Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gas-kol, tekn., kallas de stenkol, som användas för gasberedning - Gaskonnad, skryt, skräfvel. Jfr Gascogne - Gas-kraftmaskin. Se Gasmaskin - Gas-källa, geol., utströmning af svafvelväte, kolsyra, kolväteföreningar, m. fl. gaser - Gas-lampa. Se Gas-olja och Lampa - Gas-lysning. Se Gas - Gasmaskin, Gaskraftmaskin l. Gasmotor (af Lat. movere, röra), mek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bituminösa gaskol l. cannelkol, hvilkas gas i
styrka motsvarar 20–36 normalljus. Då den af de
vanliga gaskolen beredda gasen i de flesta fall
besitter för låg ljusstyrka, måste man i allmänhet
vid gasberedningen använda en större eller mindre
mängd cannelkol, alltefter den ljusstyrka man
önskar åstadkomma. Såväl i anseende till dessa kols
framstående egenskaper som den begränsade tillgången
deraf stå de mycket högt i pris, hvarför gasens
ljusstyrka spelar en högst väsentlig rol med afseende
på produktionspriset. Vanliga gaskol lemna omkring
280–290 kbm. gas per ton kol, kannelkolen deremot
omkr. 400 kbm. – De i Sverige allmännast använda
vanliga engelska gaskolsorterna äro: Newcastle
gaskol, Pelton-Main, Westhartley; af bituminösa
kol förekomma: Newcastle cannelkol, Wigan, Boghead
o. s. v. C. A. D.
Gaskonnad (Fr. gasconnade, af gascon, gaskognare,
storskrytare, skräflare), skryt, skräfvel. Jfr
Gascogne.
Gas-kraftmaskin. Se Gasmaskin.
Gas-källa, geol., utströmning af svafvelväte,
kolsyra, kolväteföreningar m. fl. gaser, hvilka ega
organiskt ursprung och icke hafva gemenskap med eller
härröra från egentliga vulkaniska företeelser. (Jfr
Gasvulkan.) Gaskällor förekomma på en mycket
stor mängd ställen af jordytan. De mest bekanta
äro kolvätekällorna, emedan dessa, satta i brand,
bilda höga, mer eller mindre starkt lysande flammor,
som kunna fortfara att brinna långa tider. – De
talrikaste och mest berömda sådana brinnande källor
äro de på halfön Absjeron (vid Kaspiska hafvet),
i synnerhet de vid Baku. Vid detta ställe befinna
sig de "store eldarna" ("atesch-gah"), hvilka,
såsom landets innevånare påstå, brunnit sedan
"verldens skapelse". De eld-dyrkande parserna anse
stället heligt och vallfärda dit. – I Nord-Amerikas
bergoljedistrikt utströmmar ofta brännbar gas
(kolväteföreningar) ur de för oljans vinnande gjorda
borrhålen. Tämligen vanlig är också utvecklingen
af kolvätegas ur stensaltlagren, stundom i så
betydlig myckenhet, att den kan tillgodogöras för
saltgrufvornas belysning (Szlatina i Ungern) eller
såsom upphettningsmedel (salinen Gottesgabe vid Rhen
samt flerstädes i Kina). – Äfven ur flere af de,
för sökande af stenkols- eller vattentillgångar,
i Skåne verkställda djupborrningarna (Engelholm,
Helsingborg) hafva icke obetydliga utströmningar af
bränbar gas iakttagits. E. E.
Gas-lampa. Se Gas-olja och Lampa.
Gas-lysning. Se Gas.
Gasmaskin, Gaskraftmaskin l. Gasmotor (af Lat. movere,
röra), mek., en kraftmaskin, vid hvilken en
explosiv gasblandning, vanligen lysgas och luft,
nyttjas för att genom den i en cylinder försiggående
explosionen framskjuta en kolf och sålunda erhålla
drifkraft. Lenoir i Paris konstruerade först (1860)
dylika maskiner, hvilka sedermera under flere olika
former vunnit så stort insteg i tekniken, att många
tusenden af dem numera äro i bruk, med en styrka
af 1/24–50 hästkrafter. – Lenoirs första gasmaskiner
liknade en vanlig liggande ångmaskin med horisontal
cylinder. Medelst en slid
infördes ömsevis vid båda cylinderändarna en blandning
af t. ex. 10 delar lysgas och 90 delar luft,
hvilken antändes med tillhjelp af en Ruhmkorffs
induktionsapparat. En explosion egde då rum inuti
cylindern, hvarigenom kolfven sattes i rörelse. Den
förbrukade gasen fick sedermera utströmma. Cylindern
afkyldes med kallt vatten, strömmande genom en kåpa
rundt omkring cylinderväggarna. Gasförbrukningen
utgjorde minst 2 kbm. per timme och hästkraft, men var
oftast större. – Gasmaskinen har sedermera erhållit
väsentliga förbättringar, i synnerhet genom den tyske
ingeniören Otto. Den af Langen och Otto konstruerade
gasmaskinen är helt olika den nyss beskrifna. Der
finnes nämligen en hög, lodrätt stående, upptill öppen
cylinder, som blott vid sin undre tredjedel är försedd
med vattenafkylning. Den explosiva, gasblandningen
införes i cylinderns undre del och antändes medelst
en liten gaslåga. Kolfven uppskjutes till cylinderns
öfre del, men under tiden uppstår ett luftförtunnadt
rum under densamma, enär de vid explosionen bildade
ångorna kondenseras. Den yttre luften nedpressar då
kolfven. När denna rör sig uppåt, är den afkopplad
från maskinaxeln, hvilken således blott påverkas
af kolfven vid nedgående delen af slaget. Maskinen
är således enkelt verkande. För att likväl kunna
erhålla en någorlunda jämn rörelse gör man bruk af
svänghjul. På det att den nyssnämnda afkopplingen
må kunna lätt verkställas, är kolfstången försedd
med kuggar, ingripande i ett på axeln sittande
kugghjul, hvilket genom kopplingen fästes på axeln,
så snart kolfven går nedåt, men lösgöres derifrån
vid uppgången. Gasblandningen inledes genom en slid,
som drifves med en excenterskifva. Langen-Ottos
gasmaskin tager i anspråk en vida mindre mängd lysgas
än Lenoirs gasmaskin, nämligen 3/4–1 kbm. per
timme och hästkraft. Men den har den olägenheten
att ett obehagligt buller uppstår vid dess gång. Den
kan dessutom endast utföras med stående cylinder,
hvilket i flere fall är olägligt. Dessa brister äro
undanrödda vid Ottos nya gasmaskin, hvilken arbetar
ganska tyst och har horisontal cylinder. Maskinen,
hvars utseende antydes af
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
