Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Galápagos-öarna, en af tio större och flere mindre öar bestående ögrupp i Stilla oceanen - Galar. Se Fjalar - Galashiels, stad i skotska grefskapet Selkirk - Galata, stadsdel i Konstantinopel (se d. o.) - Galatea, astr., en af småplaneterna - Galatea, Grek. mytol., en hafsnymf - Galaterbrefvet, ett af Paulus' vigtigaste sändebref - Galatien, i forntiden ett landskap i nordöstra delen af Mindre Asien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arealen 7,643 qvkm. Öarna bestå alla af vulkaniska
bergarter samt hafva en stor mängd vulkankratrar,
enligt Darwin minst 2,000. Några kratrar på de
större öarna stiga till en höjd af 900–1,400
m. Ehuru öarna ligga under eqvatorn är klimatet
långt ifrån öfverdrifvet varmt, hvilket tyckes
hufvudsakligen bero på den synnerligen låga
värmegraden i det omgifvande vattnet, som ditföres
af den stora sydpolarströmmen. Mycket litet
regn faller, utom under helt kort tid; men som
molnen vanligen stå lågt, ega de öfre delarna
af öarna ett fuktigt klimat och en tämligen frodig
växtlighet, under det att de lägre delarna äro mycket
ofruktbara. Ögruppens fauna och flora äro till största
delen af alldeles egendomlig beskaffenhet. Många af
de mera anmärkningsvärda djur- och växtformerna äro
inskränkta till en enda ö och representeras på andra
genom närbeslägtade, men olika arter. Af de inhemska
jättelika sköldpaddorna (Sp. galápagos, efter hvilka
ögruppen fått sitt namn) äro för närvarande fem arter
kända, af hvilka hvar och en tillhör en särskild
ö. I stor mängd förekomma två ödlearter, af hvilka
den ena lefver på land (Amblyrhynchus Demarlii),
den andra (A. cristatus) i hafvet. Af landdäggdjur
finnes endast ett, som Darwin anser inhemskt, nämligen
en råtta (Mus galapagoensis). Samme naturforskare
fann tjugosex arter landfoglar, hvilka alla utom en
voro egendomliga för ögruppen. Insekter förekomma
i mycket ringa antal. Omkring hälften af öarnas
flora är egendomlig. Både faunan och floran äro
beslägtade med den närbelägna kontinentens, och deras
egendomliga utbredning kan förklaras endast genom det
antagandet att arter öfverförts till öarna med långa
mellantider och att de förändrats genom naturligt
urval under de nya förhållanden, för hvilka de
blifvit utsatta. Många af öarna äro ännu ofullkomligt
kända. De större bland dem äro, räknadt från v. till
ö.: Narborough, Albemarle (4,383 qvkm.), den största
af alla, men nästan den ödsligaste, James l. San Jago,
Indefatigable, Charles l. Floreana, Barrington, Hood,
Chatham, Bindloe och Abingdon. De enda bebodda äro
Charles, Chatham och Albemarle, hvilka sedan 1829
begagnats af Ecuadors regering till förvisningsort
för politiska brottslingar. Den förnämsta kolonien,
grundad 1832, är La Floreana, på ön Charles. Den hade
en tid 2–300 innev., men nu lär hela ögruppen ej hafva
flere än 50–60 bebyggare. Jfr N. J. Andersson, "Om
Galapagos-öarnas vegetation" (1854), och Ch. Darwin,
"En naturforskares resa omkring jorden" (1872).
Galar. Se Fjalar.
Galashiels [-sjils], stad i skotska grefskapet
Selkirk, vid floden Gala, omkr. 1,5 km. ofvanom dess
förening med Tweed. Innevånarnas antal uppskattas till
omkr. 16,000. Stora yllefabriker, hufvudsakligen för
tillverkning af tweeds.
Galata, stadsdel i Konstantinopel (se d. o.).
Galatea, astr., en af småplaneterna.
Galatea (Grek. Galateia), Grek. mytol., en hafsnymf,
dotter af Nerevs och Doris. Till henne fattade
kyklopen Polyfem en lidelsefull kärlek, men sjelf
gynnade hon en son af Pan (Faunus), den
sköne Akis, hvilken derför af Polyfem krossades med
ett klippstycke och sedermera förvandlades till
en källa. Galateasagan är behandlad af skalderna
Theokritos och Ovidius. Den har äfven ofta tjenat
till ämne för antikens bildande konst (bl. a. för
flere väggmålningar i Pompeji) liksom för en
freskomålning af Rafael i Villa Farnesina i Rom.
A. M. A.
Galaterbrefvet, ett af Paulus’ vigtigaste
sändebref, märkligt redan derigenom att dess
äkthet aldrig blifvit bestridd. Paulus hade på
sin andra missionsresa grundat församlingarna i
Galatien och på sin tredje resa aflagt ett kort
besök hos dem. Under tiden mellan hans båda besök
hade utsände af det fariseiska partiet i Jerusalem
uppträdt i Galatien, hvilka sökt bestrida Paulus
hans apostoliska värdighet samt påstått, att han
icke fått omedelbar upplysning af Kristus, och att
det var en stor olikhet mellan hans och de andre
apostlarnas lära, hvarjämte de hade yrkat omskärelse
och mosaiska lagens efterlefnad såsom nödvändiga
till rättfärdiggörelse inför Gud. Det var för
att bemöta dessa irrläror, som Paulus skref detta
bref, enligt det vanliga antagandet under den första
tiden af sin vistelse i Efesos (omkr. år 56). Brefvet
sönderfaller i tre afdelningar. Först rättfärdigar han
sin personliga sjelfständighet, i det han visar, att
han var en apostel, innan han kom i någon förbindelse
med de tolf, och i det han meddelar, att han vid tre
särskilda tillfällen förmått apostlarna erkänna hans
grundsatser. Sedan han derefter öfvergått till den
dogmatiska framställningen af rättfärdiggörelsen
genom tron utan lagens gerningar, bevisar han
den genom det kristna medvetandet och ur Gamla,
testamentet. Lagen visar han vara helt och hållet
underordnad, såväl på grund af kristendomens hela
natur som genom den kristnes fria andliga lif. Efter
kärleksfulla varningar för dem, af hvilka galaterna
blifvit vilseledda, öfvergår han till den praktiska
uppmaningen till kristlig frihet och varningar mot
dess missbruk. Jämte romarebrefvet, som utgör en
närmare utveckling af ifrågavarande bref, är detta det
bibliska hufvudstödet för protestantismens grundlära
om den rättfärdiggörande tron. – Jfr kommentarer af
Hilgenfeld (1852), Holsten (1859), Hofmann (1863)
och Meyer (1870).
Galatien, i forntiden ett landskap i nordöstra
delen af Mindre Asien, begränsadt af Bitynien,
Paflagonien, Pontos, Kappadocien, Lykaonien och
Frygien. Detta område utgjorde förr en del af
Frygien, men fick namnet G. efter de der sedan
bosatte gallerna. Omkr. 280 f. Kr. hade skaror af
galler under anförande af Brennus infallit i Grekland,
men sedan de vid Delfi (278) blifvit tillbakaslagna,
gingo de öfver Hellesponten till Mindre Asien,
hvars vestra del de under härjningar genomströfvade,
tills de omkr. 240 besegrades af Attalos I i Pergamon
och erhöllo af honom en del af Storfrygien, det
sedan s. k. Galatien. Genom mångfaldig beröring och
blandning med grekerna i Mindre Asien helleniserades
de småningom och kallades derför äfven af romarna
gallograeci och landet Gallograecia. De voro delade
i tre stammar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
