Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gauss, Karl Friedrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lyckades genom sina utmärkta anlag vinna gynnare,
som satte honom i tillfälle att studera. Under
gymnasiitiden skötte G. på egen hand sina
matematiska studier och med den framgång, att han
vid sin ankomst till universitetet i Göttingen,
1795, icke hade något vidare att inhemta af den
der meddelade undervisningen. Redan vid denna
tid gjorde han åtskilliga märkliga upptäckter,
t. ex. den minsta-qvadrat-metoden (1795) samt om
cirkelns delning (1796), hvilka dock ej publicerades
förrän senare. G:s första offentliggjorda arbete var
afhandlingen Demonstratio nova theorematis omnem
functionem algebraicam rationalem integram unius
variabilis in factores reales primi vel secundi gradus
resolvi posse (1799). Samtidigt med utarbetandet af
denna afhandling var han sysselsatt med sitt stora
arbete Disquisitiones arithmeticae (1801). Detta verk
är vigtigt icke blott för alla de nya resultat, som
deri förekomma, utan äfven för de nya, egendomliga
metoder för problemens behandling, hvilka der
meddelas, samt för den i egentlig bemärkelse
matematiska stränghet i framställningen, som genom
detsamma åter infördes i vetenskapen. G. brukade
kalla matematiken för vetenskapernas drottning samt
aritmetiken för matematikens drottning. Den förkärlek
han sålunda uttryckte för den högre aritmetiken eger
vittnesbörd i en mängd afhandlingar i talteori, hvilka
dels komplettera, dels fortsätta undersökningarna
i sistnämnda arbete, och af hvilka särskildt bör
framhållas Theoria residuorum biquadraticorum
(1831), genom hvilken de komplexa talen infördes i
analysen, hvars område derigenom ofantligt ökades. –
I början af 1801 observerades en ny planet, Ceres,
men den bana, som beräknades ur dessa observationer,
blef så felaktig, att då observationerna några
månader senare å nyo upptogos, planeten icke kunde
återfinnas. Detta gaf G. anledning att uttänka en
ny metod för att beräkna planetbanorna. Med de af
honom angifna elementen återfanns verkligen också
Ceres. Det var egentligen genom dessa beräkningar
G. först blef ryktbar inom den lärda verlden, ty hans
föregående arbeten hade ännu icke tilldragit sig
tillbörlig uppmärksamhet. 1807 mottog han kallelse
till Göttingen såsom direktor för det dervarande
astronomiska observatoriet. Vid denna tid utgaf
han sitt andra stora arbete, Theoria motus corporum
coelestium etc. (1809), hvari han på grund af den
newtonska gravitationslagen utvecklar metoden att
på det enklaste och på samma gång mest noggranna
sätt beräkna banorna för hvarje vårt solsystem
tillhörande himlakropp äfvensom för kometer. Denna
metod, liksom G:s arbeten i allmänhet, utmärker
sig för den största allmängiltighet och är äfven,
der så behöfves, ytterst användbar för den praktiska
tillämpningen. – 1821–24 utförde G. en gradmätning
mellan Göttingen och Altona, hvilken anslöt sig till
den danska gradmätningen i Slesvig-Holstein. Detta
företag gaf G. anledning såväl att konstruera nya
instrument (heliotropen) för de praktiska arbetena
som ock att utveckla nya teorier för observationernas
teoretiska bearbetning. Det gällde nämligen att
så sammanställa och beräkna dessa, att derigenom
de oundvikliga observationsfelen reducerades till
de minsta möjliga (för detta ändamål använde han
den redan omnämnda minsta-qvadrat-metoden). Men
ifrågavarande gradmätning föranledde ock andra, rent
geometriska undersökningar, t. ex. om ytors afbildning
å hvarandra, de s. k. konforma afbildningarna, samt
om buktiga ytors egenskaper i allmänhet, hvilka
undersökningar varit af stor vigt för geometriens
utveckling. – Sedan Wilhelm Weber 1831 tillträdt sin
professur i fysik i Göttingen, öppnades ett nytt fält
för G:s vetenskapliga verksamhet. Han började nämligen
då äfven sysselsätta sig med fysik. Han gjorde
kristallografiska och dioptriska undersökningar,
men egentligen var det magnetismen och särskildt
jordmagnetismen, som väckte hans intresse. För
att studera denna bildade han med A. v. Humboldts
tillhjelp en magnetisk förening, genom hvilken
observationer efter en bestämd plan anställdes
samtidigt på en mängd vidt skilda orter. En
del för detta ändamål erforderliga instrument,
t. ex. bifilarmagnetometern, konstruerades af G. Vid
denna tid uppstod ock tanken på elektricitetens
användning för telegrafiskt ändamål, och under
vintern 1833–34 anlade G. och Weber en ledning mellan
astronomiska observatoriet och fysikaliska kabinettet
i Göttingen, hvarvid de begagnade galvanometrar
såsom signalapparater. – Den sista afhandling
G. sjelf publicerade var Beiträge zur theorie der
algebraischen gleichungen, hvilken utgafs 1849, då
universitetet firade 50:de årsdagen af hans promotion
till doktor. Han dog i Göttingen d. 23 Febr. 1855.
G. stod i högt anseende bland sina samtida, i
synnerhet bland sina landsmän, men dock var det
under de 2–3 första årtiondena af 19:de årh. endast
ett fåtal, som läst hans skrifter; och åtskilliga,
som försökt det, förklarade dem vara så dunkla,
att de icke voro möjliga att förstå. Detta beror
derpå att G. alltid i sin framställning använde den
syntetiska metoden samt möjligen äfven derpå att hans
skrifter äro rika på nya idéer. G. vinnlade sig mycket
om formen, tagande dervid de grekiska matematikerna
samt Newton, Euler och Lagrange till föredöme. Också
äro hans skrifter för den med nödiga förkunskaper
utrustade läsaren ingalunda dunkla. G. arbetade,
enligt egen utsago, blott för egen räkning, af ett
innerligt behof att sysselsätta sig med vetenskaplig
forskning, och det var honom egentligen likgiltigt,
om de genom denna forskning vunna resultaten
publicerades eller icke. I öfverensstämmelse med
denna åsigt nedskref han ofta endast hufvudpunkterna
i sina upptäckter, hvilka sedan kunde få hvila i
åratal, hvaraf följden äfven blef, att andra under
tiden gjorde samma upptäckter och förekommo honom
vid deras offentliggörande. Så gjorde Legendre
med minsta-qvadrat-metoden samt Abel och Jacobi
med de elliptiska funktionerna. Dock väckte han
inga strider om prioritet. G:s samlade arbeten äro
efter hans död utgifna af vetenskapssocieteten i
Göttingen. Utförliga minnesteckningar öfver honom
äro författade af W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
