Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förskansadt läger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro hugade att låta sig dera uppföras. Till hvilka
tjenster förslag skola upprättas beror af de särskilda
befordringslagarna. I allmänhet gäller såsom
regel, att tremanna-förslag blott undantagsvis
(t. ex. vid biskopstillsättningar) upprättas
till andra tjenster än dem, som tillsättas efter
ansökan, samt att förslag ej kommer i fråga vid
de tjenster, der befordringsärendet i sin helhet
behandlas af samma myndighet. Förslag upprättas
någon gång af en korporation (t. ex. af stiftets
presterskap vid tillsättning af biskopsämbete;
af städernas politiskt röstberättigade innevånare
vid tillsättning af borgmästare i städerna samt
af rådmän och magistratsekreterare i Stockholm;
af de till deltagande i prestval berättigade
medlemmar vid tillsättande af kyrkoherde i särskildt
privilegierade pastorat). Vanligen sättes förslaget
af den myndighet, hvilken förmanskap tillkommer
öfver innehafvaren af tjensten, eller af det
ämbetsverk, till hvilket den sökande skall höra såsom
ledamot. Den, som har tillsättningen i sin hand,
eger i allmänhet utnämna hvilken af de föreslagne han
anser lämpligast, men på särskilda befordringslagar
beror huruvida han eger att utnämna annan än någon
af de föreslagne. Rörande konungens utnämningsrätt
föreskrifter K. F. (§ 29), att konungen skall vid
ärkebiskops- och biskopsämbetenas tillsättning och (§
31) vid utnämning af ofvannämnda magistratspersoner
utnämna en af de tre föreslagna, men (§ 28) lemnar
honom för öfrigt öppet att, derest ej särskild lag
eller förordning bjuder, att utnämning skall ske inom
förslaget, utnämna annan till ämbetets erhållande
behörig person. Jfr Th. Rabenius, "Handbok i Sveriges
gällande förvaltningsrätt", I, 2. – 2. Om förslag
till beslut, som i öfverläggande församlingar
väckas, se Lagförslag och Motion. – 3. Krigsv.,
hvarje skriftlig handling, som summariskt redogör
för sammansättningen af eller tillståndet vid en
trupp, ett förråd e. d. Det upprättas vanligen efter
fastställda formulär. 1. 2. H. L. R. 3. C. O. N.
Förslaggad basalt, petrogr. Se Basalt.
Förslaggning lider en metall, då den syrsättes
(oxideras) och ingår som beståndsdel i slagg. Genom
förslaggning renas ädla metaller från oädla,
t. ex. silfver från bly. L. R.
Förslagsanslag. Se Beskattningsrätt och Statsanslag.
Förslöf, socken i Kristianstads län,
Bjäre härad. Arealen 3,244 har. 2,286
innev. (1880). F. utgör med Grefvie ett regalt
pastorat af 1:sta kl., Lunds stift, Bjäre kontrakt.
Försnillning. Se Förskingring.
Försonare. Se Försoning.
Försoning, i allmänhet återställandet af ett
brutet vänskapligt förhållande; i religiös mening
återställandet af menniskans genom synden störda
gemenskap med Gud. – I de förkristna religionerna
sökte man försona gudomligheten genom offer, ehuru man
redan inom judendomen höjde sig till uppfattningen af
offret såsom blott försoningens symbol, af omvändelsen
deremot såsom den verkliga försoningen. Såsom vilkor
för försoningen fordrade Jesus inga offer, utan
endast bättring l. sinnesändring och tro (Matth. 4:
17; Marc. 1: 15). Dock började man inom den
kristna kyrkan redan tidigt betrakta Jesu död
såsom ett offer, afsedt att på menniskan utöfva
ett sedligt renande inflytande. Många yttranden
i denna riktning förekomma i Nya testamentet
(Hebr. 9: 11–14; 1 Petri br. 2: 24 och flere andra
ställen). Kyrkofäderna Clemens Alexandrinus
(d. omkr. 220) och Origenes (d. 254) tillskrefvo
martyrernas död i allmänhet ett sådant inflytande, men
Kristi död i en ännu högre grad. Gregorius af Nazianz
(d. 390) förklarade ändamålet med Jesu död hafva varit
att "öfvervinna den onda lustan och återställa det
fallna gudsbelätet". Men det var så långt ifrån, att
betydelsen af Jesu död var formulerad i någon dogm,
att samme Gregorius kunde räkna denna fråga till
dem, i hvilka det är "nyttigt att träffa det rätta,
men icke häller farligt att misstaga sig". Den sida
af ifrågavarande lärar som först utvecklades, var
läran om återlösningen l. menniskans frigörelse
från det ondas makt. Enligt synoptikerna hade Jesus
sagt, att han skulle "gifva sitt lif till återlösning
(eg. lösepenning) för många" (Matt. 20: 28; Marc. 10:
45). Men nu blef frågan: till hvem erlades denna
lösepenning? Ett försök till svar var den gnostiska
läran om striden mellan eonen Kristus och demiurgen
(den synliga verldens skapare), hvilken sistnämnde
genom att döda den rättfärdige Jesus förverkade
sitt rättsanspråk på menniskoslägtet. I stället
för gnostikernas demiurg trädde här i de ortodoxe
kristnas uppfattning djefvulen. Denne hade genom
syndafallet fått menniskoslägtet i sitt våld. Om Gud
befriat det utan vidare, hade han handlat emot sin
rättfärdighet; ty djefvulens rätt skulle då hafva
blifvit kränkt. Derför öfverlemnade Gud åt djefvulen
sin son i utbyte mot menniskoslägtet. Djefvulen insåg
ej, att han icke skulle kunna behålla Kristus. Då
han en gång hade gått in på bytet, fick han skylla
sig sjelf, att han förlorade både gudamenniskan och
menniskoslägtet. Denna teori omfattades af Irenaeus
(d. 202), Origenes, Gregorius af Nyssa (d. 394),
Gregorius den store (d. 604) m. fl. framstående
kyrkolärare. Den sistnämnde liknar djefvulen, då
denne skulle taga Kristus, vid en fisk, som sväljer
metkroken, och Kristi kropp vid lockbetet, hvarpå
fisken nappar. Småningom började man emellertid
finna denna teori Gud ovärdig. Från den mytiska
föreställningen om ett kontrakt mellan Gud och
satan öfvergick man till den metafysiska om en
förmedling mellan Guds rättvisa och kärlek. En
öfvergångslänk mellan båda utgör den åsigt, som
framställes i den Athanasius (d. 373) tillagda
skriften "De incarnatione verbi" (Om ordets
menniskoblifvande), der den liksom personifierade
döden intager samma plats som djefvulen hos de
förut nämnda kyrkofäderna. Gud kunde på grund af
sin sannfärdighet ej återkalla den en gång uttalade
hotelsen om döden såsom straff för öfverträdelsen
af hans bud. Genom denna hotelse och det sedermera
skedda syndafallet hade döden fått ett rättsanspråk
på menniskoslägtet. Skulle vi befrias från dödens
herravälde, så måste det menniskoblifna ordet
"taga på sig vår skuld", "gifva sin kropp såsom
lösepenning" och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
