Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreningsbanken i Finland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att kontrollera konungens utöfvande af
regeringsmakten. Den domsrätt, som förut tillhörde
rådet, öfverlemnades deremot till en särskild
Högsta domstol, i hvilken konungen hade endast tvänne
röster, och som bestod af både frälse och ofrälse. På
ständernas bekostnad ökades konungamakten derigenom
att konungen fick rätt att utan deras samtycke börja
krig, och derigenom att endast konungens propositioner
skulle på riksdagarna få förekomma. Stadgandet att
"svenska folket" skulle med konungen bestämma om
nya skatter hade kunnat leda till ett förbigående
af riksdagen i beskattningsfrågor. Då konungen
emellertid ej erhöll rätt att efter behag pålägga
nya skatter, då riksdagens samtycke fortfarande
fordrades för nya lagars stiftande och rättskipningen
ej var öfverlemnad åt konungens godtycke (anmärkas
bör dock, att högsta domstolens ledamöter endast
tillsattes på förordnande), kan likväl ej ett
fullständigt envälde sägas hafva blifvit infördt genom
Förenings- och säkerhetsakten. De fördelar, som de
ofrälse stånden vunno, voro: rätten att förvärfva
vanlig frälsejord utsträcktes till alla svenska
medborgare; skjutsningsbesväret blef lika fördeladt
på all jord utom ypperligt frälse och boställen;
bönderna fingo rätt till skatteköp af kronohemman;
ofrälse män fingo tillträde till högre ämbeten
(ledamotskap i Högsta domstolen); med undantag för
tillsättningen af hofämbeten och rikets höga och
förnämsta ämbeten skulle förtjenst, ej börd, gälla
såsom befordringsgrund. Genom särskilda förordningar,
som stodo i omedelbart sammanhang med Förenings- och
säkerhetsakten, erhöllo dessutom borgare och bönder
åtskilliga förmåner, särskildt af ekonomisk natur. –
Förenings- och säkerhetsakten upphäfdes i Sverige
1809, men är ännu gällande grundlag för Finland.
S. B.
Förens svåra stång. Se Förstång.
Förenta staterna. Se Nord-Amerikas Förenta stater.
Föreställare, framvagnen till ett
afbröstningsfordon. Se Fordon.
Föreställning, filos., förnimmelse, som är klar
och distinkt (d. v. s. skild från allt annat,
således äfven, i motsats till känslan, från den
förnimmande sjelf), men icke tydlig (d. v. s. dess
särskilda moment fattas och urskiljas ej medvetet
af anden). Till följd deraf att föreställningen
är icke tydlig framställer sig det förnumna för
anden såsom något yttre och för honom mer eller
mindre främmande. (Jfr Begrepp.) Rummet blifver
till följd deraf de menskliga föreställningarnas
form. Att förnimmelsen är ett yttre innebär, att hon
i det hela och i sina särskilda moment alltjämt af
subjektet fattas såsom i viss mån tillfällig. Först på
begreppets ståndpunkt inträder nödvändigheten, först
der skiljes emellan väsentligt och tillfälligt. –
Med afseende på sitt innehåll indelas de menskliga
föreställningarna i sinliga, hvilkas innehåll är
fenomenet, och förnuftiga, hvilkas innehåll är
väsendet. De förra äro dels åskådningar, hvilka
omedelbart åtföljas af organ-sensationer, nämligen
de verkliga tingen, hvilkas sammanfattning är den
åskådade verlden eller
naturen, dels föreställningar i egentlig bemärkelse,
med hvilka detta icke är händelsen, och hvilka
visserligen hemta sitt innehåll från åskådningens
verld, men ej från det, som samtidigt åskådas,
utan från det, som förut blifvit åskådadt. Deras
möjlighet beror derpå att en förnimmelse, som en
gång varit aktuel (såsom åskådning), kan, till
följd af sitt samband med andra förnimmelser,
åter komma till aktualitet i och för anden, utan
att å nyo åskådas. Detta samband kallas idéernas
association. Sådana föreställningar i egentlig
bemärkelse kunna indelas dels i reproducerade,
som komma till aktualitet i och för anden under
(i det väsentliga) samma form, i hvilken de förut
fattats (såsom minne, erinring), och producerade,
som komma under en förändrad (såsom fantasi, dröm,
galenskap), dels i individuella l. konkreta och
abstrakta. Alla dessa arter af föreställningar
framträda i mångfaldigt skiftande former, och det
gifves emellan dem alla flere öfvergångsformer. De
förläna i sin inbördes vexelverkan det menskliga
lifvet dess största innehållsrikedom. Förnuftiga
föreställningar (jfr Förnuft) äro sådana, hvilkas
innehåll är det osinliga, ehuru det framträder i
en mer eller mindre sinlig form. Detta sker så, att
en mer eller mindre osinlig betydelse tillägges det
sinliga (personifikation). En aning om att den sinliga
formen är mer eller mindre inadeqvat röjer sig deri
att denna form ofta vidunderligt förstoras och på
ett fantastiskt sätt förvrides. Ehuru fantasien
vid dessa förnimmelser alltjämt är verksam, kan
man dock spåra en viss analogi med de sinliga
föreställningarnas arter. På ju högre ståndpunkt
subjektet står, dess mera distinkt framträder den
förnuftiga sidan, och dess mer tillfällig blifver
för subjektets uppfattning den sinliga formen.
L. H. Å.
Föreställningsförmåga, filos., menniskan såsom förmåga
af föreställningar. Se Föreställning och Förmåga.
Föresvall l. Föresvallarna. Se Fyrisvall.
Föresån. Se Fyrisån.
Föresäng, en kungsgård invid Upsala, på det
s. k. Islandet, hvilken vid slutet af medeltiden
utgjorde bostad för fogden i Upsala län. Der firade
konung Erik Eriksson sitt bröllop (1243).
Företeckning, musikt., gemensamt namn på de
tecken, # eller b, hvilka, anbragta i början af
notplanet, angifva ett styckes tonart; äfven de
siffror eller tecken, hvilka angifva taktarten.
A. L.
Företeelse, filos. Se Fenomen.
Förfall, jur., hinder, hvarigenom någon blifver
urståndsatt att fullgöra skyldigheten att å utsatt tid
inställa sig inför rätta. Laga förfall benämnas dylika
hinder, då de af lagen godkännas och följaktligen för
den uteblifne medföra befrielse från de påföljder,
hvilka eljest äro förenade med försummelsen att
iakttaga inställelse vid rätten. Enligt 12 kap. 1 §
rättegångsbalken äro dessa laga förfall: om man
sjuk är; om man i konungens och rikets tjenst är
uppbådad eller faren; om man i häktelse sitter;
om man af fienden eller annan fara, vådeld eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
