Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färg, fys. - Färg-aberration. Se Aberration 3) - Färgad, i motsats mot hvit - Färgaryd, socken i Jönköpings län - Färgblindhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vatten. I de grumlade ämnena kan nämligen ljuset
icke framgå ostördt; utan dels återkastas, dels
brytes det af de grumlande partiklarna. Äro
dessa stora i jämförelse med ljusvågorna, så
verka de i det närmaste lika på alla ljussorterna,
hvarför ämnet synes hvitt. Äro deremot nämnda
partiklar mycket små, så återkastas i synnerhet
de violetta och blåa ljussorterna, hvilka hafva
de kortaste vågorna, under det att de röda och
gula gå mera ostördt igenom. Derför kommer
den grumliga blandningen att synas blå i
återkastadt ljus, men gulaktig i genomgående, och
ju finare de grumlande partiklarna äro, dess,
klarare blir den blåa färgen. Är det grumlade
ämnet färgadt, blifva naturligtvis företeelserna
mera invecklade. Som jordens atmosfer
innehåller åtskilliga dylika grumlande partiklar
(stoft, i dam och andra fasta ämnen, eller ytterst
fina vattenblåsor; äfven sjelfva luftmolekylerna
torde utgöra en grumling i etern), så inträffa ofvan
beskrifna färgföreteelser i atmosferen. Sedd
mot den mörka verldsrymden, synes atmosferen blå,
eller, med andra ord, himmelen är blå; från höga
berg synes himmelen mörkare blå, emedan luften der
är renare och det ofvanliggande luftlagret mindre.
Sol och måne synas starkare färgade vid horisonten än
högre på himmelen, emedan i förra fallet ljuset från
dem genomgår ett tjockare luftlager, och derigenom
en större del af de violetta och blåa strålarna
afskilts. På liknande sätt förklaras färgerna på
aflägsna, skarpt belysta föremål, t. ex. snöbetäckta
berg. Jfr Aftonrodnad, Interferens och Polarisation.
K. L.
Färg-aberration. Se Aberration 3).
Färgad, i motsats mot hvit, kallas i land, med en
befolkning af olika raser, en person, som ej tillhör
den oblandade kaukasiska rasen.
Färgaryd, socken i Jönköpings län, Vestbo
härad. Arealen 8,605 har. 1,341 innev. (1880). Annex
till Långaryd, Vexiö stift, Vestbo kontrakt.
Färgblindhet (Daltonism, Dyochromatopsi o. s. v.) är
namnet på en hos många personer förekommande
egendomlighet i färgsinnet. Färgblindheten ar vanligen
medfödd, men förekommer äfven såsom förvärfvad
eller såsom ett symtom af vissa sjukdomar eller
abnorma tillstånd (såsom hysteri, hypnotism,
tobaks- och alkoholförgiftning o. s. v.). Sjelf är
den aldrig någon sjukdom, som föranleder att söka
läkarehjelp. Den färgblinde är tvärtom vanligen
länge sjelf okunnig om denna sin abnormitet, hvilken
merendels först röjes genom någon tillfällighet
eller genom direkt derpå riktad undersökning. Namnet
"färgblindhet" kan blifva vilseledande, om man tolkar
dess betydelse så, att de färgblinde icke alls skulle
se någon färg. I regeln se de nämligen, liksom hvarje
annan menniska, färger, fastän de se dem på ett helt
annat sätt och efter ett enklare, ofullkomligare
system. Namnet färgblindhet är uppkommet ur och får
sin förklaring i sammanhang med färgteorierna.
Färgteorierna l. teorierna för färgsinnet äro
många. De uppställa alla vissa grundfärger, af hvilka
alla andra färger äro
sammansatta. All färg är en subjektiv förnimmelse,
hvilken förutsätter ett motsvarande organ
i synapparaten, som sättes i verksamhet
genom inverkan af yttre ljus. Olika färger
förutsätta således olika organ, som olika påverkas
af olika slags ljus. Om endast ett slags organ för
ljusuppfattning funnes, så skulle ingen uppfattning
af olika ljussorter (färger) komma i fråga, utan allt
ljus synas ofärgadt (hvitt). Såsom grundfärger (och
deremot svarande organ) kunde man nu antaga antingen
lika många, som det finnes olika ljussorter i det
synbara solspektrum, eller ock kan man inskränka
sig till det minsta antal, som förslår att förklara
färgsinnets fenomen. Så uppställas t. ex. för det
normala färgsinnet af Hunt fem grundfärger, nämligen
rödt, gult, grönt, blått och violett; af Hering
fyra, af hvilka två och två sinsemellan äro på ett
särskildt sätt förbundna till s. k. motfärger,
nämligen rödt och grönt samt gult och blått (om
man hit räknar äfven svart och hvitt, hvilka Hering
också betraktar såsom färger i egentlig mening,
blifver antalet af hans grundfärger sex); af
Thomas Young endast tre, nämligen rödt, grönt och
violett. Enligt dessa teorier betyder färgblindhet
ungefär detsamma som blindhet för en eller flere af
grundfärgerna eller (hvilket är detsamma) frånvaro af
eller okänslighet hos ett eller flere af de organ, med
hvilka de särskilda grundfärgerna uppfattas. Med detta
antagande låter färgblindhetens företeelser rätt väl
förklara sig, om också ingen af teorierna kan bevisas
vara fullt riktig. Af alla teorier räkna den youngska
och den heringska det största antalet anhängare. Den
förstnämnda är i praktiskt hänseende mest användbar.
Färgblindhetens olika arter måste – sedan man
afräknat den totala färgblindheten, hvarmed
förstås oförmågan att uppfatta någon som hälst
färg, i hvilket fall således endast förmågan att
skilja ljus och mörker (hvitt och svart) återstår –
vara jämnt lika många som grundfärgerna hos det
normala färgsinnet. Youngs teori fordrar således
tre arter, nämligen rödblindhet, grönblindhet och
violettblindhet. Herings teori uppställer väl fyra
grundfärger, men som två och två af dessa alltid
följas åt, så fordrar teorien endast två arter,
nämligen rödgrönblindhet och gulblåblindhet. Liksom
båda teorierna hafva sina stora förtjenster, så passa
ock de båda artindelningarna hvar och en på sitt sätt
in med verkligheten. Dock visar sig företrädet dervid
ligga öfvervägande på den youngska teoriens sida. I
hvarje fall kunna de färgblinde endast hafva två
grundfärger, och man har med säkerhet kunnat öfvertyga
sig, att detta verkligen är förhållandet. Att
omedelbart bedöma, huru de färgblinde subjektivt
se färgerna, är naturligtvis icke möjligt. För att
bilda sig en föreställning derom, har man nödgats
inskränka sig till att, med det normala färgsinnet
som måttstock, iakttaga de färgblindes derifrån
afvikande förhållanden till färgerna samt af detta
draga sina slutsatser. Man har dervid funnit,
att de, på ett för hvarje art kännetecknande sätt,
regelbundet med hvarandra förvexla en del färger,
som för det normala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
