Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färgning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bomull än vid ylles behandling. Å andra sidan fordra
de olika färgämnena ofta helt olika arbetsmetoder,
hvarigenom färgningskonstens teknik blifvit ganska
omfattande och gjort en fördelning af arbetet
nödvändig. Så t. ex. särskiljes färgning af ylle
och silke, s. k. skönfärgning, från färgning
af växtfibrer, och hela fabriker sysselsättas
ofta uteslutande med sådana specialiteter som
indigofärgning, krappfärgning o. d.
Godset, som skall färgas, rengöres genom behandling
med varmt tvålvatten eller endast vatten, införes
sedan i den lösning, som innehåller betmedlet,
och "handteras" deruti samt befrias derpå från
öfverskott af vätska genom utvridning, utpressning
eller centrifugering; sedan derefter betmedlet på
lämpligt sätt fixerats, införes godset i färgbadet
och underkastas der en likartad behandling. Färgämnena
inköpas numera vanligen färdiga af färgaren, som blott
har att upplösa dem till ett bad af den färgstyrka
han önskar. Stundom är dock beredningen af färgbadet
ganska invecklad, såsom vid färgning med indigo
(på "kyp") o. s. v. Då, såsom ofta är fallet, varma
lösningar måste användas, sker uppvärmningen vanligen
medelst ånga, som cirkulerar mellan färgkarens
dubbla väggar eller i rör å deras botten. Efter
"utfärgningen" tvättas godset väl, hvarefter det
ofta "skönas" eller "aviveras" genom behandling i
"aviverings-" eller "modifikations"-bad, som allt
efter omständigheterna innehålla svagt sura eller
alkaliska lösningar, färgämnen, tvål e. d. Efter
"sköningen" tvättas och sköljes godset, utvrides
noga och torkas, än genom att passera mellan valsar,
upphettade medelst ånga, än genom att upphängas
i särskilda till cirka + 70° upphettade torkrum
o. s. v.
Det är icke möjligt att här ens uppräkna, långt
mindre fullständigt redogöra för alla de metoder, som
användas vid åstadkommandet af de otaliga färgnyanser,
med hvilka väfnader, garner o. d. prydas. Snart
sagdt hvarje vecka medför någon ny uppfinning
på detta vidsträckta område. Endast några af de
vigtigaste och allmännast använda metoderna kunna här
anföras. Erinras bör, att nu för tiden inom nästan
alla grenar af yrket färgning med anilinfärger
eller andra "kemiska" färgämnen allt mer trädt i
stället för de förut begagnade metoderna, vid hvilka
hufvudsakligen växtfärger användts.
a) Färgning af ull och ylle. Dylikt gods färgas
stundom såsom ospunnen ull, vanligen såsom garn
eller tyg (kläde). Vigtigaste slaget af sådan
färgning är blåfärgning, som sker antingen med
indigo, berlin-blått eller blåholz. Indigo ger den
varaktigaste, mest "äkta" färgen. Vid tillredandet
af färgbadet deråt måste man, emedan indigoblått är
olösligt i nästan alla lösningsmedel utom rykande
svafvelsyra, begagna sig af dess egenskap att
vid inverkan af reducerande ämnen förvandlas till
indigohvitt, som är lösligt i alkaliska vätskor
och genom inverkan af luftens syre småningom åter
öfvergår till indigoblått. Denna metod kallas kyp
(ursprungligen sjelfva kärlet, hvari lösningen
försiggick). Man skiljer mellan varm och kall kyp;
af båda finnas för öfrigt
många olika modifikationer. De vigtigaste af dessa äro
vejdekyp och sodakyp (tysk kyp), som båda äro varma,
vitriolkyp och hydrosvafvelsyrlighetskyp, som äro
kalla. Vejdekyp "sättes" med finmalen indigo, vejde
(af örten Isatis tinctoria), krapp, kli, pottaska och
en stor mängd vatten, som uppvärmes till omkr.
+ 50° och hålles vid denna temperatur ett par timmar,
hvarefter släckt kalk tillsättes och alltsammans får
svalna. Efter någon tid inträder jäsning, hvarvid
indigoblått öfvergår till indigohvitt. Går jäsningen
bra (den kan i mån af behof regleras genom tillsats af
kalk eller kli), så blir lösningen klar och erhåller
en vingul färg. Det i densamma utfärgade godset blånar
hastigt i luften och införes derpå å nyo i kypen,
hvilket förfaringssätt upprepas olika antal gånger,
allt efter den nyans man önskar erhålla. Efter slutad
färgning uttvättas först med surt, sedan med rent
vatten. Samma kyp kan genom successiva tillsatser
af indigo och kalk gå i månader. Ännu längre kan
sodakyp (indigo, kli, soda och kalk samt hett vatten)
vidmakthållas. Efter ungefar ett dygn är denna kyp
färdig. Den användes numera oftare och färgar klarare
än vejdekypen. – Vid kall kyp öfverföres indigoblått till
indigohvitt genom tillsats af kemikalier,
som genom ömsesidig inverkan utveckla vätgas;
någon jäsning förekommer icke. Sålunda "sättes"
t. ex. vitriolkyp med indigo, jernvitriol, kalk och
vatten samt blir mycket fortare färdig än varm kyp.
Vid hydrosvafvelsyrlighetskyp utgöras de reducerande
ämnena af hydrosvafvelsyrliga salter, i hvilkas
lösning indigo och kalk (eller natron) inblandas. –
Man kan äfven färga med indigo genom att behandla
färgämnet med en blandning af rykande och engelsk
svafvelsyra, hvarvid indigosvafvelsyra bildas.
Denna syras alkalisalter, indigokarmin, äro lösliga
och användas direkt till färgning af ylle, som likväl
då först måste betas med alunlösning (sachsiskt
blått). – Blåfärgning med berlin-blått kan ske genom
utfällning på tyget eller genom jämn sönderdelning af
gult blodlutsalt (ferrocyankalium) med svafvelsyra
eller vinsyra, utfärgning med denna blandning
och efterföljande oxidation, då ferrocyanvätesyran
öfvergår till berlin-blått; den sålunda erhållna
nyansen kallas "bleu de France". Nyare metoder
äro direkt färgning af yllet i ett bad af lika
delar rödt blodlutsalt och tennkloridklorammonium
(s. k. pinksalt), hvartill sättes något svafvelsyra,
eller ock kokning i ett bad af rödt blodlutsalt,
tennklorid, vinsyra och oxalsyra.
– Vid blåfärgning med blåholz kokas godset i ett
extrakt af blåholz, hvartill sättes alun, vin-sten och
kopparvitriol; derefter "skönas" i ett liknande bad,
som innehåller tennklorur i st. f. kopparsalt. –
Gulfärgning sker mest med pikrinsyra, martiusgult
m. fl. "kemiska" färgämnen.
– Rödfärgning åstadkommes med krapp och kochenill,
numera dock hufvudsakligen medelst konstgjord
alizarin, anilinrödt m. m. Vid krappfärgning "betas"
godset i en lösning af alun och vin-sten samt utfärgas
i ett krappbad och tvättas noga. Vid färgning med
kochenill kokas godset i ett med vin-sten (eller
oxalsyra) och tennsalt försatt bad af färgämnet.
Sker färgningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
