Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fästningsrayon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undersökningar hafva dock visat, att den i späd
form, t. ex. i späda grönsaker, spenat, sallad, kål,
morötter m. m., kan smältas. De flesta födoämnen,
som innehålla kolhydrat, innehålla äfven större eller
mindre mängd albuminat, för att ej tala om fett,
vatten och salter. – 4. Mineraliska ämnen införlifvas
i organismen mest genom salter, i hvilka de ingå som
beståndsdelar hos de vanliga vegetabiliska eller
organiska födoämnena. De vigtigaste äro kalium,
natrium, kalcium, magnesium, jern, fosforsyra,
saltsyra och svafvelsyra. Då dessa ämnen icke deltaga
i oxidationsprocesserna inom organismen, bidraga de
ej till värmebildningen, men väl till uppbyggandet
af kroppens väfnader. Kalken och fosforsyran äro
nödvändiga för benväfnaden, hvarför brist på desamma
medför rachitis (engelska sjukan) hos menniskor,
benskörhet hos djur. Alkaliernas klorider, fosfat
och karbonat verka hufvudsakligen som regulatorer af
diffusionen mellan saftströmmarna och väfnaderna,
måhända äfven som retmedel för nervsystemet. Då
de vegetabiliska födoämnena innehålla mera af
kaliumsalter, de animaliska mera af natriumsalter
(koksalt), men menniskan är i stort behof af koksalt,
är det af vigt att vid företrädesvis vegetabilisk
diet särskildt intaga koksalt. – 5. Vatten icke blott
ingår som en väsentlig beståndsdel i blodet och de
flesta kroppens väfnader (det utgör omkr. 58 proc. af
menniskans och de högre däggdjurens kroppar), utan
tjenar äfven som lösningsmedel för andra födoämnen och
till att förmedla de flesta kemiska och fysikaliska
processer i organismen. I vanligt dricksvatten,
källvatten och framför allt i mineralvatten förekomma
dessutom en mängd salter och mineraliska ämnen,
som af organismen upptagas och äro för densamma
mer eller mindre nödvändiga. Så t. ex. innehåller
vanligen källvatten en större mängd kalk, som är en
vigtig beståndsdel i benbyggnaden.
A. Animaliska födoämnen. Mjölk är ett
typiskt födoämne, hvilket såväl hos
menniskan som hos djuren uteslutande tjenar
till kroppens underhåll under den första perioden
af lifvet. Den måste således innehålla alla de
näringsämnen, som äro behöfliga för kroppen i detta
stadium. En frisk ammas fullt mogna mjölk håller i
medeltal på 1000 delar: vatten 885,66, kasein och
albumin 28,14, smör 35,64, mjölksocker 48,14, salter
och extraktivämnen 2,42. Dessa förhållanden vexla
emellertid under olika perioder af digifningen. Under
de första 3–4 dygnen innehåller mjölken (råmjölk
hos kor) s. k. kolostrumkroppar, eller lemningar
af mjölkkörtelns celler fullproppade med fettkorn,
och är till sin sammansättning mycket afvikande från
den mogna mjölken. – Däggdjurens mjölk innehåller
i allmänhet mindre socker, men mera smör och
albuminat än qvinnomjölken. Undantag derifrån
göra dock åsnemjölk och mjölk från ston på vissa
stepper, hvarför dessa djurs mjölk lättast ersätter
modersmjölken vid uppfödandet af barn. De vigtigaste
salterna i mjölken äro klorkalium, klornatrium och
fosforsyrad kalk. – Mjölken nyttjas som födoämne på
många sätt,
ej blott i sitt naturliga och friska tillstånd, utan
äfven såsom sur mjölk, hvilken uppstår derigenom att
mjölksockret under inflytelse af värme förvandlas till
mjölksyra, som åter förenar sig med det alkali, som
håller kaseinet eller ostämnet upplöst. Den surnade
mjölken delar sig i tre beståndsdelar: den gula
grädden (fettet eller smöret), som flyter ofvanpå,
kaseinet, som bildar ett löst, hvitt koagulum, och
vasslan, som innehåller vattnet och salterna.
Kött är ett af de förnämsta och mest närande
födoämnena ej blott för de köttätande djuren,
utan äfven för menniskan, som utan tvifvel
befinner sig bäst af en blandad animalisk och
vegetabilisk diet. Kött kallar man i vidsträckt
mening musklerna hos ryggradsdjuren. I inskränkt
mening skiljer man deremot kött från fisk. Köttet
består emellertid icke uteslutande af muskeltrådar,
utan äfven af bindväf, som sammanhåller dessa,
och af fett samt vatten, i färskt tillstånd 75
proc., salter och extraktivämnen, som gifva
köttet dess smak. Olikheten mellan olika slag af
kött betingas af olika halt af fett, bindväf och
extraktivämnen. Köttet är synnerligen rikt på qväfve,
hvilket finnes hufvudsakligen i ägghviteämnena,
som äro inneslutna i muskeltrådarna. Musklerna af
magra djur, hos hvilka fettväfnaden borttagits,
innehåller vanligen 21 proc. albuminat jämte
extraktivämnen, 2 proc. fett och 1 proc. salter samt
76 proc. vatten. Vattenmängden är större hos späda
djur än hos fullvuxna. Hos gödda djur ökas fettet
mellan muskeltrådarna ända till 7 proc. Extraktivämnen
träffas i största mängd hos vilda djur, hvilkas kött
deraf får sin starka aromatiska smak. Fett kött
innehåller mindre vatten än magert. Qväfvehalten
hos färskt kött utgör 3–4 proc., hos torkadt 12–15
proc. Hos köttet liksom hos mjölken äro kalisalterna
vida öfvervägande natronsalterna. För en rationel
beredning af kött till födoämne erfordras noggrann
kännedom om köttets kemiska egenskaper. Det är till
största delen bindväfven, som gör kött svårsmält. I
synnerhet är detta fallet i rått tillstånd, ty
genom kokning förvandlas bindväf, åtminstone yngre
sådan, till lim, som lättare smältes. Rått kött kan
emellertid blifva lättsmält, om det genom skafning
befrias från bindväf och senor. Det färska köttet
blifver mörare och lättsmältare genom att hänga ett
par dagar, emedan då hinner utveckla sig mjölksyra,
som underlättar smältningen af bindväfven. På samma
sätt verkar ättiksyra, då kött inlägges i ättika
till s. k. surstek. Kött kan för öfrigt beredas
genom torkning, rökning, saltning, kokning, stekning
m. m. – Utom köttet användas åtskilliga andra delar
af djuren till föda, framför allt fettet eller
fläsket, men äfven lefver, njurar, lungor, hjernan
och thymuskörteln hos kalfven (kaltbräss), blodet
m. m. Djurfettet har en något olika sammansättning hos
olika djurarter, men består hos alla af glycerider
af trenne fettsyror: stearinsyra, palmitinsyra och
oleinsyra, hvilka innehålla kol, väte och syre,
men intet qväfve. – Ägg, företrädesvis hönsägg, men
äfven gåsägg, sjöfogelägg m. fl., användas såsom en
både närande och välsmakande föda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
