- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål /
829-830

(1882) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gallstenskolik ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och sin fjäder blir tamhönset en vigtig faktor
i menniskans ekonomi. – Man anser, att förnämsta
stamformen till våra tama höns är Gallus bankiva,
Bankivahönset (Se d. o.) – Junglehönset, Gallus
Lafayetti,
som har fjädrarna på hals, rygg,
bröst och buk gulaktiga, med svarta skaftstreck,
och armpennorna helt svarta samt saknar den
kastanjebruna färgen på vingtäckarna, finnes blott
på Ceylon. – Sonneratshönset, hinduernas katukoli,
Gallus sonnerati, har långa och smala halsfjädrar,
hvilka hos hannen icke äro spetsiga såsom hos de
föregående arterna, utan hafva spolen utvidgad till
två hvitgula, hornartade skifvor, af hvilka den yttre
sitter i fjäderns ände; äfven vingtäckarna hafva
spetsen utvidgad till en gulbrun hornskifva. Denna
art förekommer på Indiens fastland. – En fjerde art
är malajernas gangegar, Gallus varius, hvilken
lefver på Java och har blå, violettkantad kam,
halsflädrarna tvära och breda i änden samt blåa och
gulglänsande med svarta kanter, hvarjämte den eger
blott ett slöre. Äfven dessa tre hönsarter kunna
tämjas, de båda sistnämnda dock endast med större
svårighet. C. R. S.

Gallus. 1. Cajus Aelius G., romersk jurist i
1:sta årh. f. Kr., författade ett slags lexikon
i privaträtt. – 2. Cajus Cornelius G., född i
Forum Julii i Gallien 69 f. Kr., blef af Augustus
upphöjd till riddare och efter slaget vid Actium
(31 f. Kr.) satt till ståthållare öfver Egypten. Han
synes dock ej hafva med jämnmått burit sin lycka,
utan uppträdt på ett egenmäktigt och förmätet
sätt. Derigenom och genom afundsmäns förtal råkade
han i onåd och gjorde slutligen sjelf ände på sitt
lif, 26 f. Kr. G. författade fyra böcker elegier,
i hvilka han skildrar sin kärlek till Lycoris, och
kan räknas såsom den till tiden förste bland Roms
elegiske skalder. Hans stil synes hafva varit något
hård, men samtidas och efterföljares loford vittna,
att han hade anseende såsom skald. Hans dikter hafva
gått förlorade. – 3. Cajus Vibius Trebonianus G.,
romersk kejsare 251–53, Decius’ efterträdare,
slutade på ett skymfligt sätt kriget mot goterna
genom att betala dem en årlig tribut. Under striden
mot ståthållaren Aemilianus i Pannonien blefvo G. och
hans son Volusianus dödade af sina egna soldater.
1. 2. R. Tdh.

Gallus, den helige, missionär och eremit, född
omkr. 560 på Irland, ledsagade Columbanus 590 på
dennes missionsresa till Burgund. När Columbanus 612
begaf sig till Italien, slog sig G. ned i trakten af
Bodensjön och lefde från 614 i djup enslighet i den
vilda Steinach-dalen. G. dog den 16 Okt. (årtalet
ovisst, men antagligen 627). Han har, ehuru med
orätt, blifvit betraktad såsom "Alemanniens (Schweiz)
apostel". Med tiden uppstod i Steinach-dalen ett
kloster, hvilket, liksom trakten deromkring, efter G.,
erhöll namnet S:t Gallen.

Gallus-Syra. Se Galläpplesyra.

Gallämnen, kem. Gallan innehåller en mängd ämnen,
hvilka under normala förhållanden icke förekomma
i kroppens öfriga vätskor, nämligen natron- och
kalisalter af vissa egendomliga syror, galisyror,
och färgämnen,

gallfärgämnen. I gallan finnas dessutom kolesterin, lecitin,
slem, fett och oorganiska salter, hvilka ämnen dock
icke uteslutande tillhöra gallan. Gallans syror äro
qväfvehaltiga och utmärkas deraf att de genom inverkan
af alkalier eller syror sönderdelas, under bindande
af vatten, i qväfvefria syror och qväfvehaltiga ämnen
(amidosyror), nämligen glykokoll l. taurin. Utmärkande
för gallsyrorna är, att de vid blandning med
socker och svafvelsyra gifva en vackert röd, mycket
obeständig färg (Pettenkofers reaktion). De i olika
djurs gallor oftast förekommande syrorna kallas
glykokolsyra (troligen C27 H43 NO6) och taurokolsyra
(troligen C27 H43 NO7 S), hvilkas inbördes mängd
varierar hos olika djur. Den senare förekommer nästan
uteslutande i hundars, fiskars och ormars galla samt,
i öfvervägande mängd, i fårgalla. I svingalla finnas
tvänne närbeslagtade syror, hyoglykokolsyra och
hyotaurokolsyra, i gåsgalla chenoglykokolsyra och
chenotaurokolsyra. Glykokolsyran bildar färglösa
nålar, som äro mycket svårlösliga i vatten samt
smaka sött och derjämte bittert. Dess natriumsalt,
som finnes i galla, bildar färglösa nålar. Genom
kokning med alkalier sönderdelas glykokolsyran i
glykokoll (amido-ättiksyra), C2 H2 (NH2) COOH, och
kolalsyra, troligen C25 H40 O5. Taurokolsyran har
ännu icke erhållits i kristalliseradt tillstånd.
Den sönderdelas ännu lättare än glykokolsyran och
ger då taurin (amido-etylensulfonsyra),
SO2 OH
C2 H4 {
NH2
ett i stora vackra prismer
kristalliserande ämne, och kolalsyra. Kolalsyran
kristalliserar, allt efter omständigheterna,
i prismer eller tetraedrar. Den har intensivt
bitter smak och är en ganska beständig syra. Genom
upphettning med saltsyra förlorar den vatten och
öfvergår till en anhydrid, kallad dyslysin, ett
hartslikt ämne. Kolalsyrans närmare sammansättning är
ännu okänd. Man har ansett, att den skulle stå i nära
samband med de feta syrorna, men säkert utan grund. –
Gallans färgämnen förorsaka dess egendomliga gulröda
eller gröna färg och äro, trots många upprepade
försök, till sin verkliga natur föga kända. De äro
i hög grad föränderliga och obeständiga föreningar,
hvilket gör deras framställning förenad med mycket
stora svårigheter. Ett af de många namngifna
pigmenten, bilirubin, C32 H36 N4 O6, förekommer
ibland nästan uteslutande i gallsten hos oxar
och bildar röda prismer. Dess alkaliska lösningar
färgas gröna i luften och antaga vid tillsats af
salpetersyra och koncentrerad svafvelsyra gröna, blå,
violetta, röda och slutligen gula färgskiftningar,
på hvilket förhållande man grundar ett känsligt
prof på galla i urinen (Gmelins reaktion). Ett
af Virchow i några blodextravasat upptäckt
ämne, hematoidin, synes vara bilirubin. Ett
grönt pigment, biliverdin, finnes sannolikt i
grön galla och uppkommer genom syrsättriing af
bilirubins alkaliska lösningar. Gallfärgämnena
bildas med all säkerhet genom metamorfos af
blodets röda färgämne, eller hemogloblin.
P. T. C.

Galläpple-eken. Se Ek.

Galläpplegarfsyra (Acidum gallotannicum) äfven ofta
kallad tannin (Tanninum, garfämne)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:24:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfae/0421.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free