Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gallstenskolik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
farm. med., finnes i större eller mindre mängd i
alla slag af galläpplen, ymnigast i de kinesiska,
japanska och aleppensiska, hvilka sistnämnda äro de
enda i Sv. farmakopén upptagna. Ren galläpplegarfsyra
bildar en amorf, färglös och glänsande, men, om
den utsättes för ljuset, gulnande massa, utan lukt,
men med en stark sammandragande, dock ej bitter smak
och sur reaktion. Galläpplegarfsyran är lätt löslig i
vatten, svårlöslig i absolut alkohol och föga löslig
i eter, bildar salter med metalloxider och fäller de
flesta metallsalter ur deras lösningar samt likaledes
alkaloider i form af garfsyrade salter. Jernoxidsalter
fällas med blåsvart färg. Lim, ågghvita och stärkelse
fällas äfven af garfsyra, och densamma förenar
sig med den djuriska bindväfven till läder, under
hvilken form dessa djuriska väfnader bevaras från
hastig förruttnelse. På denna garfsyrans egenskap
grundar sig hennes användning till garfning, efter
hvilken process denna syra fått sitt namn. Tanninets
kemiska sammansättning uppgifves olika:
C14 H10 O9 eller C54H 22 O34
eller C6 H2(OH)2COOH } O.
C6 H2(OH)3 CO
O.T.S
Galläpplen, Gallae, farm. tekn., kallas vissa
egendomliga bildningar, hvilka hos en mängd olika
slags växter uppkomma till följd af insekters
sting i vissa delar af dem. Det i farmakologiskt
hänseende vigtigaste slaget af galläpplen bildas
å knopparna eller barken af de unga grenskotten hos
galläpple-eken, Quercus infectoria Olivier, en lågväxt
ek-art, som tillhör östra medelhafstrakterna. Honan af
gallstekeln, Cynips gallae tinctoriae (se Ekgallsteklar),
sågar på våren med sin tredelade abdominaltagg
en liten fördjupning i den unga qvisten och lägger
der ett eller stundom flere ägg. Till såret uppstår
ett lifligt saftflöde, och derigenom uppväxer och
sluter sig omkring ägget den bildning, som kallas
galläpple, inom hvilket den fotlösa larven kläckes
och sedan, närd af galläpplets saft, småningom
utvecklas till fullbildad insekt. Efter 5–6 månader
äter sig denne en cylindrisk gång genom galläpplets
vägg och skaffar sig sålunda friheten. Galläpplena
insamlas i Mindre Asien och utföras öfver Aleppo och
Smyrna i verldshandeln. Dessa galläpplen äro nästan
oskaftade, klotrunda, omkr. 1–1 1/2 cm. i tvärlinie,
och i synnerhet å öfre hälften försedda med strödda,
trubbiga, något kägelformiga knölar samt emellanåt
med utdragna aftrubbade lister. På sidan finnes
å somliga ett cylindriskt hål af ett par mm:s
vidd. Dessa galläpplen äro tämligen tunga, hårda,
men spröda, med ett tätt, gulgrått, nästan hornartadt
brott; i midten finnes en liten håla för insektens
utveckling. I handeln skiljes mellan Gallae
nigrae, som äro matt grönsvarta, och G. virides, hvilka hafva
grågrönaktig färg i mörkare eller ljusare skiftning,
samt de sämre G. albae, som äro gulhvita, lättare
och lösare. – Af dålig beskaffenhet äro de ljusgrå,
lätta och liksom svampiga galläpplen, som i handeln
kallas Smyrna-galläpplen. – Å många andra ek-arter
bildas galläpplen, hvilkas utseende afviker från
de ofvannämnda. Dessa äro framkallade af olika
Cynips-arter, och galläpplenas egendomliga form
föranledes i vissa fall af formen på den växtdel,
der gallstekeln inplantar sitt ägg. Så uppkommer genom
sting af Cynips Quercus gemmae ett vackert, fjälligt,
kotteliknande galläpple, bildadt genom omgestaltning
af den sårade knoppens bladämnen. På undre sidan af
våra vanliga ekars blad bildar C. Quercus folii små
runda, släta, rödbruna galläpplen. C. Quercus calycis
angriper alltid uteslutande de ollonets bas omgifvande
bägarfodren hos Quercus pedunculata, och de derigenom
uppkommande galläpplena få en högst oregelbunden,
sned form med utstående flikar. Sådana galläpplen äro
af sämre beskaffenhet, likasom de i södra Europa och
norra Afrika å Qu. Cerris, Qu. Ilex m. fl. bildade
galläpplena, t. ex. Morea-galläpplen (små, med en
krona af trubbiga knölar kring den fria delen) och
de rödbruna, mot skaftet afsmalnande tripolitanska
galläpplena. Från trakterna kring Döda hafvet och
från Arabien erhållas Mecca- eller Bassorah-
galläpplen, äfven kallade "Sodoms-äpplen", af 3 cm:s
genomskärning, rödbruna och märkta med en krans af små
taggar kring midten; de bildas af Cynips insana på den
vanliga galläpple-eken. – På arter af slägtet Rosa
bildas genom sting af Cynips rosae och C. Brandtii
de bekanta luddiga utväxter, som kallas Bedeguar. – I
senare tider hafva kinesiska och japanska galläpplen
kommit mera i bruk. De bildas å arter af slägtet
Rhus (Rh. semialata och Rh. japonica) genom sting af
en bladlus, Aphis chinensis. Dessa galläpplen äro
lätta, ihåliga, 3–5 cm. långa, bestående af ett på
mångfaldigt vis utbuktadt skal, 2–3 mm. tjockt, i sig
sjelf rödbrunt, men öfverdraget med ett gråaktigt,
mot galläpplets fäste strimmigt, nästan sammetsartadt
hölje. Skalet är halfgenomskinligt, hornartadt och
sprödt. – Aphis-arter bilda äfven gallutväxter på
Pistacia lentiscus och Tamarix-arter, hvilka "gallae"
fordom voro i bruk. Den vigtigaste beståndsdelen
i alla galläpplen är ett eget slag af garfsyra,
den s. k. galläpplegarfsyran. Jfr Gallmyggor.
O. T. S.
Galläpplesyra, gallus-syra, kem., en af Scheele
1785 upptäckt syra, som uppstår genom jäsning
af orent garfämne eller genom syrors inverkan
derpå. Galläpplesyran tyckes äfven finnas färdigbildad
i växtriket. Till sin sammansättning motsvarar hon
formeln
CO . OH
C6 H2 {
(OH)3
således trioxibenzoësyra eller dioxisalicylsyra. Man
har lyckats att af salicylsyra med konst bereda
galläpplesyra. Hon kristalliserar i färglösa,
silkesglänsande nålar af kärf, svagt sur smak,
svårlösliga i kallt vatten. Vid hastig upphettning
sönderdelas G. i kolsyra (CO2) och pyrogallol
C6 H3 (OH)3 (pyrogallussyra).
P. T. C.
Galmeia (af osäker härledning), miner., ett mer eller mindre
rent, i mineralriket förekommande zinkkarbonat,
Zn O2 CO. Galmeia träffas sällan kristalliserad och
då i romboedrar, liksom kalkspaten, men vanligen i
njur- eller drufformiga aggregat. Galmeian, zinkens
vigtigaste malm, är vanligen gulaktig eller brun. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
