaljens båda faser
kunna sidoförsvara, flankera, hvarandras grafvar,
samt att den närmast framför liggande terrängen
kan med korsande eld beskjutas. Tenaljen nyttjas
icke enbart såsom förskansningsform, utan alltid
i samband med flescher, så att omvexlande ut- och
ingående vinklar uppkomma. – En fältskans kallas
öppen, om den har jordbröstvärn endast å front och
flanker, halfsluten, om den dessutom i ryggen är
stängd med något stormhinder, samt sluten, om den på
alla sidor är omgifven af jordbröstvärn. Grundformen
för en sluten fältskans är vanligen en lynett med
mycket trubbig utgående vinkel. Linierna böra genom
sin utstakning undandragas den enfilerande elden
eller skyddas deremot genom vinkelrätt mot vallen
uppförda s. k. tvärvallar eller traverser. Den
inre skansgården bör dessutom defileras mot
insyn från framför liggande höjder (se Defilera
2.). Mot granatsplitter skyddas besättningen
genom s. k. granatskjul (se d. o.). – Bröstvärn för
infanteri kunna äfven uppföras af trä och kallas
pålverk, om de utgöras af

en eller tvänne rader tätt intill hvarandra
stående pålar, samt stockverk, om de äro utförda
af liggande timmer, som är upplagdt mellan upprätt
stående stolpar. På manshöjd öfver marken äro dessa
träbröstvärn försedda med skottgluggar. Skyttarna
stå på en bakom liggande låg skyttbank af jord eller
bräder. Ett s. k. lutande träbröstvärn (fig. 7)
bygges


Fig. 7.

af långa stockar, hvilka under en spetsig vinkel
stödas mot marken och hvila på en eller två rader
bockar, så att ett lutande plan uppkommer. Skyttarna
stå på en skyttbank af bräder bakom bröstvärnet. –
Artilleri uppställes i allmänhet icke tillsammans med
infanteri i samma fältskans, dels emedan dessa båda
vapens verkningsförmåga är ganska olika, dels emedan
man bör undvika att draga på det ena vapnet den

        
Fig. 5.         Fig. 6.

eld, som är riktad mot det andra. I regeln
sammanhålles derför artilleriet batterivis för sig
och uppställes i kanongropar eller batterier.
Kanongrop är en försvarsställning för endast
en kanon. Den utgöres af en grund nedgräfning,
kanonplats, med flacka sluttningar för sjelfva
kanonen och tvänne på sidorna derom liggande små,
men djupare s. k. servisgropar, afsedda till skydd
för servismanskapet. Den uppgräfda jorden kastas
framåt till en vall, som framför servisgroparna göres
något högre än framför kanonplatsen. Ett batteri utgör
försvarsställning för flere kanoner, endast åtskilda
af traverser, hvilka, om de äro massiva, kallas
fulltraverser, och, om de innehålla små inbyggda rum
för servisen, håltraverser. Sjelfva batterigården
göres vanligen något nedsänkt under den naturliga
marken, hvarför bröstvärnet icke behöfver göras
så högt. I det sistnämnda anbringas framför hvarje
kanon en öppning i vallen, embrasure, genom hvilken
kanonen skjuter. För hvarje kanon anlägges en liten
ammunitionsgrop i ett skyddadt läge under vallen. Om
någon gång artilleri ställes tillsammans med infanteri
i en för dem båda gemensam skans, placeras pjeserna
antingen på den naturliga marken, då de skjuta
genom embrasurer, eller på upphöjda kanonbankar,
då de skjuta öfver vallens krön. – Vallar, som icke
äro afsedda att försvaras, utan endast att skydda
bakom stående trupper, hästar eller fordon, kallas
skuldervärn, hästgrafvar l. föreställaregropar. De
anläggas bakom stridsställningen, då marken icke
erbjuder tillräckligt skydd. – En vigtig rol inom
fältbefästningskonsten spela de s. k. stormhindren
l. förstärkningsmedlen, hvilka i allmänhet äro afsedda
att uppehålla en framryckande fiende. Stormhinder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>