Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gazellen, Gazella dorcas, zool., hörande till antilopfamiljen - Gazell-floden, biflod till Bar-el-Abiad (Hvita Nilen) - Gazett, periodisk skrift, innehållande politiska och literära nyheter, tidning - Gazette de France, en af Frankrikes äldsta tidningar - Gazzoletti, Antonio - Gdov, stad i ryska guvernem. Petersburg - G dur, musikt., den durtonart, som har g till grundton - Ge. Se Gaia - Gebal. Se Byblos - Gebauer, Kristian David - Gebauer, Franz Xaver - Geber (egentl. Abu Musa Djabir Ben Haijan Ben Abdallah), arabisk kemist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gazeller, hvilka följa sina egare troget som
hundar och, om de vårdas väl, fortplanta sig i
fångenskapen. Öfverallt i sin hemort är gazellen
föremål för ifrig jagt, och alla folkslag, som bebo
det område, der han förekommer, täfla med hvarandra
i denna sport. Djuret jagas med falkar och hundar,
förföljes till häst, fälles genom krypskytte eller
nedlägges på drefjagter. – En gazell, sedd i öcknen,
är en härlig syn. Också är det icke att undra på
att Österlandets skalder ända från gamla tider med
all sin själs glöd besjungit honom. Den qvinnas öga,
som sätter öckensonens hjerta i brand, liknar han
vid gazellens, hennes hals jämför han med detta
djurs. För hans behagliga väsendes skull hade de
forna egypterna helgat gazellen åt gudinnan Isis,
och på grund af sitt sköna utseende tjenade han som
bild åt Höga visans författare. Han är den råbock
eller den unge hjort, vid hvilken vännen liknas,
fältets rå eller hind, vid hvilken Jerusalems
döttrar besvärjas. För de efter österländska begrepp
skönaste behagen hos en qvinna har den bibliske
skalden blott en liknelse: de äro för honom "såsom
två unga råtvillingar, hvilka ibland rosor i bete
gå". Arabiske skalder hafva i alla tider lofprisat
gazellen, och Orientens gatsångare göra så ännu i dag.
C. R. S.
Gazell-floden (Arab. Bar-el-Gazal), biflod till
Bar-el-Abiad (Hvita Nilen), med hvilken den förenar
sig i det sumpiga området kring sjön No. Den utgör
aflopp för en ofantlig träskregion i det inre Afrika,
hufvudsakligen sjön Mesjera-el-rek, är bred som en
sjö, med obestämda, vexlande stränder, och under hela
sitt lopp fylld med säf och vattenväxter.
Gazett (Fr. gazette, Ital. gazetta), periodisk
skrift, innehållande politiska och literära nyheter,
tidning. Namnet anses härledt af det venezianska
gazetta, ett litet mynt, som utgjorde priset på ett
venezianskt nyhetsblad. Andre förklara det såsom ett
diminutiv af gazza, skata, hvilken härledning Littré
dock anser hafva mindre skäl för sig.
Gazette de France [gasett dö frangs], en af
Frankrikes äldsta tidningar, upprättades 1631
af T. Renaudot, var först endast annonsblad, men
började snart äfven meddela politiska och andra
nyheter. Tidningen, som först utkom en gång i veckan,
egdes af Renaudots familj till 1787, då den öfvertogs
af Pancoucke. 1762–1800 var tidningen officiel, blef
1792 daglig tidning och indrogs 1848, hvarefter den
någon tid utgafs först under titeln "Peuple français"
och sedermera under namnet "Etoile de France".
Gazzoletti, Antonio, italiensk skald, f. 1813,
lefde länge såsom sakförare i Triest och fick efter
Lombardiets förening med Piemont ett statsämbete i
Milano, der han dog 1866. Utom den patriotiska sången
Qual’ é la patria dell’ italiano? har han bl. a. författat
Versi (1838), Galatti (1840), Piccarda Donati (1841),
Memorie e fantasie (1842), Falco Lovaria (1845),
Poesie (1846), La grotta d’Adelsberga (1853) samt
sorgspelet Paolo (1857; ny uppl. 1873), ett af den
moderna italienska dramatikens bästa alster.
Gdov, stad i ryska guvernem. Petersburg, nära sjön
Pejpus. Omkr. 1,500 innev. Staden, fordom befäst,
belägrades 1614 af Gustaf II Adolf och intogs d. 10
Sept. s. å.
G dur, musikt., den durtonart, som har g till grundton
och företecknas med # för f. A. L.
Ge. Se Gaia.
Gebal. Se Byblos.
Gebauer, Kristian David, dansk djurmålare, född i
Schlesien 1777, flyttade som barn med sina föräldrar
till Kristiansfeld och blef dansk undersåte. Då han
till följd af döfhet måste upphöra med de bokliga
studierna, reste han till Köpenhamn och utbildade sig,
dels vid konstakademien, dels under porträttmålaren
C. A. Lorenzens ledning, till figurmålare, men
egnade sig inom kort uteslutande åt landskaps- och
djurmåleriet. Dock målade han i sina yngre år
icke få scener ur krigarelifvet. 1813–14 reste
G. utomlands och bevistade slaget vid Dresden. 1815
blef han medlem af akademien och var derefter under
åtskilliga år verksam i Köpenhamn. Den senare delen
af sin lefnad tillbragte han i Aarhus, der han
dog d. 15 Sept. 1831. G. komponerade sina bilder
med stor lätthet samt återgaf djuren med lif och
friskhet, men är ofta något matt och oklar i färgen. I
synnerhet hans teckningar och raderingar utmärka sig
derjämte genom lif och qvickhet i uppfattningen.
Ph. W.
Gebauer, Franz Xaver, tysk musiker, f. 1784, blef
1810 kordirektor vid Augustinerhofpfarrkirche i
Wien, höjde de derstädes sjunkna musikförhållandena
och grundade 1819 de förträffliga "concerts
spirituels". Död 1822. A. L.
Geber (egentl. Abu Musa Djabir Ben Haijan Ben
Abdallah), arabisk kemist, föddes, enligt den
sannolikaste uppgiften, i 8:de årh. i Tarsus l. Kufa
och dog 776. De under hans namn kända arbetena
kunna indelas i sådana, som omnämnas af arabiske
författare, och sådana, hvilka dels i manuskript, dels
i tryck förvaras i Europas bibliotek. Den arabiske
historieskrifvaren Fihrist uppgifver titlar på ej
mindre än 500 afhandlingar af G., men för öfrigt
känner man ingenting om dessa. Arabiska manuskript
med hans namn finnas förnämligast i Leiden, Paris och
London; dessa hafva dock ännu icke underkastats en
vetenskaplig granskning. I Vatikanen, Leiden, Oxford
och annanstädes förvaras latinska handskrifter,
bärande hans namn. Hans i tryck utkomna skrifter äro
delvis ytterligt sällsynta; de vigtigaste af dem äro:
Summae perfectionis magisterii in sua natura libri
IV (1682), De investigatione perfectionis metallorum
(1562), Testamentum och De fornacibus construendis
(1545). Huruvida dessa editioner återgifva G:s
egen text oförändrad eller om i dem tillagts senare
upptäckter är icke hittills undersökt. Emellertid
är den allmänna åskådning, som genomgår dem, efter
all sannolikhet fullständigt originel för G. Enligt
denna äro metallerna sammansatta af samma enkla
beståndsdelar och kunna genom tjenlig behandling
småningom förändras till allt mera fullkomliga
metaller. Denna teori är ytterst klart och logiskt
utvecklad och gällde uteslutande ända till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
