Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gallsten (Lat. Cholelithiasis), med., konkrementbildning i gallblåsa eller lefver - Gallstenskolik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sand eller grus. Till formen äro de runda eller
ovala och stundom månghörniga. Deras färg, betingad
af gallfärgämnen eller deras derivat, är oftast
mörkt grönbrun, stundom äfven silfverhvit eller
svart. Till konsistensen äro de antingen fasta och
spröda eller mjuka, vaxartade. Till sammansättningen
äro de antingen enkla (bestående af kolesterin,
bilirubincalcium, kolsyrad kalk och tvål) eller
sammansatta af flere olika lager, vanligen trenne:
kärna, kropp och bark. Kärnan består oftast af
en hårdnad slemklump, stundom af ett blodkoagulum,
i sällsynta fall af ett främmande föremål. Kroppen
består mest af kolesterin och gallpigment (ofta
i radiär aflagring), barken af kolesterin (som
gifver stenen en glatt, atlasglänsande, hvit eller
gulaktig yta) eller af bilirubincalcium (då ytan
blir brun eller svartaktig) eller af kolsyrad
kalk (som bildar ett tjockt brunt eller ljusare
omhölje) eller slutligen af alla dessa tre ämnen
i förening. – Gallsten uppstår på följande sätt:
då den alkaliska gallan, som i normalt skick håller
kolesterin och bilirubincalcium upplösta, vid katarr
e. d. i gallblåsa eller gallgångar sönderdelas
och blir sur, utfällas de nämnda ämnena och bilda
konkrement. Gallsten träffas endast sällan i
barnaåren, och hos qvinnor oftare än hos män. Ofta kan
gallblåsan vara alldeles fylld med stenar, utan att de
på något sätt gifvit sig tillkänna. I andra fall åter
kunna de föranleda häftiga smärtanfall. När stenen
t. ex. kommer från den vida gallblåsan in i den trånga
blåsgången (ductus cysticus), fastnar den vanligen
der och retar väggarnas muskler till ansträngning
att drifva den vidare. Detta medför häftig smärta,
s. k. gallstenskolik, lefverkolik. Kolikanfallet
kan räcka i minuter, timmar eller dagar, beroende
på stenens storlek och vägarnas trånghet. Smärtan
kännes intensiv i lefvertrakten, eller till höger om
maggropen, utstrålande utefter högra sidan ända upp
i skuldran; äckel och kräkningar, kallsvett, liten,
hastig puls, flatulens och förstoppning, oftast äfven
gulsot karakterisera föröfrigt dessa anfall, som kunna
upprepas ända tills stenen lyckats passera de trånga
gallgångarna ned i tarmkanalen. Endast de lyckligare
fallen förlöpa dock sålunda. Stundom kan kolikanfallet
blifva så våldsamt, att döden inträffar genom hjertats
syncope. I andra fall stannar stenen, oaktadt flere
förnyade kolikanfall, antingen i den smala ductus
cysticus eller framför den trånga öppningen mellan
ductus choledochus och tolffingertarmen, retande
väggarna till inflammation, varbildning med abscess,
stundom bristning (hvarigenom stenen kan falla in i
bukhålan och der förorsaka en dödlig inflammation),
eller banar sig abscessen väg genom fistelgångar till
yttre huden, qvarlemnande mer eller mindre långvarig
gallfistel. Genom anfrätning af närliggande organ
kan stenen komma på de mest besynnerliga afvägar,
såsom i magsäcken, njurbäckenet och urinvägarna. Väl
inkommen i tarmarna kan den stanna der och först
der äta sig ut i buken med den dödande peritoniten i
följe. Något medel att upplösa en i kroppen befintlig
gallsten finnes icke. Deremot kan bildning af nya
stenar förekommas genom alkaliska mineralvatten,
framför allt Karlsbader, Vichy, Marienbader, Ems och
dylika, hvilka på en gång öka sekretionen af galla
och göra den alkalisk. Mot anfall af gallstenskolik
användas med största fördel varma bad, varma grötar
på lefvertrakten, opiater och andra narkotiska
medel. F. B.
Gallstenskolik. Se Gallsten.
Galluppi, Pasquale, italiensk filosof, f. 1770,
d. 1846 som professor i filosofi i Neapel, åtnjöt
både som lärare och författare ett ofantligt stort
anseende i sitt hemland, hvarest han sökte införa
den tyska filosofien. Skrifter: Elementi di filosofia
(1820–27; 4:de uppl. 1842), Filosofia della volonta
(1835–42) m. fl.
Gallus l. Kamhönsslägtet, zool., igenkännes derpå
att hufvudet ofvantill bär en lodrät, köttig kam
och under hakan likaledes köttiga, hängande flikar
(slören) samt har nakna kinder; stjerten består af
14 pennor, är hoptryckt, något upprest, och har hos
hannen några täckfjädrar vida längre än pennorna och
bågformigt böjda utöfver deras ändar; benen hafva
sporrar, och halsens fjädrar äro långa eller breda,
yfviga. Hos honan äro kam, slören, stjerttäckfjädrar
och sporrar endast obetydligt utvecklade. – Mest
bekant inom detta slägte, som i vildt tillstånd
tillhör Ostindien och dess öar, är tamhönset,
Gallus gallinaceus, hvilket af alla foglar är den
vidast omkring spridda. Numera förekommer tamhönset
i nästan alla land och hos de flesta åkerbrukande
folkslag. Dess första tämjande döljer sig i tidernas
natt, och det har blifvit utbredt öfver jorden
samtidigt med de asiatiska folkstammarna, hvilka
förde det med sig på sina utvandringar. Vid sin första
ankomst till Stilla hafvets öar träffade européerna
tamhönset derstädes ända ute på New-Zealand, Taiti
och Hawaii, ja ända på den afsides belägna, ensliga
Påskön. Till Amerika fördes hönset dock af européerna,
på 1500-talet. Tvifvelsutan är denna fogel en af dem,
som bäst egna sig till husdjur, och förvildas aldrig,
icke ens i heta land. Emedan de olika arterna af vilda
höns para sig med hvarandra, är det väl troligt,
att de tama, olika raserna icke härstamma från en
enda art, utan från flere sådana. I hållning och
hela uppträdandet skilja sig hannen, tuppen,
och honan, hönan, mycket från hvarandra. Den förre
är stolt, modig och vaksam; hos den senare är
moderskärleken det mest framstående draget. Med
högljudt galande förkunnar tuppen den första
gryningen och har derför blifvit en sinnebild af
vaksamheten. Stolt vandrar han bland sina hönor,
hvilka han lockar till sig, då han funnit något
att bjuda dem på. Alltid är han redo till strid och
kämpar på lif och död med motståndare af samma slag;
stundom drager han icke häller i betänkande att
angripa roffoglar och andra fiender, som hota hans
harem. Till följd af tuppens djerfva mod har man
inöfvat honom till de grymma skådespel, som under
namn af tuppfäktningar kommit i bruk i åtskilliga
land. Välbekant är huru omsorgsfullt hönan vårdar sina
ungar och att hon med egen lifsfara söker försvara
dem mot fiender. Genom sina förträffliga ägg, sitt
goda kött
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
