Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förklaring, jur. - Förklaring, teol. Kristi förklaring - Förklaring, teol. Kroppens förklaring, en förklarad lekamen, det tillstånd, hvari menniskans kropp efter uppståndelsen skall befinna sig - Förklyftad, geol, betecknar, att bergarter genom fina sprickor äro delade i större eller mindre, dels oregelbundet, dels regelbundet formade stycken - Förklyftning, geol., den egenskapen hos bergarter, såväl massformiga som lagrade, att vara genomsatta af fina, stundom omärkliga sprickor, förklyftningar eller afsöndringsklyfter - Förknappning, sjöv., innehållande af en del af den portion, som tillkommer hvarje man af ett fartygs besättning - Förkolning, kem., förstöring af organiska ämnen genom inverkan af värme, så att kol i mer eller mindre rent tillstånd dervid uppstår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Förklaring, jur. Den första af alla rättegångsregler
är, att ingen må dömas ohörd, d. v. s. utan att
hafva fått tillfälle att yttra sig öfver motsidans
påståenden, eller med andra ord att afgifva
förklaring. Der en domstols åtgärd påkallas i annan
ordning än genom stämning eller deremot svarande
meddelande till motparten, bör tillfälle beredas
denne att bemöta det gjorda yrkandet, såvida icke
domstolen genast finner detsamma såsom ogrundadt
böra afslås. Detta kallas att utställa ansökningen
till förklaring. Sålunda inhemtas motpartens
förklaring i lagsökningsmål af öfverexekutorn, i
besvärsmål af öfverrätterna och i anmärkningsmål
af kammarrätten. Öfverrätt kan dessutom infordra
förklaring af den domare, som förut dömt i saken.
I. Afz.
Förklaring, teol. 1. Kristi förklaring, den
tilldragelse, som omtalas i Matt. 17: 1–9, Mark. 9:
2–9 och Luk. 9: 28–36. Traditionen förlägger den till
berget Tabor i Galileen, men enligt sammanhanget måste
den hafva egt rum antingen på Hermon eller på något
annat af Libanons utsprång i trakten af Caesarea
Philippi (möjligen det Paneiska berget). Det var
ett af de tillfällen, då Jesu inneboende gudomliga
härlighet genomträngde den menskliga naturen och lät
honom synas åtminstone delvis i den gestalt, som han
skall hafva vid sin sista tillkommelse (2 Petr. 1:
16–18). Jesus hade kort förut för sina lärjungar för
första gången förkunnat sitt stundande lidande. Såsom
en motvigt deremot och för att stärka deras tro
låter han tre af dem, sina förtrognaste, blifva
vittnen till detta frambrytande af hans härlighet,
hvilket var ett förspel till hans fullkomliga och
eviga förklaring. Men emedan denna härlighet först
i uppståndelsens ljus kan rätt förstås, förbjudas
lärjungarna att tills vidare omtala den underbara
tilldragelsen. Moses och Elia, representanter af
lagen och profetian, uppenbara sig och samtala med
Jesus om hans bortgång, genom hvilken både lag och
profetia skulle nå sin uppfyllelse. Genom rösten af
himmelen får Jesus, likasom förut vid sitt dop, ett
erkännande af sin gudomliga natur och sin messianska
värdighet. – Den nyktert historiska prägel, som hvilar
öfver de tre evangelisternas samstämmiga berättelser
om denna tilldragelse, förbjuder att försöka ett
mytiskt förklaringssätt, och den omständigheten att
de tre lärjungarna alla se och höra detsamma hindrar
antagandet af en blott vision, dröm o. s. v. – En
dylik förklaring, om ock i lägre grad, vederfors äfven
Moses, sedan han talat med Gud (2 Mos. 34: 29–35).
– Kristus säges äfven "förklaras" (förhärligas) i den
mening att han genom lidande, död, uppståndelse och
himmelsfärd skulle återtaga sin gudomliga härlighet
(Joh. 7: 39, 17: 1 m. fl.).
