Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål / 623-624 (1882) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Färila ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mindre omfång kallas fästen eller fort. Dessa sägas vara
isolerade, om de ligga enstaka (t. ex. i ett
bergspass) och äro afsedda för ett sjelfständigt
försvar, men detascherade, om de utgöra delar af
en större befästning. (Se Detascherade fästen.) En
fästning, omgifven af detascherade fästen, kallas
befäst l. förskansadt läger. De till en fästning
hörande fortifikatoriska anläggningarna utföras
hufvudsakligast af jord, murverk och jern.

Alltefter sina i strategiskt afseende olika
speciella uppgifter benämnas fästningarna
manöver- l. operations-, förråds-,
spärr- och sjöfästningar o. s. v. Manöver-
l. operationsfästningar äro ämnade dels att lemna
försvararens tillbakaträngda armé tillfälle att
återhemta sina krafter till förnyad strid, dels att
uppehålla en segrande fiende. Då manöverfästningar
endast afse rikets försvar, läggas de inuti landet
närmast bakom de gränsprovinser, som fienden sannolikt
först anfaller, och så, att de beherska fiendens
naturliga



anmarschvägar, vanligen der stora samfärdsvägar
mötas. Äro de mera uteslutande ämnade att utgöra
fasta stödjepunkter för anfallskrig i ett grannland,
läggas de närmare gränsen och kallas då äfven
gränsfästningar. Manöverfästningar göras stora
och starka samt omgifvas med detascherade fästen,
inom hvilkas gördel en i fältet slagen äfven större
truppstyrka med trygghet kan draga sig tillbaka. Med
stor fördel kunna tre eller fyra fästningar läggas
tillsammans i en grupp på några mils afstånd från
hvarandra. Med stöd af fästningarna och genom utfall
i dessas mellanrum kan en underlägsen armé genomföra
ett ihärdigt försvar. En sådan af fyra fästningar
sammansatt grupp plägar kallas fästningsfyrkant
(t. ex. Verona, Peschiera, Mantua och Legnago i
Lombardiet). Förrådsfästningar tjena till säkra
förvaringsorter för krigsmateriel och förnödenheter
af alla slag. De läggas längre tillbaka inuti landet
på orter, som äro svårtillgängliga för fienden, men

stå i tryggade förbindelser med försvararens
depoter. Spärrfästningar hafva till uppgift att
stänga defiléer öfver större fronthinder (bergs- eller
bropass) å fiendens anmarschvägar. De kunna, till
följd af terrängens beskaffenhet, göras jämförelsevis
små (isolerade fästen). Sjöfästningar tjena
till försvar för vigtiga punkter på rikets kuster,
såsom hamnar för krigs- och handelsflottorna, inlopp
till betydande sjöstäder, mynningar af segelbara
floder, gynsamma landstigningspunkter m. m. Dessa
olika kategorier äro ingalunda så skarpt åtskilda,
att ej samma fästning samtidigt eller efter hvartannat
kan tjena att fylla flere olika uppgifter.

En fästnings profil (fig. 1) består i sin enklaste
form af hufvudvall, A, graf, B, samt betäckt väg,
C, med fältvall, D. Hufvudvallen utgöres af en
hög och bred jordvall, formad till ett bröstvärn, c,
(omkr. 8 m. tjockt) och en bakom liggande vallgång,
ab, (omkr. 15 m. bred). Åt bröstvärnets krön gifves
en sådan
lutning, att man från hufvudvallen kan skjuta
ned i betäckta vägen. Vallgången brytes i tvänne
afsatser; den öfre och bredare, b, är afsedd till
kanonbank, den nedre, a, till en genom sitt större
djup under bröstvärnet bättre skyddad förbindelse
längs vallgången. På den öfre afsatsen anbringas,
till skydd mot enfilerande eld och granatsplitter,
traverser, d, antingen massiva af jord, fulltraverser,
eller bombfast hvälfda rum, håltraverser. Under
vallgången förläggas bombfasta hvalfbyggnader
(fig. 2, a), tjenande till förråds- och boningsrum,
hvilkas fönster och dörrar vetta inåt fästningen,
men som på alla öfriga sidor omgifvas af jord och
således äro synnerligen väl skyddade mot fientlig
eld. Grafven kan vara antingen torr eller våt. I
förra fallet, då bredden icke gerna får öfverstiga
15 m., betryggas stormfriheten genom murar såväl
vid grafvens innerbrant, eskarp (fig. 1, e), som
vid dess ytterbrant, konter-eskarp (fig. 1, f);
i senare fallet, då bredden stiger

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>