- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål /
819-820

(1882) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gallifet, Gaston Alexandre Auguste, markis de G. - Gallikanska kyrkan kallas den katolska kyrkan i Frankrike

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jägareregementet och 1870 till brigadgeneral. Vid Sedan
utmärkte han sig för stormande tapperhet vid det
franska rytteriets angrepp mot det tyska infanteriet,
men måste dela sina kamraters öde och vandra i tysk
fångenskap. Efter sin befrielse derur fick han (Mars
1871) befäl öfver en brigad vid armén i Versailles och
deltog i striderna mot Paris-kommunen. Efter Paris’
intagande förfor han med hänsynslös stränghet mot de
fångne kommunarderna. Under vintern 1872–73 företog
han en djerf expedition till El Goléah, hvarunder
han underkufvade de upproriska stammarna. 1875
befordrades G. till divisionsgeneral. Under sin
tidigare bana var G. anhängare af Napoleon III, slöt
sig sedan till det klerikalt monarkiska partiet, men
öfvergick slutligen öppet till det republikanska och
trädde i nära förbindelse med Gambetta, genom hvilkens
inflytande han 1879 utnämndes till befälhafvare öfver
9:de armékåren (Tours) och 1880 till befälhafvare
öfver trupperna i Paris, ehuru de radikale häftigt
bekämpade honom såsom "kommunens bödel". G. anses
såsom en af Frankrikes mest framstående generaler.

Gallikanska kyrkan kallas den katolska kyrkan i
Frankrike. Hon har städse sökt bevara en viss
sjelfständighet i förhållande till påfvedömet. Denna
sjelfständighet grundade sig på urgammal häfd, emedan
kristendomen kom till Gallien icke från Rom, utan från
Mindre Asien, der den romerska kyrkans öfverhöghet
aldrig varit erkänd. I slutet af 3:dje årh. utgjorde
Galliens kristna församlingar ett sjelfständigt, ehuru
från den allmänna kyrkan ej söndradt helt. Påfven
Leo I (440–461) förmådde icke mot Galliens primas,
ärkebiskop Hilarius i Arelat, göra romerska kyrkans
kraf på den högsta andliga domsrätten gällande. Då
i 8:de årh. den helige Bonifacius (Winfrid), som
grundlagt en tysk kyrka i strängt beroende af Rom,
ville sätta äfven Galliens kyrka i samma beroende
ställning, misslyckades han fullständigt. Genom Karl
den stores kapitularier betryggades och utvidgades
gallikanska kyrkans fri- och rättigheter, och
i senare hälften af 9:de årh. försvarades dessa
med framgång af Hinkmar, ärkebiskop af Reims. Då
under närmast följande århundraden den påfliga
universalmonarkien utbildades, kunde den i Frankrike
aldrig i sin fulla vidd göra sig gällande. Biskoparna
betraktade sig der icke såsom påfvens vikarier,
utan såsom apostlarnas efterföljare. De härledde
således sin myndighet från samma källa som påfven,
men de erkände honom såsom den förnämste bland
sig och såsom sin chef. Frågan om investituren,
som i Tyskland föranledde en långvarig och våldsam
kamp mellan påfve- och kejsaremakten, löstes i
Frankrike på lagstiftningens väg, till fördel för
nationalkyrkans och statens rättigheter. Genom en
förordning 1229 bestämdes "den gallikanska kyrkans
friheter"; genom en annan förordning 1239 inskränktes
bannlysningsrätten, och presterna ställdes i civilmål
under verldslig domstol. Genom den pragmatiska
sanktionen 1270 afgjordes slutligen investiturfrågan
på ett för den franska kyrkans och den franska statens
sjelfständighet gynsamt

sätt. Under striden mellan Bonifacius VIII och
Filip den sköne i början af 1300-talet ställde sig
presterskap, parlament och riksständer på konungens
sida mot påfven. Under Karl VII:s regering bekräftades
för franska kyrkan, genom en ny pragmatisk sanktion
1438, Kostnitz- och Baselkonciliernas beslut. Af
politiska skäl upphäfde Frans I denna pragmatiska
sanktion genom konkordatet 1516, hvilket delade den
gallikanska kyrkans rättigheter mellan påfven och
konungen. Men denna egenmäktiga handling framkallade
en liflig opposition. Det franska presterskapet
betraktade fortfarande de kyrkomötesbeslut, som lågo
till grund för den pragmatiska sanktionen af 1438,
såsom giltiga och erkände af det tridentinska mötets
(1545–63) beslut blott de delar, som ej stodo i strid
med i Frankrike gällande kyrklig lag och häfd. Henrik
II (1547–59), Henrik III (1574–89) och Henrik IV
(1589–1610) hyllade de gallikanska grundsatserna,
som i slutet af 1500-talet framställdes af den
berömde rättslärde Pierre Pitou. Richelieu och
Mazarin upprätthöllo konkordatet, men tillbakavisade
hvarje öfvergrepp från den romerska kurians sida. Huru
litet de gallikanska grundsatserna glömdes, framgår i
synnerhet af de fyra resolutioner l. "quatre articles"
(se Déclaration des quatre articles), hvilka antogos
af ett franskt kyrkomöte och 1682 upphöjdes till
rikslag. De innehöllo nämligen 1) att Petrus och hans
efterträdare af Gud icke fått någon medelbar eller
omedelbar makt i verldsliga ting, 2) att gallikanska
kyrkan gillar Kostnitz-konciliets beslut att de
allmänna kyrkomötenas auktoritet är högre än påfvens i
andliga ting, 3) att den gallikanska kyrkans stadgar
och bruk äro oföränderliga, samt 4) att påfvens
dekret, när de ej understödjas af kyrkans auktoritet,
icke äro oföränderliga (irreformabiles). Då
Ludvig XIV sökte förlika sig med påfven genom att
återkalla dessa beslut, försvarades de fortfarande af
framstående teologer och utplånades ej ur nationens
rättsmedvetande. Ludvig XV:s förmyndareregering
förklarade 1718, att den påfliga investiturbullan
för nyvalde biskopar ej behöfdes, emedan
nationalkyrkan kunde återtaga sin genom konkordatet
suspenderade rätt. 1766 förklarade conseil d’état,
att de rättigheter och privilegier, som den andliga
makten inom Frankrike åtnjuter, "äro medgifvanden af
suveränerna, som kyrkan icke utan deras bemyndigande
kan begagna". De gallikanska grundsatserna hafva
alltsedan den katolska reaktion, som i senare hälften
af 1500-talet följde på reformationen, städse haft
att kämpa mot de ultramontana. De förra voro blott
ett uttryck för den katolska kyrkans gamla rätt,
sådan den var före den påfliga universalmonarkien,
och hvilken i Frankrike till följd af egendomliga
förhållanden bevarats bättre än annanstädes. Under
påverkan af upplysningstidehvarfvets idéer
utvecklade sig inom gallikanismen reformatoriska
tendenser, och slutligen gjordes (under revolutionen)
försök till en genomgripande reform (i demokratisk
anda) af kyrkoförfattningen genom presterskapets
civilkonstitution (1790). Genom Bonapartes konkordat
1801, enligt hvilket regeringen tillsatte

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:24:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfae/0416.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free