– 2. Kroppens förklaring, en förklarad
lekamen, det tillstånd, hvari menniskans kropp
efter uppståndelsen (se d. o.) skall befinna sig.
Han skall då icke, såsom nu, vara beroende af tid
och rum, utan, genomträngd af andens krafter (en
"andlig lekamen", 1 Kor. 15: 44), utgöra en fullt
trogen spegelbild af och ett oinskränkt redskap för
anden och dennes
verksamhet. Kristus undfick en sådan kropp efter sin
uppståndelse. Se Fil. 3: 21. 1 Kor. 15: 35–39.
E. J. Ö.
Förklyftad, geol., betecknar, att bergarter genom
fina sprickor äro delade i större eller mindre,
dels oregelbundet, dels regelbundet formade stycken.
E. E.
Förklyftning, geol., den egenskapen hos bergarter,
såväl massformiga som lagrade, att vara genomsatta
af fina, stundom omärkliga sprickor, förklyftningar
eller afsöndringsklyfter, hvarigenom bergartsmassan
är liksom delad i stycken af olika form och
storlek. Förklyftningen står icke i samband
med bergarternas ursprungliga bildning, utan har
uppstått efteråt, genom sammandragning till följd af
bergartens uttorkning eller afsvalning. Man skiljer
mellan oregelbunden, plattformig, pelareformig,
parallellipipediskochklotformig förklyftning
eller afsöndring. Basalten i Skåne och diabasen
på Halle- och Hunneberg äro delvis pelareformigt
förklyftade. Det är förklyftningarnas närvaro i en
bergart, som förorsakar svårigheten att erhålla stora
och sprickfria block, och som gör, att vatten från
ytan förmår sippra in i bergen och nedtränga till
betydligt djup underjordytan. Jfr Afsöndring. 2. E. E.
Förknappning, sjöv., innehållande af en del af den
portion, som tillkommer hvarje man af ett fartygs
besättning. Rättighet att anbefalla sådan eger
högste befälhafvare, då brist på proviant är att
befara. Kontant ersättning lemnas för hvad som sålunda
innehållits. O. E. G. N.
Förkolning, kem., förstöring af organiska ämnen genom
inverkan af värme, så att kol i mer eller mindre
rent tillstånd dervid uppstår. För att förkolning
skall ega rum, erfordras, att ämnet, som upphettas,
fullständigt eller åtminstone till viss grad skyddas
för luftens tillträde, emedan i annat fall förbränning
inträder. De organiska ämnena innehålla utom kol
äfven syre, väte och qväfve, hvilka grundämnen under
förkolningens förlopp afsöndras dels i förening med
hvarandra, dels i förening med kol. Syret aflägsnas
dels i förening med väte såsom vatten, dels i
förening med kol såsom koloxid och kolsyra. En del
af vätet bortgår i förening med kol såsom kolväten
af olika sammansättning och beskaffenhet. Qväfvet
afskiljes i förening med väte såsom ammoniak, men i
flere fall äfven i förening med kol och väte såsom
cyanammonium. Utom dessa produkter vid förkolningen
bildas en mängd mer eller mindre flyktiga kolhaltiga
ämnen, som innehålla syre och väte, t. ex. ättiksyra,
träsprit, aceton, fenolarter (kreosot), eller qväfve,
såsom anilin, pyridin, pikolin m. fl. Det vid
förkolningen uppkomna kolet är allt efter råämnets
beskaffenhet af olika egenskaper. Växtämnen lemna ett
poröst och lätt antändligt kol. Stenkol ger ett mera
fast och ej så lätt antändligt kol (koks). Djurämnen
lemna i allmänhet ett glänsande (qväfvehaltigt)
kol, som utmärkes af sin förmåga att ur lösningar
upptaga organiska färgämnen. De öfriga produkterna
vid förkolningen äro af stor vigt för industrien
(lysgas, lysoljor, tjärfärger m. m.). Allt efter
råämnets beskaffenhet och den högre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
