Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förskansadt läger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ligger till grund för aflatsteorien. I motsats till
den sedan Anselm herskande juridiska uppfattningen
af försoningen betraktade redan de äldre unitarierna
densamma från en rent etisk synpunkt. Enligt Faustus
Socinus (d. 1604) var ändamålet med Kristi död
att "bringa oss, som hittills varit Guds fiender,
derhän, att vi ville vara Guds vänner". I unitariernas
äldsta trosbekännelse, den rakowska katekesen (1605),
framhålles, att läran om en satisfactio vicaria står i
strid med den heliga skrifts lära om syndaförlåtelsen,
emedan tillfyllestgörelse och syndaförlåtelse äro
begrepp, som utesluta hvarandra, och att syndaskuld
ej kan i likhet med penningeskuld öfverflyttas på
en annan, utan är någonting rent personligt. Enligt
arminianernas lära var Kristi död ett offer, men
ingen betalning, ingen godtgörelse. Gud har i Kristi
död blott velat visa hvad menniskan genom sin synd
förtjenat, för att, sedan han sålunda låtit se sin
stränga rättfärdighet, skänka henne syndaförlåtelse
af nåd. Den äldre rationalismen förklarade de ställen
i Nya testamentet, der Jesu död framställes såsom ett
offer, för "ackommodation" efter en gammaltestamentlig
offerteori, betraktade Jesu död såsom ett föredöme
af sjelfuppoffring och trohet mot sanningen och satte
dess försonande kraft i den sedligt omskapande verkan,
som detta föredöme måste utöfva. Nyrationalismen
betraktar, i öfverensstämmelse med Schleiermacher
(d. 1834), Kristi lidande och död såsom medel att
draga menniskan till Kristus och derigenom frigöra
henne från syndens herravälde samt insätta henne
i den saliga gemenskapen med Gud. – I de nordiska
landen vann sedan slutet af 1700-talet den etiska
uppfattningen af försoningen, i motsats till den
juridiska, insteg dels genom den äldre rationalismen
(neologien), dels äfven (i Sverige) genom Svedenborgs
(d. 1772) lära. Enligt denna bestod försoningen i
Kristi menskliga naturs luttring och förklaring
(genom frestelser, strider och lidanden) till ett
fullkomligt organ för den i honom inneboende gudomen
och fullkomliga förening med denna, hvarigenom
återställandet af gemenskapen med Gud och himmelen
möjliggjorts för alla menniskor. Schleiermachers
lära om försoningen vann i Sverige insteg genom
N. Ignell (d. 1864) och i Danmark genom H. N. Clausen
(d. 1877). Mot denna moderna teologi har under
de senaste årtiondena en stark reaktion i ortodoxt
luthersk riktning gjort sig gällande, i synnerhet
bland universitetsteologerna och pietisterna. Men
på båda hållen hafva dock slutligen från den kyrkliga
ortodoxien afvikande åsigter om försoningen framträdt
och vunnit stor spridning. Upsala-teologen professor
O. F. Myrberg har, anslutande sig till "bibelteologen"
J. T. Beck i Tübingen, framställt försoningen såsom
blott en förändring af menniskans ställning till Gud,
ej af Guds ställning till menniskan. P. Waldenström
(lektor i Gefle) förnekar likaledes den kyrkliga
satisfaktionsläran och lär, att icke Gud utan
menniskan är försoningens objekt, att genom Adams
fall ingen förändring inträdt i Guds hjertelag, ingen
"spänning mellan Guds rättfärdighet och kärlek",
men att menniskorna
genom detsamma kommit i synd och genom synden i död,
samt att Kristi verk alltså hvarken afsett eller
kunnat afse att åstadkomma någon återförändring
i Guds hjertelag eller något upphäfvande af en
spänning mellan hans egenskaper, utan endast att
göra de syndiga menniskorna rättfärdiga igen samt
att genom rättfärdigheten föra dem till evigt lif. De
gammal- och nyrationalistiska, de beck-myrbergska, de
waldenströmska samt de svedenborgska lärorna hafva
hvar och en i sin mån bidragit till
undergräfvandet af den anselmska läran om försoningen såsom
en satisfactio vicaria, hvilken fortfarande är den
inom statskyrkan rådande.
Försoningsfesten, judarnas heligaste religiösa
fest. För denna fest, som börjas d. 9:de Tischri på
aftonen och slutar d. 10:de på aftonen, föreskrifves
afhållsamhet icke allenast från arbete, såsom fallet
är vid alla andra högtider, utan äfven från mat och
dryck. Hela försoningsdagen tillbringas under böner
i synagogan. Under tempeltiden fanns en särskild
offerakt, som förrättades af öfverstepresten
(se Abaton), och Josefus skildrar utförligen den
högtidliga processionen, i hvilken folket, efter
offrets verkställande, ledsagade öfverstepresten hem
till hans boning. Folket föll först på knä för att
emottaga prestens välsignelse, och 18,000 leviter,
alla klädda i sidendrägter, gingo, under afsjungande
af körer, i spetsen för processionen. Först sent
på natten, hann öfverstepresten fram till sin
bostad. Festens betydelse bestod i försoningen af
folkets synder (dies expiationis), hvilken skulle
föregå den kommande glada löfhyddofesten, för att
glädjen ej måtte fördunklas genom medvetandet af
att vara belastad med synder. Sådana fastedagar
finnas äfven hos åtskilliga andra gamla folk,
t. ex. Isisfastan hos egypterna, fastedagen
Sandrajonon hos hinduerna och fastemånaden Ramadan
hos muhammedanerna. L. L.
Försoningsoffer. Se Försoning.
För-stagad, sjöv., säges om en mast eller stång, som,
genom för hård ansättning af dess stag, erhållit
större lutning ("fall") för-öfver än den vanliga.
O. E. G. N.
Första hufvudtiteln omfattar å riksstatens
utgiftsafdelning anslag till k. hof- och
slottsstaterna. Se Hufvudtitel.
Första lifgrenadier-regementet. 1682 afslöt
Östergötland kontrakt med kronan om ständigt
knektehåll. Det sålunda bildade Östgöta
infanteriregemente sammanslogs 1791 med det s. å.
afsutna Östgöta kavalleriregemente till en
lifgrenadier-brigad och utgjorde i denna brigad
rotehållsdivisionen. När sedermera, 1816, detta
brigadförband upplöstes, bildades af nämnda
rotehållsdivision Första lifgrenadier-regementet.
Detta har 1,126 effektiva och 118 vakanta
rotar, för hvilka senare vakansafgifter erläggas,
hvilka användas till lön åt underofficerare och
spel. Sedan 1878 finnas dessutom 16
volontärnummer, hvilka ej äro indelta, utan erhålla lön
af statsanslag. Regementets nummer inom
infanteriet är 4. Dess mötesplats är Malmen, 5
km. från Linköping Jfr Andra lifgrenadier-regementet
och Östgöta kavalleriregemente.
W. G. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
