Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föllinge ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Förbjudna orter, kamer., kallades i svenskt kameralt
språkbruk de trakter, inom hvilka bortförläning
eller afhändande af kronans gods eller räntor icke
fick ega rum. Enligt den praxis, som intill Kristinas
tillträde till regeringen allmänt följdes, ansågos
de gods, hvilkas räntor m. m. voro anvisade till
hofvets, härens, flottans och bergverkens underhåll,
såsom kronans omistande gods eller, såsom der
också benämndes, förbjudna och inalienabla, hvilket
betecknade, att de ej fingo från sina anvisade ändamål
afsöndras. "Vissa orter", säger Krister Bonde (1655),
"voro i rund tid ansedda så omistliga, att det var
nefas der begära gods, så vid bergverken" o. s. v. –
Hvarje särskildt gods, hvilkets ränta var till något
af förenämnda ändamål indelad, kallades omistligt;
men der räntorna af alla eller de flesta godsen i en
trakt voro för ett dylikt ändamål anvisade, uppstod
en förbjuden ort. Sådana voro bergslagen; de till
hofhållningen anslagna, s. k. fem länen (Svartsjö,
Gripsholms, Eskilstuna, Ulfsunds och Strömsholms län);
de för flottans ordinarie proviantering såsom mest
lägliga ansedda provinserna, näml. Gestrikland,
Medelpad, Ångermanland, Vesterbotten, Jämtland,
Härjedalen och Åland; vidare Vesterås län samt det
inom en mil (den s. k. fredsmilen) belägia området
kring Upsala, Nyköping, Alvastra med Omberg,
Linköping, Kalmar, Jönköping och Örebro, samt
inom två mil omkring Åbo och Viborg. Egenskapen af
omistlig utsträcktes af Karl XI till alla för visst
statsändamål anslagna hemman. – Sedan numera K. M:t
är förhindrad att, utan riksdagens samtycke, afhända
Kronan dess jordegendom eller ränta (R. F. § 77),
hafva stadgandena om förbjudna orter förlorat sin
praktiska betydelse utom i fråga om byten, till hvilka
ej ränta af gods inom förbjuden ort får användas,
om ej vederlaget äfven är derstädes beläget.
A. Th. S.
Förbjudna tider, jagtv., de tider, under hvilka jagt å
fridlyst vildt ej får ega rum och sådant icke häller
"till salu utbjudas, köpas, emottagas eller från ort
till annan forslas, så framt ej lagligen visas kan,
att detsamma blifvit fångadt under tillåten tid eller
på annat lofligt sätt förvärfvadt". Skogsstyrelsen
utfärdar årligen kungörelse om de gällande
stadgandena angående förbjudna tider.
J. W. L.
Förblödning med., en blödning, som är så stark,
att lifvets förlust derigenom orsakas. Den kan
antingen vara en häftig sådan, från större kärl,
hvarvid döden på mycket kort tid inträder, eller
en långsammare, men ohejdbar, hos särskildt
disponerade personer, så kallade blödare,
eller hos sådana, som genom förutgående eller
befintliga inre sjukdomar blifvit betydligt
nedsatta, och hos hvilka blodkärlens beskaffenhet
förändrats, såsom hos lungsigtiga o. a. Ofta är
blödningen i sådana fall en inre. Jfr Blödning.
Rsr.
Förborg. Se Borg.
Förbrukningsskatt. Se Konsumtionsskatt.
Förbränning, kem., ett ämnes syrsättning eller
oxidation, antingen den försiggår hastigt eller
långsamt, med eller utan eldfenomen, på torra eller
våta vägen. Jfr Eld. P. T. C.
Förbränningsprodukter. Se Gas.
Förbudsedel, en postförsändelse,
som med landsvägspostiljon befordras
till de vid landsvägspostlinie belägna
gästgifvaregårdar och skjutsanstalter i
ändamål att åt resande i förväg betinga skjuts.
G. N. S.
Förbund, en ömsesidig öfverenskommelse mellan två
eller flere parter, hvilka dervid åtaga sig vissa
förbindelser. I något oegentiig bemärkelse nyttjas
ordet F. om det inbördes förhållandet mellan Gud och
menniskorna, ty Gud har inga förpligtelser gent emot
menniskan, utan hans förbund med henne grundar sig
blott på nåd. I viss mening kan det sägas, att Gud
ingick ett förbund redan med de första menniskorna,
i det han välsignade dem och upplät jorden till deras
begagnande, men å andra sidan förpligtade dem till
lydnad för sig (1 Mos. 1: 27–29; 2: 17). Att äfven
efter syndafallet förbundsförhållandet icke bröts
å Guds sida, bevisas af det löfte om frälsning,
som Gud då gaf (3: 15). Efter syndafloden förnyades
Guds förbund med menniskoslägtets nye stamfader
Noah; det var det s. k. naturförbundet, eller ett
fastställande af den nu rådande naturordningen jämte
ett förnyande af den åt Adam gifna välsignelsen,
hvaremot Noah förpligtades att lyda Gud samt genom
offer egnade honom sin dyrkan (8: 20–9: 17). En
djupare religiös och på mensklighetens frälsning
direkt syftande betydelse erhöll Guds förbund med
menniskorna, då han kallade Abraham och utsåg honom
till stamfader för sitt utvalda folk, Israel (12:
1–3). Med Abraham börjar den patriarkaliska perioden
af Guds rikes historia, under hvilken Gud träder i
nära personlig förbindelse med en viss familj och åt
denna meddelar sina uppenbarelser. På grundvalen af
jordisk välsignelse (stor afkomma och besittning af
det utlofvade landet) gaf Gud Abraham löften om andlig
nåd, framför allt om Messias, den "säd, i hvilken alla
slägten på jorden skulle välsignade varda". Abraham
å sin sida utmärkte sig för sin tro och lydnad
för Gud, så att han deruti är ett mönster för alla
tider. Det mellan Gud och honom ingångna förbundet
(det s. k. gamla förbundet) bekräftades genom ett
offer (kap. 15), och såsom förbundstecken infördes
omskärelsen (k. 17). Förbundet förnyades med Isak
(k. 26) och Jakob (k. 28) samt öfvergick till dennes
efterkommande. Sedan dessa under vistelsen i Egypten
vuxit till ett folk, bekräftades på det högtidligaste
förbundet mellan Gud och detta folk (förbundsfolket,
egendomsfolket) genom lagutgifningen på Sinai. Mose
är förbundets medlare, hvarför den nu inträdande
perioden kallas den mosaiska. Gud lofvar att införa
folket i Kanaans land, att beskydda dem och förläna
dem seger öfver deras fiender; genom lagen uppenbarar
han för dem sin heliga vilja, och genom de messianska
löftenas upprepande vidmakthåller och tillfredsställer
han deras längtan efter frälsning. Folket åter betygar
sin villighet att lyda Guds bud (2 Mos. 19: 8). Gud
ställer sig i det närmaste förhållande till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
