Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gadolinit ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
moderna latinska bokstäfver, under det att iriskan ännu
bibehåller de gamla medeltida bokstafsformerna. –
År för år tränges det gaeliska språket alltmera
tillbaka af engelskan. Enligt senaste statistiska
uppgifter (1879) talas det på Irland af endast
omkr. 817,000 menniskor. Af dessa begagna blott
103,000, alla bosatta i vestra och sydvestra delen
af ön, uteslutande gaeliska, medan återstoden äfven
är mäktig engelska. På Man funnos (1874) bland
12,000 gaeler icke 200, för hvilka engelska var
främmande. I Skotland lefver det gaeliska språket
ännu på folkets läppar i den nordvestra hälften af
riket, eller, närmare bestämdt, inom det område, som
i sydost begränsas af en linie dragen från Frith
of Clyde öfver Loch Lomond, Dunkeld och Balmoral
till Nairn, vid Moray Frith. Endast 300,000 skottar
hafva gaeliskan till modersmål, och af dem tala
eller förstå 250,000 äfven engelska, hvilket språk,
i synnerhet på senare tider, genom folkskolorna gjort
snabba framsteg. Samma förhållande eger också rum
på Hebriderna. Likväl synes högskotskan ega mera
lifaktighet och motståndskraft än iriskan, ehuru hon
icke i sådant afseende kan mäta sig med walesiskan.
Den iriska literaturen är sedan mera än tusen år
jämförelsevis rikt representerad. – Den högskotska,
eller, såsom den vanligen kallas, gaeliska
literaturen har, såsom redan nämnts, vida yngre
anor. Mycket länge stod det gaeliska Skotland i
starkt literärt beroende af Irland. Detta framgår
tydligast deraf att Nya testamentet först 1767,
Gamla testamentet först 1820 utkommo i tryck på
högskotska. Visserligen utgafs 1690 en upplaga af
hela bibeln till högländarnas bruk, men denna var
endast den iriska öfversättningen, försedd med en
kort ordbok. Ännu i dag är den skotska stafningen
nästan densamma som den iriska, ehuru uttalet är rätt
olika (jfr norskans förhållande till danskan). Dock
uppstod tidigt genom barderna i de skotska Höglanden
och fortplantades genom muntlig tradition en mängd
folkdikter af episkt, genealogiskt, moraliserande
eller lyriskt inehåll. En del deraf har räddats åt
efterverlden genom domprosten i Lismore i Argyllshire,
James Macgregor, hvilken under förra hälften
af 1500-talet nedskref ur folkets mun öfver 300
sånger. Dessa utgåfvos af M’Lauchlan och Skene 1862
i urval under titeln The dean of Lismore’s book. Vid
flere af dessa sånger uppgifves uttryckligen,
att de äro författade af Ossian (se d. o.), och då
de dessutom nära öfverensstämma med sånger i den
af Macpherson 1762 utgifna bekanta diktsamlingen
Fingal, an ancient epic poem in six books, bilda de
ett af de starkaste bevisen för att denna samling
verkligen hvilar på autentisk grund. Ett arbete af
stor vigt för språket och literaturen är Leabhar na
Feinne (Feniernas bok), en samling gamla gaeliska
hjeltesånger, hemtade dels ur gamla handskrifter
och böcker, dels ur folkets lefvande minne,
hvaraf Campbell 1872 utgaf första delen (gaeliska
texterna). I 18:de och 19:de årh. har Skotland att
uppvisa en rad af gaeliska skalder. Såsom de yppersta
förtjena att nämnas: Mac Donald,
Mac Codrum (satirer), Buchanan (religiösa sånger),
Duncan M’Intyre, Rob. Mackay, William Ross,
Livingstone m. fl. Desses och flere andres
dikter äro samlade och publicerade. Ett högt
skattadt urval af gaelisk poesi finnes i John
Mackenzie’s "The beauties of gaelic poetry". En
stor del af de bästa gaeliska poemen utgöres af
tillfällighetsdikter. Den gaeliska verskonsten
använder vanligen endast vokalrim (assonans). Campbell
offentliggjorde 1862 en värdefull samling folksagor,
Popular tales of the west highlands, och flere
lärda sällskap, såsom Highland society i Skotland
och i London, äro verksamma på literaturens och
historiens fält. Af ordböcker och grammatikor må
nämnas: Armstrong, "A gaelic dictionary" (1825),
"Dictionarium scoto-celticum" (1828), Stewart,
"Elements of gaelic grammar" (1812) och Ebrard,
"Handbuch der mittelgälischen sprache" (1870). –
Den äldsta kända skrift på manx är en öfversättning
af engelska bönboken från början af 1600-talet,
den första tryckta bok en religiös uppbyggelsebok
af år 1707. Hela bibeln utgafs på manx 1775. Den
tryckta literaturen omfattar inemot trettio nummer,
mest af religiöst innehåll. Men den verkligt lefvande
literaturen utgöres af ett stort antal sånger och
ballader, hvaraf blott en ringa del är tryckt i "Manx
society’s publications". De flesta "carvel", såsom
de kallas (jfr Eng. carol, glädjesång, julvisa) äro
bevarade endast i handskrifter, som misstroget gömmas
af befolkningen; de sjungas i synnerhet på julaftonen
i de då talrikt besökta kyrkorna. För omkr. 35
år sedan upphörde manx att läras i folkskolorna,
och blott i en enda af öns sjutton kyrkor predikas
numera på detta språk. Både en grammatika och ett
lexikon öfver manx finnas utarbetade af John Kelly.
A. E.
Gaëta, stad och stark fästning i den italienska
prov. Caserta, på en udde, som i n. begränsar
Gaeta-bukten. Omkr. 7,200 innev. i staden och 18,385
i hela kommunen (1871). Dess förstäder, Castellona,
Mola di G. och Borgo utgöra en särskild kommun under
namnet Formia. Bland stadens byggnader utmärka sig
katedralen och kastellet. G. hette fordom Cajeta och
är en af Italiens äldsta städer. Från den romerska
tiden qvarstå ett tempel, en aqvedukt samt ett torn
("Torre d’Orlando"), hvilket är Munatius Plancus’
graf. Förnäme romare valde staden ofta till bostad
under sommaren och prydde den med villor, teatrar,
tempel m. m. Hamnen var på Ciceros tid en af de bästa
på kusten. – I den nyare tiden har G:s fästning,
som är belägen på en bergig halfö, hvilken endast
med en smal landtunga sammanhänger med fastlandet,
varit utsatt för flere belägringar. Den 30 Sept. 1707
togs den med storm af österrikiske fältmarskalken
Daun, d. 6 Aug. 1734 af en fransk, spansk och
sardinsk armé, d. 18 Juli 1806 af fransmännen under
Masséna. I Nov. 1848 tog Pius IX sin tillflykt till
G. och residerade der till d. 4 Sept. 1849. Efter
Capuas fall d. 2 Nov. 1860 drog sig Frans II af
Bägge Sicilierna med återstoden af sin här till G.,
som efter ett fruktansvärdt bombardement tvangs att
kapitulera d. 13 Febr. 1861.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
