- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål /
703-704

(1882) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - För-löpning ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nyssnämnda betydelse) måste tillgripas. En
förmögenhetsskatt i förra bemärkelsen, kan vara,
men behöfver icke vara en förmögenhetsskatt äfven i
den senare. Sä är t. ex. förhållandet med allmänna
bevillningen för fast egendom efter II art. (Jfr
Allmän bevillning.) Dennas storlek bestämmes efter
fastighetsvärdets storlek; men lagstiftarens afsigt
har varit att skatten skall kunna bestridas ur den
skattskyldiges inkomst, och denna afsigt vinnes,
enligt regeln, emedan nämnda skatt är ganska låg och
öfriga skatter i allmänhet ej så höga, att de tvinga
den beskattade att för ifrågavarande skatts betalning
tillgripa någon del af sin förmögenhetsstam. Höjdes
fastighetsbevillningen i någon betydligare
grad, samtidigt med att öfriga skatter förblefve
oförminskade, skulle det kunna hända, att den, trots
lagstiftarens afsigt, i verkligheten blefve en reel
förmögenhetsskatt. Detsamma gäller for öfrigt om alla
skatter, äfven t. ex. allmän bevillning för inkomst
af kapital och arbete efter II art., hvilken enligt
lagstiftarens mening ej i något afseende bör blifva
en förmögenhetsskatt, emedan inkomsten är afsedd att
vara såväl den måttstock, efter hvilken nämnda skatts
storlek skall bestämmas: som den källa, hvarur den
skall betalas. Förhållandena kunna nämligen tänkas
vara sådana (t. ex. om denna inkomstbevillning vore
särdeles hög, andra skatter stegrats o. s. v.), att
äfven denna s. k. inkomstskatt (se d. o.) faktiskt
blefve en förmögenhetsskatt i reel bemärkelse. De nu
nämnda slagen af skatter äro dock endast undantagsvis
förmögenhetsskatter i reel bemärkelse. Deremot finnas
andra, som lättare blifva sådana, såsom arfsskatter
(hvilka i synnerhet vid arfs ofvergång till aflägsnare
slägtingar kunna vara ganska stora), skatter å gåfva
och föryttring af fast egendom m. fl. Äfven med
afseende å dylika skatter gäller, att det bl. a. äfven
beror på deras storlek, huruvida de blifva
förmögenhetsskatter i reel bemärkelse eller ej. I
Sverige äro dessa skatter så låga, att de i allmänhet
icke verka såsom reella förmögenhetsskatter. En
förmögenhetsskatt i reel bemärkelse leder alltid
till en direkt minskning af den beskattades privata
förmögenhet. Den kan ock samtidigt åstadkomma
en direkt minskning af nationalförmögenheten
(t. ex. om skatten användes till krig e. d.),
men medför ej alltid detta resultat (t. ex. om
skatten användes till amortering af statsskulder,
till jernvägsanläggningar e. d.). D. D.

Förmörkelser, astron. Solförmörkelser
uppkomma derigenom att månen under sin
banrörelse kring jorden träder mellan solen och
jorden och sålunda bortskymmer solen för oss.
För att detta skall kunna ega rum, är det klart,
att de tre kropparna måste ligga i det närmaste på
samma räta linie, och att månen följaktligen måste
befinna sig i ekliptikans närhet, d. v. s. i närheten
af någondera af sin banas noder. Af den omständigheten
att solen och månen vid en solförmörkelse måste vara i
konjunktion följer omedelbart, att solförmörkelser ej
kunna inträffa annat än vid nymåne. – Månförmörkelser
inträffa vid de tillfållen, då jorden kommer mellan
solen och månen och således hindrar den

förra att belysa den senares yta. Vilkoret för
månförmörkelsers möjlighet är detsamma, som gäller
för solförmörkelser, nämligen att månen måste vara
nära ekliptikans plan. Emedan vid månförmörkelser
solen och månen äro i opposition, kunna dessa
förmörkelser endast inträffa vid fullmåne. –
Totala förmörkelser äro sådana, vid hvilka hela den
förmörkade kroppen bortskymmes för våra blickar;
partiella äro deremot sådana, vid hvilka endast en del
af densamma fördunklas. Med ringformiga förmörkelser
förstås sådana partiella förmörkelser, under hvilka
endast midtpartiet af en himlakropps skenbara yta
förmörkas, medan de delar, som ligga närmast kanterna,
förblifva ljusa. – I sol- och mån-förmörkelsernas
inträffande finnes en bestämd period, som är beroende
af jordens och månens rörelser. Emedan de nu nämnda
förmörkelserna uteslutande äro beroende af solens,
jordens och månens inbördes ställning, är det klart,
att för hvarje gång, som dessa tre himlakroppar
intaga samma inbördes lägen som vid en viss föregående
förmörkelse, måste åter en förmörkelse af samma slag
och under enahanda omständigheter inträffa. Denna
period, som omfattar en tid af 18 år och 11 dagar,
var bekant redan för de gamle kaldéerna, som kallade
den Saros och genom sin kännedom om densamma
voro i stånd att på förhand bestämma tiden för
förmörkelserna. Den säkerhet, med hvilken man på
detta sätt är i stånd att förutsäga förmörkelser,
inskränkes i någon mån genom ojämnheterna i månens
rörelse. – Till solförmörkelserna höra, strängt
taget, äfven de nedre planeternas, Merkurius’
och Venus’, passager förbi solskifvan, ehuru dessa
himlakroppar, på grund af sina små skenbara diametrar,
för oss bortskymma endast en mycket obetydlig del af
solen. När nämligen en af dessa planeter är i nedre
konjunktion med solen och dessutom befinner sig
tillräckligt nära ekliptikan, se vi honom såsom en
liten mörk fläck röra sig öfver solskifvan. Merkurius’
passager förekomma mycket oftare än Venus’, men hafva,
på grund af Merkurius’ mindre afstånd från solen,
icke samma intresse och betydelse som dessa. De
senare erbjödo nämligen under lång tid den enda
tillförlitliga metoden att bestämma solparallaxen,
af hvilken jordens afstånd från solen, enheten för
alla dimensioner i planetsystemet, är beroende. Ännu i
dag lemnar denna metod ett af de skarpaste, enklaste
och direktaste medlen att komma i besittning af
nämnda qvantitet. En olägenhet, som dock härvid gör
sig gällande, består deri att Venus-passagerna äro
så sällsynta. De inträffa nämligen i regeln ej mer
än två gånger i hvarje århundrade, och då ganska
tätt efter hvarandra. I 19:de årh. infalla de på
åren 1874 och 1882. Den senare blir delvis synlig
i Sverige. – Ännu ett slag af förmörkelser bör
här omnämnas, nämligen förmörkelserna af Jupiters
satelliter, hvilka inträffa, då dessa senare
komma i planetens skugga. Dessa förmörkelser
hafva ett särskildt intresse derigenom att de,
enligt hvad Galilei först visade, med fördel
låta använda sig till longitudsbestämningar.
A. L-n.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:24:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfae/0358.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free