- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål /
939-940

(1882) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gatuläggning l. Gatubeläggning kallas hvarje konstgjord behandling af gata (väg), hvarigenom dennas yta göres mer ändamålsenlig för trafik, än hvad hon är i sitt ursprungliga skick

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

grundligare metod, än en nyare tid ansett vara af
nöden. Så egde t. ex. en af romarna anlagd väg
i närheten af Mosel en konstgjord beläggning af
flere på hvarandra lagrade skikt af kalksten i
bruk, lera och grus. hvilka tillsammans bildade
en vägsåla af mer än 1 m. mäktighet, under det
att man i vår tid för en chaussé eller för en
stadsgata nöjer sig med ett omkr. 30 cm. tjockt
lager sönderslagen stenskärf och dervid alldeles
utesluter användningen af bruk. Under medeltiden, då
man i allmänhet färdades på hästryggen, gjordes föga
eller intet för gators och vägars anläggning. Några
sällsynta undantag förekomma likväl uti Italien och
i några tyska städer, såsom Dresden och Augsburg,
i hvilka stensatta gator började anläggas. I den
nyare tiden voro fransmännen de förste, som med
allvar började ordna de allmänna vägarna. Napoleon
I använde, förnämligast af strategiska skäl,
under åren 1800–12 på väganläggningar en summa af
277 millioner fr., hvaraf 16 mill. åtgingo för
alpvägarna öfver Simplori och Mont Cenis. Äfven
England, Österrike och Preussen äro att räkna till
de stater, som i början af 1800-talet mera energiskt
sökte befordra vägbyggnadsväsendets utveckling. I
England införde skotten Mac’Adam, omkr. 1820,
den metod för vägbeläggning, som efter honom fått
namnet makadamisering, ehuru den enligt senaste
upplysningar lär vara uppfunnen af en John Lochhead
(1794). – I den mån som jernvägarna utbredde sina nät
öfver landen, förlorade de allmänna landsvägarna en
stor del af sin betydelse, hvaremot trafiken inom
de större städerna växte i hög grad; och det är
just inom dessa som gatubeläggningen numera har att
uppfylla de största fordringarna på hållbarhet och
beqvämlighet. Metoder hafva uppfunnits i mängd,
olika med afseende å materialens såväl beskaffenhet
som användningssätt och behandling. De hufvudsakliga
nu brukliga gatuläggningsmetoderna äro, i största
korthet framställda, följande.

Grusning är den enklaste behandlingen af
en vägyta och utgöres af ett
lager gröfre fältgrus, som utbredes på den planerade
marken, tillpackas med vält och öfversållas med finare
sand. En så behandlad gata eller väg kan ej emottaga
en större trafik utan att blifva gropig. Den blir
smutsig under regnig väderlek och i käl-lossningen
samt alstrar ett besvärande dam under torka. –
Makadamisering utföres så, att på den planerade marken
utbredes ett 15 à 30 cm. tjockt lager af smärre, men
ej skärfartade stenkorn, slagna ur hårdare bergarter
(granit, gneis o. dyl.). En sålunda utlagd bädd får
tillbörlig fasthet genom att en tung vält rullas öfver
densamma; och man gör vägytan jämn och slät genom att,
innan vältningen upphört, pålägga ett tunt sandlager,
som medelst vattenspolning nedföres i mellanrummen
mellan stenkornen. Om marken är lös, brukar man
först anlägga en grundbädd af större stenskärfvor
eller fältgrus eller ock, såsom stundom sker, anordna
ett slags fältstensbeläggning. Makadamiseringen
kan sägas vara en förenkling af de gamle romarnas
vägbyggnadsmetod och anses som en utmärkt
vägbeläggning i backar med

svårare stigning samt på sådana ställen, der trafiken
ej är alltför stor eller tung, i hvilka senare fall
vägytans ständiga vårdande blir mycket kostsamt. –
För fältstensbeläggning nyttjas den i rullstensåsar
förekommande, s. k. fältstenen. Stenarna nedsättas i
en sandbädd i regelbundna rader snedt öfver körbanan
och nedstötas derefter med s. k. hand-dockor. För
medelmåttigt trafikerade gator lemnar denna
stensättningsmetod en ganska god beläggning, som
har det företrädet framför makadamiseringen, att
den vanligen först efter 5 à 7 års förlopp fordrar
något underhåll. – Till beläggning med tuktad sten
nyttjas hårdare bergarter, som låta klyfva sig åt
vissa, bestämda håll. Stenarna tuktas så, att de
få en i det närmaste parallellipipedisk form (af
omkr. 25 cm. längd och 8 cm. bredd). De nedsättas
i ett sandunderlag med den korta sidan i körbanans
längdriktning och i rader, som äro vinkelräta
mot denna riktning, samt med iakttagande deraf
att stenarna i den ena raden komma midt för den
närgränsande radens tvärfogar. Nedstötningen göres på
samma sätt som vid fältstensättning, men med större
omsorg. Under det nedstötningen utföres, pålägges
sand, hvarmed fogarna mellan stenarna så småningom
fyllas. För denna fyllning använder man stundom
cementbruk eller asfalt; och der trafiken är ovanligt
stor, t. ex. i London, har man stundom ansett sig
böra så att säga fastmura stenarna i en betonbädd. En
särskild sort af tuktad sten, som mycket nyttjas i
Stockholm, är den s. k. fasade stenen. Den har en
qvadratisk öfveryta (med omkr. 10 cm. sida), hvars
kanter blifvit affasade. Sådana stenar bilda fogar,
som erbjuda dragarna ett säkrare fotfäste. Beläggning
med tuktad sten anses som den starkaste och derför
äfven i längden den billigaste af hittills kända
gatubeläggningar. Såsom olägenheter, hvilka vidlåda
såväl denna som hvarje annan stenläggningsmetod,
må framhållas, att ett störande buller uppstår vid
körning, och att hästarna, genom att slå sina hofvar
mot det hårda materialet, ådraga sig en bensjukdom,
som i förtid minskar deras arbetskraft. Sedan stenarna
blifvit slätslitna, blifva de äfven hala, i synnerhet
vid torr väderlek.

Till asfaltbeläggning nyttjas hälst naturlig asfalt
(se Asfalt), enär man ännu icke lyckats med konst
åstadkomma en sådan, som för gatubeläggning är jämngod
med den naturliga. Tvänne olika metoder finnas,
nämligen "asphalte comprimé" och "asphalte coulé". För
beläggning med komprimerad asfalt är den till pulver
söndermalna asfaltstenen direkt användbar. På en jämn
och hårdnad betonbädd utbredes det uppvärmda pulvret
i ett omkr. 7 cm. mäktigt lager. Komprimeringen
verkställes sedan med upphettade gjutjernsvalsar eller
stötar och slutligen med särskilda glättjern. Några
timmar derefter, eller så snart asfalttäcket blifvit
afkyldt, kan gatan upplåtas för trafik. Denna metod
försöktes första gången 1854 i Paris. Då man 1870
uppbröt den på detta sätt anlagda asfalten, visade
det sig, att densamma under de 16 åren förlorat endast
omkr. 5 proc. af sin vigt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:24:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfae/0476.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free