Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål / 837-838 (1882) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Galvanisk stapel ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

närvarande i ljusbågen, dels deraf att partiklar
från hvardera elektroden kunna afsätta sig på den
andra), men är dock störst från den positiva. Om
ljusbågen frambringas i lufttomt rum mellan
kolpoler, ser man sålunda, att den positiva polen
urhålkas, under det att den andra förstoras. – Den
galvaniska ljusbågens värmegrad är ytterst hög,
förmodligen den högsta, som nu kan framställas. I
densamma smälta och förflyktigas silfver, guld och
platina; till och med kol mjuknar och förflyktigas i
densamma. Den nyttjas derför med fördel vid åtskilliga
spektralanalytiska undersökningar. Jfr Elektrisk
belysning. K. L.

Galvanisk Stapel, fys., hvarje kombination af
fasta kroppar och vätskor eller gaser, hvarigenom
galvanisk elektricitet utvecklas. Den första och
äfven enklaste stapeln konstruerades af Volta,
efter hvilken den sedan blifvit uppkallad (se
fig. 1). Den består af zink- och kopparskifvor, som


Fig. 1.

läggas på hvarandra och parvis åtskiljas genom tyg-
eller papperslappar, som äro fuktade med utspädd
svafvelsyra (för beqvämlighetens skull bruka
zink- och kopparskifvorna parvis hoplödas). Lägges
stapeln på ett isolerande underlag, glas eller
porslin, så blir den yttersta kopparskifvan negativt
och den yttersta zinkskifvan positivt elektrisk,
så att den förra utgör stapelns negativa och den
senare dess positiva pol. Enligt Voltas kontaktsteori
utvecklas elektriciteten vid beröringen emellan de
två metallerna, hvarvid zinken blir positivt och
kopparn negativt elektrisk. När stapeln består af
flere par skifvor, ledes elektriciteten från det
ena genom den mellanliggande tyglappen till det
andra, så att elektricitetens tension tilltager
från stapelns midt mot polerna. Enligt den kemiska
teorien deremot sker elektricitetsutvecklingen vid
beröringsytorna mellan metallerna och de fuktade
tyglapparna, hvarför de två yttersta metallskifvorna,
som icke äro i beröring med någon tyglapp, icke häller
bidraga till elektricitetsutvecklingen, utan saklöst
kunna borttagas. Bortledes elektriciteten från den
ena polen, så blir den elektriska tensionen dubbelt
så stor vid den andra. Förenas åter de båda polerna
med hvarandra medelst en ledningstråd, så går en
elektrisk ström genom densamma (strömmen är då sluten;
när ledning mellan de två polerna icke finnes, är
strömmen afbruten). Denna ström verkar, bland annat,
en sönderdelning af vätskan i tyglapparna, hvarvid
väte afsätter sig vid kopparskifvorna och med dessa
bildar nya galvaniska element, som åstadkomma en
elektrisk ström i motsatt riktning mot hufvudströmmen,
hvilkens styrka alltså försvagas af den nyuppkomna,
s. k. polarisationsströmmen. En annan omständighet,

som bidrager till att försvaga strömmen, är att
vätskan småningom utpressas ur tyglapparna och,
då den nedrinner längs stapeln, bildar en ledning
mellan de skilda elementen. Denna olägenhet undvikes
vid bägareapparaten, äfven konstruerad af Volta, vid
hvilken vätskan hålles i skilda bägare, i hvar och en
af hvilka en koppar- och en zinkskifva nedsättas utan
att vidröra hvarandra, hvarjämte kopparn i den ena
bägarn hoplödes med zinken i den andra o. s. v. (för
större beqvämlighet kunna metallskifvorna fästas
vid ett gemensamt handtag af trä, så att de kunna
upplyftas på en gång – Wollastons stapel). – Andra
former af Voltas stapel äro: Cruikshanks trågapparat,
der vätskan förvaras i ett kärl af oledande ämne,
hvilket är deladt i afskilda rum medelst inpassade
koppar- och zinkskifvor; Hares deflagrator (se
Deflagrator) samt Zambonis torra stapel, bestående
af ett stort antal skifvor af s. k. guld- och
silfverpapper, hvilka äro parvis hopklistrade,
med papperssidorna vända mot hvarandra; denna
sistnämnda stapel brukar användas vid elektroskop
(se Bohnenbergers elektroskop). Hvarken vid bägare-
eller vid tråg-apparaten undvikes polarisationen;
detta är åter fallet vid de konstanta staplarna, af
hvilka endast de vanligaste här omnämnas. Daniells
stapel (se fig. 2) består af ett glaskärl (K),


Fig. 2.

innehållande en lösning af svafvelsyrad kopparoxid
(kopparvitriol), i hvilken en till en öppen
cylinder hopböjd kopparskifva är nedsatt. Inuti
denna cylinder sättes ett poröst lerkärl (T),
innehållande en zinkstång (Z), omgifven af utspädd
svafvelsyra; kopparn utgör stapelns positiva,
och zinken dess negativa pol. Inom denna stapel
sönderdelas kopparvitriolen i koppar, som utfälles
på kopparcylindern, och i syrer under det vattnet,
som innehålles i den utspädda syran, sönderdelas
i syre, som angriper zinken, och väte, som genom
den porösa mellanväggen förenar sig med syret från
kopparoxiden och med detta bildar vatten. Derigenom är
således polarisationen undviken. Becquerels stapel,
som är äldre än Daniells, skiljer sig från denna
blott deri att en porös hinna, oxblåsa, begagnades
i st. f. lerkärlet. Groves stapel består af zink
i utspädd svafvelsyra samt platina i salpetersyra,
båda vätskorna åtskilda, liksom i Daniells stapel,
genom ett poröst lerkärl. Bunsens stapel liknar
Groves, blott med den skilnaden att platinan är utbytt
mot kol. Meidingers stapel är en modifikation af
Daniells, der zinken och svafvelsyran finnas i det
yttre kärlet samt kopparn och kopparvitriolen i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>