Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreningsbanken i Finland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Danmarks grundlag (§§ 92, 93) äro borgarena uttryckligen
berättigade att ingå föreningar för hvarje lofligt
ändamål utan föregående autorisation, och eger ej
regeringen upplösa sådana föreningar annorlunda
än provisoriskt och i sammanhang med anställande
af rättegång om deras upplösning. Statsborgarena
äro äfven berättigade att samlas obeväpnade,
offentlig myndighet dock den rätten förbehållen
att bevista offentliga sammankomster och att
kunna förbjuda dem, när våda för allmänt lugn
kan befaras. – Norges grundlag (§ 99, 2:o) fäster
uppmärksamheten på medborgares rättighet att hålla
sammankomster och förutsätter denna rätt såsom
gifven, enär den föreskrifver under hvilka vilkor
regeringen är berättigad att använda militärmakt
till återställande af den ordning, som någon
församling stört. – Sveriges grundlag innehåller
ingen föreskrift angående denna rätt, och ej häller
i allmän lag är någon allmän grundsats uttryckt
angående densamma. Den förutsättes gifven i sakens
natur såsom inbegripen under svenska folkets urgamla
frihet. Den enda inskränkning, som gjorts uti denna
frihet, har stått i samband med kyrkoförfattningen
och främmande trosbekännares religionsöfning. Såsom
grundsats gäller derför så väl att föreningar för
främjande af lofliga ändamål kunna bildas, som ock
att sammankomster eller församlingar må hållas, utan
att dertill erfordras offentlig myndighets samtycke;
icke ens anmälan derom behöfver ske. En förening
blir föremål för lagstiftningens uppmärksamhet
och behöfver särskild auktorisation endast i det
fall att hon skall ingå såsom en integrerande del i
förvaltningen, t. ex. skarpskytteförening, eller skall
erhålla rättighet att ikläda medlemmarna särskilda
förpligtelser mot föreningen eller mot hvarandra
af den beskaffenhet att fullgörandet kan lagligen
uttvingas, och föreningen sålunda erhåller karakteren
af en juridisk personlighet. Rörande sammankomst
af menighet stadgar Str.-L. (10 kap. 14 §), att
tillträde till sammankomsten ej kan vägras offentlig
myndighet, och att denna endast i det fall har rätt
att upplösa sammankomsten, då dervid företages något,
som är stridande emot lag. – Tager man hänsyn till de
rättigheter och pligter för den enskilde medborgaren,
hvilka förenings- och församlingsrätten innebär,
så följer af det, som ofvan blifvit anfördt, att
den inbegriper rätt för medborgare att frivilligt
förbinda sig till främjande af ett visst lofligt
ändamål samt rätt att sammanträda till öfverläggning
och tankeutbyte angående gemensamma intressen. Dessa
rättigheter skilja sig från hvarandra deruti att
föreningen, om ock frivillig, såsom ett samlingsmöte
likväl innebär en varaktigare förbindelse. Föreningen
uppträder såsom en enhet, och hvarje föreningsmedlem
är moraliskt och juridiskt ansvarig för de fattade
besluten, äfven om de gå mot hans vilja, och han
kan endast genom utträde ur föreningen undandraga
sig ansvar derför, medan deremot ingen närvarande
såsom sådan är ansvarig för de beslut, som fattas af
en församlad menighet, ty dervidlag är hvar och en
enskild ansvarig endast för
hvad han yttrat och gjort. Man bör äfven göra
skilnad emellan en förening och en juridisk
person, likasom ock mellan en förening och en
statskorporation. Föreningen är en frivillig
förbindelse, i hvilken hvar ock en kan ingå, om han
så finner godt och i densamma upptages, och ur hvilken
han kan utgå, när han så pröfvar skäligt. Sådant är ej
förhållandet med ledamotskap i en statskorporation,
t. ex. en kommun, eller i ett bolag, ty dervidlag
beror det på lag eller af offentlig myndighet stadfäst
reglemente, om ej vissa förpligtelser skola fullgöras,
förrän utträde kan ega rum. Föreningsfriheten och
församlingsfriheten stå emellertid i nära förbindelse
med hvarandra, ty eger ej församlingsfrihet rum, äro
väsentliga hinder i vägen för föreningars bildande,
och funnes ej föreningsfrihet, skulle
församlingsfriheten och den frihet till tankeutbyte,
som dermed beredes, oftast blifva utan resultat.
H. L. R.
Förenings- och säkerhetsakten, stater., den grundlag,
som Gustaf III på revolutionär väg genomdref
vid 1789 års riksdag, och genom hvilken 1772 års
regeringsform delvis förändrades. Orsakerna till
denna statshvälfning voro dels konungens begär efter
större makt, dels de ofrälse ståndens önskan att
på adelns bekostnad erhålla ökade rättigheter. För
att för framtiden bryta den adliga opposition, som
under kriget funnit ett uttryck i Anjalaförbundet
(se d. o.), och som äfven på riksdagen syntes honom
vilja störande träda i vägen för hans planer,
gjorde sig nämligen Gustaf III till ledare för
de ofrälse stånden. Han förmådde dessa att d. 17
Febr. 1789 nedsätta ett utskott, med hvilket
han kunde öfverlägga om de af dem redan påtänkta
privilegier, och resultatet af dessa öfverläggningar
blef Förenings- och säkerhetsakten. Denna framlades af
konungen för riksdagen vid ett gemensamt sammanträde
på rikssalen d. 21 Febr. och antogs af de ofrälse
stånden, men icke af adeln, ehuru konungen, för
att bryta hans motståndskraft, dagen förut låtit
fängsla flere af hans förnämste medlemmar. Då det
vid 1786 års riksdag stadgats, att blott tre stånds
samtycke erfordrades för lagförändringar, utan att
dervid särskildt undantag gjorts för grundlagsfrågor,
ansåg konungen den nya lagen för antagen och förmådde
äfven landtmarskalken att å adelns vägnar underteckna
densamma. Ehuru adeln protesterade mot detta,
erhöll lagen kunglig stadfästelse d. 3 April 1789,
och vid 1800 års riksdag förmåddes adeln att genom
hyllningseden, gifva ett slags erkännande åt dess
giltighet. Förenings- och säkerhetsaktens egentliga
betydelse ligger i de ökade rättigheter, som den gaf
åt konungen och de ofrälse stånden. Med afseende
på sjelfva regeringens förande erhöll konungen
envåldsmakt, dock så att medborgarenas säkerhet till
person och egendom skulle vara oförkränkt och endast
infödde få utnämnas till statens ämbeten, hvarjämte
genom stadfästelsen vissa ämbetsmän förklarades ej
kunna afsättas utan laga dom. Rådets antal förklarades
bero på konungens godtfinnande. Då detta af Gustaf
III tillämpades på sådant sätt, att han upplöste
rådkammaren, bortföll just den myndighet, som af
ålder haft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
