Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fästning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fästningen. De äro antingen förbindelsegrafvar
(kommunikationer), som tjena att förena första
parallellen med bakom liggande terräng, eller
anfallsgrafvar (approcher), som utgå från första
parallellen mot fästningen. Dessa löpgrafvar brytas
vanligen i sicksack, för att icke längs efter kunna
beskjutas. Båda de olika slagen af löpgrafvar bestå
till sin profil af en omkr. 1,3 m. djup graf, med
2,5 à 3 m. bottenbredd, och ett framför liggande
1,4 m. högt jordbrostvärn. Paralleller hafva
skyttbank på den naturliga marken och trappsteg
derifrån ned till grafbottnen. Förbindelse- och
anfallsgrafvar sakna skyttbank och trappsteg. Första
parallellen, D-D, måste i allmänhet läggas utom
handgevärets verksammaste skottvidd (d. v. s. på 600
till 800 m. afstånd från fästningen) samt omfatta
icke allenast sjelfva anfallsfronten, utan äfven
angränsande fronter. Samtidigt med eller omedelbart
efter sedan infanteriet anlagt första parallellen,
intager också artilleriet en mera framskjuten
stridsställning uti 2:dra batterilinien, C-C, på 150
à 300 m. afstånd bakom första parallellen. Derifrån
utkämpas den egentliga hufvudstriden med
fästningens artilleri. Efter batteriernas olika
uppgift skiljes emellan: enfilerbatterier, som
längs efter beskjuta en hel fästningsfront eller
en särskild fästningslinies vallgång och betäckta
väg; demonterbatterier, som med direkt frontal
eld förstöra fästningens å vallgångarna stående
kanoner; demolitionsbatterier, hvilka med indirekt
eld skola förstöra (demolera) kaponierer, slutvärn,
kaserner och andra kasemattbyggnader, hvilkas läge
är bekant; samt breschbatterier, afsedda att
genombryta fästningens stormhinder, eskarpmuren. I
första parallellen läggas mörsarebatterier, hvilka
med kasteld skola oroa de anfallna fästningsverken,
samt fältbatterier, som endast tjena att tillbakaslå
utfall från fästningen. Elden öppnas samtidigt från
2:dra och qvarstående delar af 1:sta batterilinien och
fortsattes oafbrutet dag och natt, tills fästningens
artilleri är bragt till tystnad. Under skydd af
denna eld utföres det egentliga sappanfallet. Från
1:sta parallellen utgår den anfallande med 3 eller
4 anfallsgrafvar, som föras i sicksack i riktning
mot fästningsverkens utgående vinklar. Innan
sapptêterna framkommit halfvägs till fästningen,
måste en ny försvarsställning, andra parallellen,
E-E, anläggas, dit löpgrafsvakten sedan framflyttas;
ungefär halfvägs emellan andra parallellen och
fästningen beredes å nyo en försvarsställning för
löpgrafsvakten i de s. k. halfparallellerna, F-F,
och när sapptêterna framträngt till fältvallens fot,
anlägges den tredje parallellen, G-G. Ju närmare
anfallsgrafvarna komma fästningen, dess spetsigare
blifva de vinklar sicksackarmarna bilda med hvarandra,
och dess långsammare går således framträngandet,
hvarför det slutligen är fördelaktigare att draga
anfallsgrafvarna rakt fram mot fästningen och skydda
dem mot enfilerande eld genom talrika traverser. Den
sista och svåraste af de försvarsställningar den
anfallande måste skaffa sig, innan han kan intränga
i sjelfva fästningsverken, är fältvallens kröning,
H-H, hvars ändamål är att beherska
betäckta vägen, skydda nedgången till grafven
samt bereda plats för direkta bresch- och
kontrabatterier. Om det icke lyckats att medelst
indirekt eld ur 2:dra batterilinien åstadkomma en
gångbar bresch, måste nämligen eskarpmuren derifrån
medelst direkt eld nedskjutas på en längd af 20
till 30 m. Kontrabatteriernas uppgift är att medelst
direkt beskjutning tysta fästningens flankerande eld,
förstöra kaponierer och flankerande eskarpgallerier,
demontera å öppna flanker stående pjeser m. m. För
att skyddad nedkomma i grafven anlägges vidare
från fältvallens kröning eller något bakom liggande
logement ett starkt sluttande underjordiskt galleri,
grafnedgången. Ytterbrantens klädmur genombrytes,
hvarefter äfven tvärs öfver grafven en tryggad
förbindelse beredes, den s. k. graföfvergången, som,
om grafven är torr, utföres såsom en bred löpgraf
å grafvens botten och, om grafven är våt, i form
af en bred dam. Oafsedt svårigheterna vid sjelfva
utförandet af denna graföfvergång, fordrar detta
arbete vidlyftiga förberedelser. Svårigheterna växa,
om grafven har rinnande vatten, och i synnerhet om
vattnet efter behag kan påsläppas och aftappas. Sedan
graföfvergången är fullbordad, återstår endast
belägringens sista moment, stormningen. Dessförinnan
spela alla batterier synnerligast mot höjden af
breschen för att hindra fienden att der fästa
sig. Stormningen företages på dagen; nattetid
skulle oordningar lätt uppkomma vid de stora
truppsammandragningarna. Mot hvarje bresch afdelas
en särskild stormkolonn, som samlas i grafnedgången,
fältvallens kröning och bakom liggande löpgrafvar. En
stor gemensam reserv tager plats i 1:sta parallellen,
och hela cerneringskåren hålles beredd att tillbakaslå
möjligen befarade genombrytningsförsök. På
gifvet tecken eller bestämd tid inställes den
skarpa skjutningen från båda batterilinierna,
men för att icke förråda anfallet fortsättes elden
med lösa skott. Stormkolonnerna, med frivillige i
têten, frambryta ur grafnedgångarna, öfverspringa
grafven, bestiga brescherna och kasta fienden
tillbaka samt taga med storm de reträttverk fienden
möjligen upjjfört bakom brescherna. Några dertill
afdelade trupper skynda till fästningsportarna,
som de öppna eller spränga för andra kolonner,
som längs hufvudgrafven dit bereda sig väg. Vid
sjelfva utförandet af en belägring föranleder
vanligen en mängd samverkande orsaker större
eller mindre afvikelser från den allmänna gång,
som härofvan framställts. Ett betydligt dröjsmål
i belägringens gång uppstår, om fästningen eger
minförsvar, emedan den anfallande då nödgas, när han
nått têten af fästningens mingallerier, att steg för
steg genom en underjordisk minstrid bemäktiga sig
fästningens mingallerier, innan han vågar fullfölja
sitt framträngande ofvan jord. Mot en lägerfästning,
som är omgifven af detascherade fästen, måste tvänne
särskilda belägringar utföras, nämligen först mot
två eller flere detascherade fästen och derefter mot
sjelfva hufvudfästningen, enceinten.
Försvar. Till en fästnings försvarsutrustning
höra besättning, armering, proviantering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
