Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färgblindhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dermed är förenadt. Men deruti misstager man sig. Ända
till den senaste tiden hafva 2 till 3 proc. af
jernvägspersonal och sjömän varit färgblinde. Detta
förklaras deraf att en stor del färgblinde icke vetat
af sitt felaktiga färgsinne och att de fleste af dem,
som af någon anledning gjorts uppmärksamma derpå, icke
kunnat förmås att inse och tro på sin oförmåga att
skilja mellan signalfärgerna. De färgblinde, hvilka,
liksom andra, från barndomen lärt sig namnen på färgen
hos de vanligaste föremålen, hafva så småningom lärt
sig att anse olikhet i ljusstyrka såsom olikhet i
färg och tro sig nu äfven kunna skilja signalskenen på
detta kännemärke, nämligen ljusstyrkan, hvilket dock
är mycket opålitligt och lätt kan gifva anledning till
misstag och olycka. Då man derför, efter många försök,
funnit, att det brukliga signalsystemet med färgade
sken icke kan af något annat fullt ersättas, så har
man insett nödvändigheten af att i jernvägens och
sjöfartens tjenst icke använda färgblinda personer. En
noggrann pröfning af färgsinnet hos jernvägspersonal
och sjöfolk har derför visat sig nödvändig.
Upptäckandet af färgblindhet är icke alltid
lätt. Om det också någon gång sker af slump, när
en person tillfälligtvis begår misstag i afseende
på färgerna, så erfordras dock i de flesta fall en
särskild metodisk undersökning för ändamålet. Många
mer eller mindre för detta ändamål lämpliga metoder
finnas. En äldre, men mycket dålig metod är att fråga
dem, som skola undersökas, om namnen på föremåls
färg. Då nämligen många föremål alltid hafva samma
för dem karakteristiska färg, och namnen på deras
färg inläras utantill på samma gång som namnen på
föremålen sjelfva, samt när dertill kommer, att den
färgblinde af ljusstyrkan och andra mindre väsentliga
kännetecken har en viss ledning för sitt minne i
afseende på färgnamnen, så tyckes han vid en sådan
examen i vanliga fall begagna riktiga namn. När han
dessutom sjelf tror, att han ser färgerna lika som
andra menniskor, och att de misstag han någon gång
begått, och som gjort honom till föremål för åtlöje,
endast berott på okunnighet i fråga om benämningen,
blifver han mycket försigtig och bemödar sig om
att undgå misstag, hvilket lyckas dess lättare, ju
mindre säker och pålitlig den metod är, efter hvilken
undersökningen utföres. Hvarje sådan metod måste
derför gå ut på att låta honom anställa jämförelser
mellan föremål af olika färg. Vid klok tillämpning
af denna princip erfar man lätt, att den färgblinde,
han må nu använda hvilka benämningar som hälst på
färgerna, likväl icke kan skilja vissa färger från
hvarandra, och dermed är han ertappad. Den enklaste,
säkraste och mest använda metoden är Holmgrens
sefirgarnsmetod. Den går ut på att för den, som skall
undersökas, framlägga en sefirgarnsdocka af en viss,
för hvarje prof bestämd, färg och uppfordra honom att
sjelf ur en för ändamålet särskildt utvald större
samling af sefirgarnsdockor utvälja dem, som höra
till samma schattering som profdockan. Den färgblinde
röjer då genast sitt fel genom att
välja sådana dockor, som väl måhända till
ljusstyrkan, men alls icke till färgen passa ihop
med profdockan. Vid denna metod ligger stor vigt på,
hvilka proffärger som begagnas. Dertill användas
bäst 1:o) en ljus nyans af rent grönt och 2:o) en
viss nyans af rosa. Då man med denna metod kan på en
timme undersöka färgsinnet hos omkr. 100 personer,
har det varit möjligt att anställa undersökningar
af detta slag i stor skala och derigenom skaffa sig
upplysning om färgblindhetens utbredning. Sådana
undersökningar hafva också blifvit utförda
i nästan alla civiliserade land och äfven bland en
del ociviliserade folk. Resultatet har visat, att
färgblindheten är utbredd nästan lika öfverallt.
Den förekommer allmännare (3 till 4 proc.) bland män,
mycket sparsammare (omkr.
2 på tusendet) bland qvinnor. Man kan öfver hufvud
antaga, att omkr. 2 proc. af ett lands innevånare
äro färgblinda, hvilket innebär, attr om Sveriges
folkmängd skattas till 4 millioner, vid pass 80,000
färgblinda personer för närvarande finnas derstädes.
Om färgblindheten skall fortfarande hålla sig vid
samma procent, eller om den med tiden skall till-
eller aftaga, derom vet man naturligtvis intet
med visshet. Men åtskilliga frågor af allmännare
intresse, som dermed stå i sammanhang, hafva varit
föremål för närmare begrundning.
En af dessa frågor gäller huruvida den medfödda
färgblindheten kan botas. Endast jernvägsläkaren
dr Favre i Lyon har ansett denna fråga böra
jakande besvaras. Han menar, att färgblindheten
kan undanrödjas genom trägen och metodisk öfning
med färger. För detta ändamål har han i Frankrike
infört sådana öfningar i skolor af alla slag, bland
jernvägspersonalen, i hären och marinen. Tyvärr har
försöket icke bevisligen lyckats i ett enda fall,
utan är det tvärtom bevisadt, att i alla de fall, i
hvilka man påstått, att färgblindhet blifvit botad
genom öfning, detta misstag berott på felaktig
undersökning af färgsinnet och deråt följande
förvexling af den undersöktes sätt att se färgerna
med hans sätt att benämna dem. Emellertid lider det
intet tvifvel att öfning har en utvecklande verkan
på färgsinnet liksom på andra organ och att hvarje
förvärf i denna riktning kan genom arf öfverflyttas
från en generation till en annan. Det är derför icke
otänkbart, att färgblindheten på denna väg skulle
kunna under tidernas lopp utrotas genom flitig öfning
i skolorna. Det är ur denna synpunkt man sökt
förklara färgblindhetens jämförelsevis sparsamma
förekomst hos qvinnorna, hvilka ju från generation
till generation mer än männen sysslat med färger. –
Färgblindhetens ärftlighet är en sedan lång tid bekant
sak. Den medfödda färgblindheten uppträder sällan i
enstaka undantagsfall, utan ärfves inom vissa slägter
efter bestämda lagar. Den vanligaste af dessa lagar
(Horners lag) kan uttryckas så, att arfvet går från
morfader till dotterson. En färgblind mans barn
äro, enligt denna lag, normalseende. Färgblindheten
öfverhoppar således en generation (någon gång flere)
för att i en senare åter uppträda. När den då visar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
