Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färila ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Färlöf, socken i Kristianstads län, Östra Göinge
härad. Arealen 4,184 har. 1,972 innev. (1880). Jämte
Strö utgör F. ett alternerande regalt och patronelt
pastorat af 2:dra kl., Lunds stift, Östra Göinge
kontrakt. Egaren af Araslöf är patronus.
Färna. Se Id.
Färs (egentl. samma ord som Fars; se d. o.), en
maträtt, som tillagas af färskt, hackadt och finstött
kött eller fisk, med tillsats af andra ämnen, såsom
ägg, bröd, kryddor m. m. – Färsera, fylla med färs.
Färs. 1. Härad i Malmöhus län. Arealen 60,467,5
har. 27,739 innev. (1880). Häradet utgör ensamt en
domsaga och ett tingslag samt bildar tillsammans
med Frosta härad ett fögderi, deladt i fyra
länsmansdistrikt. Det omfattar följande socknar:
Långaröd, Vesterstad. Östraby, Frenninge, Vollsjö,
Kärrstorp, Öved med Skartofta, Brandstad, Åsum,
Våmb, Löfvestad, Vanstad, Tolånga, Ilstorp,
Björka, Rödinge, Ramsåsa och Söfde. – 2. Kontrakt
i Lunds stift. 30,558 innev. (1880). Det utgöres af
följande pastorat: Vanstad med Tolånga, Rödinge med
Ramsåsa, Söfde med Blentarp, Ilstorp med Björka,
Löfvestad med Fogeltofta, Öved, Brandstad med Åsum,
Frenninge med Vollsjö, Våmb med Veberöd, Kärrstorp
samt Vesterstad med Östraby.
Färskslagg, metallurg., kallas den i allmänhet
mycket jernoxidulrika slagg, som faller vid de olika
färskningsmetoderna i härd, och hvilken tillvaratages
för att vidare användas såsom färskningsmedel vid
efterföljande smälta. C. A. D.
Färskning, metallurg., den operation, hvarigenom
tackjern i mer eller mindre mån befrias från de
främmande ämnen, som deruti ingå, och förvandlas
till smidigt jern eller stål. De vigtigaste af
dessa främmande beståndsdelar i tackjernet äro
kol och silicium, och det är hufvudsakligen på
dessas bortskaffande, d. v. s. deras oxidering till
resp. koloxid och kiselsyra, som färskningsprocessen
går ut. Man åtskiljer tre olika slag af färskning:
torrfärskning, blästerfärskning och slaggfärskning. Vid
torrfärskning, äfven kallad aducering (se d. o.),
glödgas tackjernet, inpackadt i jernoxidpulver,
hvarvid kolet i tackjernet förenar sig med syret i
jernoxiden till koloxid. Denna färskningsmetod är
emellertid högst ofullständig och fordrar ett mycket
kiselfritt tackjern, då silicium ej på detta sätt
kan bortskaffas. – Vid blästerfärskning drifves
en stark luftström genom det smälta tackjernet (jfr
Bessemer), hvarvid såväl kol som silicium och andra
ämnen oxideras genom luftens syre. – Slaggfärskningen
åter är den färskningsmetod, som begagnas vid alla
svenska härdsmidesmetoder äfvensom vid puddling. Den
består deruti att mycket jernoxidulrik slagg,
färskslagg (se d. o.), så intimt som möjligt bringas i
beröring med det smälta tackjernet, hvarvid dettas
kol förenar sig med slaggens syre till koloxid,
och en del af slaggens jern utreduceras. Kan denna
reaktion framkallas på en gång i hela jernmassan, så
uppkommer genom den häftiga koloxidutvecklingen
en våldsam pösning, som kallas kok.
L. R.
Färöarna ("Får-öarna"), en till Danmark hörande
ögrupp i norra delen af Atlantiska hafvet, mellan
61° 24’ och 62° 24’ n. br. samt 6° 17 och 7° 40’
v. lgd, bestående af 22 öar och holmar, hvaraf 17 äro
bebodda. 1,332,5 qvkm. 11,221 innev. (1880). Öarna
ligga i tre grupper: Fuglö, Svinö, Viderö,
Bordö, Kuno och Kalsö i n. ö., de tre stora öarna
Österö (270 qvkm.), Strömö (385 qvkm.) och Vågö
(165 qvkm.) jämte de mindre Nolsö, Hästö, Kolterö
och Myggenäs i midten samt Sandö (110 qvkm.), Skuö,
Store Dimon och Syderö (148 qvkm.) i s. Längst söderut
ligger klippan Munken. F:s kuster äro höga, på långa
sträckor branta eller öfverhängande; stundom stiga de
300–600 m. lodrätt upp ur hafvet (bl. a. Mylingur
på norra sidan af Strömö). Öarnas inre höjer
sig terrassformigt med breda afsatser; de högsta
punkterna äro Slattaretindur, på Österö, 850 m., och
Skellingefjäld, på Strömö, 737 m. Den förherskande
bergarten är dolerit, en plutonisk bildning, rik på
grottor, i synnerhet längs strandbrädden. På Syderö
finnas mycket gamla sandstenslager, innehållande
stenkol. Bland märkligare mineral förekomma zeolit,
i synnerhet i grottorna, och opal. Fjällen äro på de
högre afsatserna nakna eller sparsamt täckta med ljung
och andra hedväxter, längre ned gräsbevuxna. Klimatet
(medeltemperaturen för året är 6,2°, för sommaren
10,6° och för vintern 3,1°) är ytterst fuktigt
(väldiga töckenmassor hölja nästan alltid de högre
partierna) och tillåter blott ett mycket inskränkt
åkerbruk. Korn är det enda sädesslag, som mognar,
och det långt ifrån hvarje år; i trädgårdarna odlas
nästan endast potates och kål. Skog saknas helt och
hållet, hvarför nästan allt bränsle måste hemtas i
små torfmossar i dalgångarna mellan fjällen. Gräs,
tätt, saftigt och af stort näringsvärde, är
öarnas förnämsta växt. Det vigtigaste husdjuret är
fåret, med anledning hvaraf öarna fått sitt namn;
dock hållas äfven nötkreatur till husbehof och
på de större öarna jämväl några hästar. Nästan
all samfärdsel försiggår till sjös. Hafvet lemnar
vigtiga binäringar: fisk, i synnerhet torsk, hvalar,
mest grindhvalar, samt sjöfogel, som fångas på
strandklippornas (fogelbergens) lodräta sidor
från nedhängande tåg. – Färingarna, en välväxt,
intelligent, flitig befolkning af norsk härkomst,
äro förträffliga sjömän. Deras af trä uppförda och
ofta torftäckta hus äro i allmänhet väl underhållna
och snygga. Den vigtigaste husslöjden är bearbetningen
af ull; denna lemnar de värdefullaste exportvarorna:
stickade tröjor, vantar och strumpor. Äfven utföres
icke så litet torkad och saltad fisk, tran och
fjäder. – F. befolkades af norska utvandrare,
sannolikt flere år före Island. Samhällsskicket var
patriarkalisk-aristokratiskt liksom i den öfriga
Norden. Slägtfejder, likartade med dem på Island,
uppfylla öarnas äldre historia; märklig är i synnerhet
kämpen Sigmund Bresterssons långa strid med den lömske
höfdingen Thrond i Gata, samtidigt med kristendomens
införande (omkr. år 1000). Bönderna utöfvade sjelfve
domsrätt samt stiftade sjelfve lagar på tinget. Äfven
sedan Norges konungar, Olof Tryggvesson och Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
