Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färgning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
prisma, dels genom ljusets diffraktion.
Se Diffraktion och Spektrum.
Färgspridning. Se Dispersion.
Färgtryck, konsten att medelst tryckpress i
andra färger än svart återgifva skrift, ornament
eller bilder. – Såsom boktryck är färgtrycket
en fortsättning af den under medeltiden vanliga
seden att vid skrift utföra begynnelsebokstäfver,
öfverstycken, afslutningsprydnader o. d. med annan
färg än det öfriga, vanligen rödt. Det förekommer
också redan i 1400-talets äldsta tryckta böcker och
har i våra dagar, som bekant, erhållit en ganska
vidsträckt användning, i synnerhet då det är fråga
om prydligare publikationer. – Såsom bildtryck
förekommer färgtrycket såväl inom träsnittets
(xylografiens) som koppargravyrens (kalkografiens)
och stentryckets (litografiens) områden. Äldst
är det xylografiska färgtrycket, som förekommer
redan i början af 1500-talet. Dettas alster, de
s. k. clairobscur-snitten, äro åstadkomna
genom användandet af två eller flere (ända till 8)
stockar, hvilka efter hvarandra aftryckas på samma
pappersyta. I en stock äro sålunda konturerna och
stundom strecklagen för de djupaste skuggpartierna
inskurna, i den andra vissa skuggpartier, i den tredje
– om nämligen aftrycket sker på färgadt papper –
de ljusaste dagrarna o. s. v. Svårigheten ligger i
att passa in stockarna noga efter hvarandra, utan att
papperet sträcker sig eller krymper. Resultatet blir
en bild, som närmast liknar en i olika nyanser af
samma färg, vanligen grått, gulbrunt, blått, grönt,
utförd laverad teckning, och förfaringssättet har
hufvudsakligen blifvit användt för att mångfaldiga
teckningar af berömda mästare. De äldsta daterade
clairobscurerna af eller efter L. Cranach (1506),
H. Baldung (1510), Burckmair (1511) och A. Dürer
äro tyska; det äldsta daterade italienska bladet bär
årtalet 1518 och är utfördt af Ugo da Carpi, länge
nämnd såsom denna konstarts uppfinnare. Senare har den
haft åtskilliga framstående utöfvare, såsom Goltzius,
Businck, Zanetti, Prestel o. a. Corn. Bloemaert
(d. 1688) förenade koppargravyr och träsnitt, i det
konturerna utfördes medelst den förra, skuggorna och
hufvudtonen deremot med det senare. – I våra dagar har
det xylografiska färgtrycket å nyo och med framgång
blifvit upptaget och användt för konstnärliga ändamål
(t. ex. af "Die gesellschaft für vervielfältigende
kunst" i Wien). I hufvudsak hvilar det på samma
principer som det äldre, men genom användande af
ett större antal stockar eller klichéer och de olika
färgernas anbringande icke endast öfver, utan äfven
jämte hvarandra har man kunnat återgifva jämväl
mångfärgade framställningar (t. ex. efter v. Dyck,
A. v. Ostade). I regeln fordrar hvarje färg sin
stock, således en för de röda partierna, en för de
blå, o. s. v. Men olika toner af samma färg kunna
åstadkommas i en tryckning, derigenom att stocken
för de ljusare partierna punkteras eller sgrafferas,
hvarigenom papperets hvita färg på dessa ställen
kommer att skimra igenom, mildrande lokalfärgens
intensitet. Vissa mellanfärger kunna återgifvas
derigenom att en hufvudfärg täcker
en förut anbragt. Så t. ex. kan gredelint framkallas
derigenom att rödt får sammanfalla med blått;
för dessa tre färger erfordras således endast två
stockar. – De första försöken till färgtryck medelst
koppargrayyr gjordes på 1600-talet och äro skäligen
otympliga. Endast en plåt nyttjades, och på denna
upplades de olika färgerna (d. v. s. plåten målades)
före hvarje tryckning, eller trycktes hvarje färg för
sig (t. ex. de blå partierna) hela upplagan igenom,
hvarefter man öfvergick till en ny färg o. s. v., ett
ytterst mödosamt och tidsödande arbete. Färgtryck af
detta slag (H. Zeghers, Lastman, P. Schenk) äro mycket
sällsynta. Senare tillämpade man för koppartrycket
samma principer, som för det xylografiska färgtrycket,
d. v. s. man använde i regeln en plåt för hvarje
färg. Chr. le Blond, Gaultier-Dagoty, L’admiral,
Lasinio, Janinet, Benazech m. fl. åstadkommo inom
denna konstart mycket framstående och numera högt
värderade verk. – Ett annat slag af färgtryck
är det s. k. Congreve-trycket (1824), i hvilket
visserligen endast en plåt användes, men söndersågad
i lika många bitar som de olika färgpartierna. –
Till det kalkografiska färgtrycket plägar man äfven
hänföra "en camaïeu", d. v. s. i nyanser af samma,
men någon annan färg än svart, såsom rödt, brunt,
grönt, utförda gravyrer. Till principen skilja de
sig ej från det vanliga kopparsticket, men förekomma
i allmänhet endast inom vissa tekniska afarter
af detsamma, såsom aqvatinta-, punkterings- och
crayon-manéret. Ofta återgifva de handteckningar och
voro mycket omtyckta under den senare hälften af det
18:de och början af det 19:de årh. – Från färgtrycket
äro att skilja de färglagda kontur-etsningarna,
som under sista delen af 1700-talet voro ganska
vanliga. Endast teckningen utfördes här medelst
radering i koppar, färgerna anbragtes för hand
i aqvarellmanér. Dessa blad framställa vanligen
utsigter. I Sverige arbetade bröderna Martin inom
denna konstart. – Sin ojämförligt största användning
har dock färgtrycket erhållit inom litografiens område
(litokromi, kromolitografi). Principen är här alldeles
densamma som för det xylografiska färgtrycket, sådan
den ofvan skildrats. Den oerhörda produktionen på
detta område (t. ex. gratulationskorten) och dermed
följande vårdslöshet i utförandet hafva satt dessa
alster, som företrädesvis pläga kallas färgtryck, i
en misskredit, hvilken genren i sig sjelf ingalunda
förtjenar. Konstnärlighet är med dem på intet sätt
oförenlig, men det mödosamma och ömtåliga arbetet med
någon gång ända till 30–40 färgstenar blir dyrbart
och förutsätter stora upplagor. Med det litografiska
färgtrycket återgifvas bl. a. äfven aqvareller och
oljemålningar (s. k. oljetryck). Bäst torde det
lämpa sig för det förra ändamålet, hvarvid papperet
genom pressning ofta erhåller en kornig textur. Vid
oljetryck plägar man anbringa färgerna på grundad
duk, eller ger man papperet genom pressning en
väflik textur. Glansen erhålles genom fernissa. Det
litografiska färgtrycket var kändt redan i början af
1800-talet, men har först i våra dagar erhållit sin
egentliga utbildning. Upk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
