- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål /
679-680

(1882) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förgiftning ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(Hyoscyamus niger), särdeles af deras frön, af hvilka 15–20
stycken hafva medfört döden hos barn. – Digitalin,
den verksamma beståndsdelen i fingerborgsblomman
(Digitalis purpurea), är ett starkt hjertgift. Dess
mest framstående verkan är att hjerttaktslagen
genom förlamning af de i hjertat belägna ganglierna
blifva långsamma, tills slutligen hjertat alldeles
förlamas och stannar i utvidgadt tillstånd (i
diastole). Dertill komma i början qväljningar,
kräkningar och diarré, muskelsvaghet, svindel och
slutligen medvetslöshet. Likhet i verkningar med
Digitalis hafva Helleborus, Veratrum, Aconitum och
Colchicum. – Som bekant finnas många svampar, som
äro giftiga. Det mest bekanta giftämnet hos svampar
är muskarin i flugsvampen (Amanita muscaria),
en i vatten kristalliserande samt i alkohol
lättlöslig alkaloid, som verkar hjertförlamning
och redan i en dos af 2–4 milligram dödar en
katt. Förgiftningssymtomen äro ökad spottafsöndring,
kräkningar, långsam puls, hopträngda pupiller,
kolik, tenesmus, dyspne, svindel, konvulsioner och
död. – Till de organiserade gifterna höra, utom en
mängd mikroskopiska lägre organismer, åtskilliga
parasitdjur, bland hvilka trikiner (se d. o.) i
senare tider vunnit stor uppmärksamhet. Bland
öfriga hithörande gifter må nämnas fiskgift (se
d. o.),köttgift, wurstgift, mjeltbrandsgift och
ormgift. F. B.

illustration placeholder


Förgir, skeppsb., fogningen
mellan tvänne snedt afskurna
timmer, såsom fig. utvisar. Stundom
anbringas i förgiren ett laxstjertformigt lås.
O. E. G. N.

Förgraf. Se Fältbefästning.

Förgrening (Lat. ramificatio, af ramus, gren),
bot., uppkommer derigenom att kärlknippen vika
sig ut från bildningsväfnaden (cambium) och
jämte blad (appendikulära organ) i anlag bilda
i bladvinklarna knoppar, grenknoppar, hvilka
sedan under vegetationstiden utväxa till grenar
(sekundära axelorgan). I regeln utvecklas grenarna
från knoppar i bladvinklarna; men genom bildning af
s. k. adventiv-knoppar ("tillkomst-knoppar"), hvilka
kunna utvecklas öfverallt å den dikotyledona stammen
samt äfven å en del rötter, kunna grenskott bryta fram
på andra ställen än från bladvinklarna. Förgreningen
kan vara regelbunden eller oregelbunden. Bland
regelbundna förgreningar märkes den gaffelformiga
(dichotoma), som uppkommer då två motsatta knoppar
vid spetsen af en, vanligen genom en blomma, afslutad
axel utvecklas till ungefär lika stora grenar, hvilka
i sin ordning på samma sätt afslutas och utsända två
nya grenar o. s. v. Det trestråliga blomknippet visar
ett annat exempel på en regelbunden förgrening. Hos
barrträden förekommer oftast en vackert regelbunden
utveckling af grenar genom knoppar, som sitta i krans
omkring stammens toppskott. Hos monokotyledoner är
förgrening mera sällsynt, hvilket beror derpå att de
knoppar, som finnas i bladvinklarna, mindre ofta komma
till utveckling, sannolikt i samband med anordningen
af kärl och cambium. O. T. S.

Förgyllning, tekn., konsten att med ett mycket
tunt lager af guld öfverdraga ytan på föremål af
jämförelsevis obetydligt värde, för att gifva dessa
ett dyrbarare utseende samt förläna dem större förmåga
att motstå inverkan af luft och fuktighet. Den
kan utföras på flere olika sätt, alltefter
egenskaperna hos de föremål, som skola förgyllas, och
afsigten med förgyllningen. – Det säkerligen äldsta
förfaringssättet bestod uti att guldet uthamrades till
tunna plåtar, hvilka direkt fästes på det föremål,
som skulle prydas. Det är klart, att till detta slags
förgyllning en jämförelsevis stor mängd guld skulle
erfordras, och att densamma derför skulle blifva
mycket dyrbar. Till följd af guldets utomordentliga
tänjbarhet lät emellertid denna primitiva metod
förbättra sig ända derhän, att den ännu i våra
dagar finner användning. Föremål af trä, sten, gips
o. d. förgyllas nämligen i allmänhet på sådant sätt,
att de, efter att först hafva öfverdragits med en
blandning af linoljefernissa, blyhvitt och terpentin
(eller lim och krita), beläggas med bladguld,
som ju ej annat är än uthamrade guldplåtar, om
ock dessas tjocklek stundom ej är mer än 1/12000 mm.
Guldbeläggningen skyddas sedan genom ett tunt lager
af fernissa. Denna metod nyttjas stundom äfven vid
förgyllning af metallföremål. Starkare förgyllning
af sådana erhålles genom den s. k. pläteringen, som
utföres så, att plåt af mässing eller koppar belägges
med guldbleck, hvarefter båda sammanpressas och få
passera genom ett valsverk. Derigenom fastna båda
metallerna fullständigt vid hvarandra. Den sålunda
med ett öfverdrag af guld försedda metallen nyttjas
hufvudsakligen till fabrikation af bijouterier
o. d. samt går i handeln under namn af Talmi-
l. Tallois-guld, som innehåller ungefär
1 proc. guld. Vanligen förgyllas emellertid
metallföremål genom varm, kall, våt eller
galvanisk förgyllning. – Vid varm förgyllning
(bränn-förgyllning), som företrädesvis nyttjas på
brons-, mässing- och silfverföremål, ingnides den
först väl rengjorda metallytan med ett amalgam
af 2 delar guld och 1 del qvicksilfver; derefter
upphettas föremålet, hvarvid nästan allt qvicksilfret
förflyktigas. Det återstående guldöfverdraget kan
efter behag göras glänsande, genom polering med agat,
eller matt, genom upphettning med en blandning af
alun, koksalt och salpeter (hvarvid utvecklas klor,
som angriper guldet) samt neddoppning i kallt
vatten. Skall förgyllningen hafva en mera rödaktig
färg, så öfverdrages föremålet efter qvicksilfrets
aflägsnande med smält glödvax l. förgyllarevax (en
blandning af spanskgröna, alun, bolus l. jernoxid
och vax) samt upphettas öfver koleld, hvarvid ur
spanskgrönan utreduceras litet koppar, som legeras
med guldet i förgyllningen. – Vid kall förgyllning
ingnidas föremålen (koppar, mässing, silfver)
med en blandning af cyanguldkalium och krita eller
vanligare med kol och fint fördeladt guld, hvilken
senare blandning erhålles genom förbränning af i
guldkloridlösning dränkta linnelappar. – Förgyllning
på våta vägen kan ske genom att koka föremålen med en
utspädd lösning af guldklorid och soda eller pottaska.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:24:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfae/0346.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free