Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gamin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frälsning blef, i synnerhet i de s. k. profeternas
skrifter, allt klarare och bestämdare. Samlas de
spridda förutsägelserna till ett helt, blir G. T:s
frälsningslära i korhet följande. En frälsare skall
födas i Betlehein (Mika 5: 2), af Davids slägt
(Es. 11: 1), utrustad med höga egenskaper (Es. 9:
6, 7; 11: 2 ff.). Han skall blifva konung öfver
ett fredsrike, som har Jerusalem till medelpunkt
(Es. 2: 3; Mika 4: 2), sträcker sig till verldens
ände och eger bestånd i evighet (Zak. 9: 9, 10;
Es. 2: 4; Mika 4: 3). Det paradisiska tillståndet
skall då åter inträda på jorden Endrägt och frid
skola råda både i menniskoverlden och i naturverlden
(Es. 11). Antydningar om att frälsaren skall lida
förekomma också (t. ex. Es. 53; Ps. 22). Tämligen
tydlig är äfven profetians mening, att Israels folk
såsom folk i det messianska riket skall intaga en
framstående plats (t. ex. Zak. 10: 6 ff.; 12: 10 ff.;
Zef. 3: 14 ff.), en profetia, hvaraf fariseismen på
Jesu tid i sin sjelfkära nationalstolthet gjorde en
karrikatyr, men till hvilken apostelen Paulus tydligt
ansluter sig (Rom. 11, i synnerh. v. 25 och 26).
Läran om det ondas princip är i G. T. föga utvecklad,
utan endast antydd. Det onda framträder först i 1
Moseb., k. 3, såsom en hemlighetsfull naturmakt,
"ormen", i de senare skrifterna (Job 1; 1 Krön. 21:
1; Zak. 3) deremot såsom en ond personlighet,
menniskornas motståndare (satan) och frestare till
synd. I Job 1: 6 och 2: 1 synes satan vara uppfattad
som en fallen ängel. Han framträder der inför Guds
tron med "Guds söner", ett gammaltestamentligt namn på
änglarna. Änglar omtalas i G. T. redan i 1 Moseb. 18,
men läran om dem finnes för öfrigt i G. T. för det
mesta blott antydningsvis.
I läran om tillståndet efter döden intager
G. T. hufvudsakligen samma ställning som den
förkristna tiden i allmänhet. Döden och tillvaron
efter döden äro olösta gåtor. "Fördömelse" och
"salighet" i nytestainentlig mening äro för G. T. lika
okända begrepp. Att anse menniskans tillvaro slut
med döden förbjödo dock sjelfva gudsbegreppet
och uppfattningen af förhållandet mellan Gud och
menniskan. Men en viss dyster hopplöshet rörande
döden och de dödas verld (scheól) gör sig gällande
på flere ställen (Ps. 6: 6; 88: 11 ff.; Job 14: 14,
22; Es. 38: 10, 11). Derjämte finnes det dock andra
ställen, der hoppet om odödlighet och uppståndelse
bryter sig igenom (Es. 26: 19; Dan. 12: 2, 13;
Job. 19: 25–27).
På den nytestamentliga ståndpunkten kan den
gammaltestamentliga förstås endast såsom en
uppfostrande och förberedande (jfr Gal. 3: 24 och
Hebreerbrefvet, t. ex. början af kap. 10). G. T. är
för det Nya en gudomlig uppenbarelse i lägre
form, afsedd och lämpad för menniskor på en
barnsligare, lägre ståndpunkt, hvilken uppenbarelse
såsom gudomlig dock innehåller mycket evigt och
ovanskligt (jfr 2 Tim. 3: 15–17). (Rörande G. T:s
namn, indelning, författare, ålder, uppkomst
o. s. v., se Bibel och dess sammansättningar.)
J. P.
Gamla Upsala. 1. (Fornsv. Uppsalir). Forntida tings-,
marknads- och tempelplats,
belägen 5 km. norr om nuv. Upsala stad, vid
Upsala-ån. Man har tvistat mycket om ursprunget till
namnet; dess äldre form "Uppsalir" tyckes gifva vid
handen, att det betydt "Salarna deruppe (i landet)",
och att tempelsalarna gifvit orten dess namn. Orten
är sannolikt så gammal som Sveriges historia, ty våra
förfäders religion hade sin medelpunkt i afgudatemplet
derstädes, och der hade äfven den konungaätt sitt
säte, hvilken småningom underlade sig hela riket,
och hvars regenter i lång tid derefter bibehöllo
titeln Upsala-konung, tills denna undanträngdes
af titeln Svea-konung. – I Olof den heliges saga
(som dock är skrifven sedan kristna kyrkan var fullt
stadgad i Sverige) förtäljes, att under hedendomens
tid var det gammal sed att hufvudoffret skulle ske
i Upsala, att alle män skulle begifva sig dit från
allt Sveavälde, och att der skulle vara alla svears
ting; det tillägges, att äfven sedan kristendomen
trängt in öfver allt i Svithiod och konungarna ej
längre ville hafva sitt säte i Upsala, alla svears
ting fortfor att hållas derstädes. I "Uppsalir" hade
ärkebiskopen sin stol, och derunder lydde Upsala öd
eller sveakonungens egendomar. Med ingången af elfte
seklet upphörde stället att vara konungens säte. Den
i samma århundrade lefvande häfdatecknaren kaniken
Adam af Bremen berättar, att då Olof Skötkonung
(d. omkr. 1022) i sin ifver för kristendomen ville
förstöra Upsalatemplet, hindrades han derifrån
af hedningarna och valde sedermera Vestergötland
till sin uppehållsort och till stamsäte för den
svenska kyrkan. De följande striderna mellan svear
och götar försvagade ytterligare ställets betydelse
såsom konungasäte, och redan 1244 firade konung Erik
Eriksson sitt bröllop i Konungsgården å Föresängen
(Islandet) vid Östra Aros (nuv. Upsala). Ännu vid
medeltidens slut fanns dock "Konungsgården" vid Gamla
Upsala qvar såsom kronogods, och sjelfva namnet är
ännu i dag fäst vid hemman derstädes. G:s egenskap af
Tiundalands, sedan hela Uplands tingsplats fortlefde
länge; ännu 1526 och 1531 sammankallade Gustaf I
Uplandsallmogen till ting vid Gamla Upsala högar. –
Afgudatemplet var säkerligen ställets egentliga
medelpunkt, liksom det äfven har skänkt det dess
förnämsta ryktbarhet. Snorre Sturlassons uppgift
att Yngve (Frö), den andre af Ynglingakonungarna,
grundlagt det förtjenar ingen trovärdighet. Deremot
förtäljer Adam af Bremen, som hade goda källor och
äfven ögonvittnen att åberopa, att i templets midt
funnos bilder af Tor, Odin och Frö, samt att detsamma
var af guld, hvilken uppgift han förklarar i en not
sålunda, att en hängande kedja af guld slingrade sig
kring templets ås och skimrade redan i fjerran för
dem, som nalkades. Vid de stora offren sparades ej
ens menniskolif, och i den heliga lund, som omgaf
templet, upphängdes kropparna af offrade menniskor,
hästar och hundar; ett ögonvittne hade räknat ända
till 72 dylika. Adam berättar också, att under konung
Stenkil (d. omkr. 1067) ville biskoparna Adalvard
i Sigtuna och Egino i Skåne uppbränna Upsala tempel,
men läto af konungens varningar förmå sig att afstå
derifrån. Detta är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
