Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gefion ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gottorpska arkiven samt lade grunden till det stora
handskrifna diplomatarium, som sedan dess alltjämt
fortsatts. Arbetet dermed utfördes dock hufvudsakligen
af hans efterträdare, J. Langebek (1748–75),
hvars namn diplomatariet bär. Efter Langebek följde
G. Schöning (d. 1780), K. E. Voss (d. 1791), hvilkens
omfattande och noggranna arbeten öfver arkivets
samlingar ännu i dag äro till stor nytta, Thorkelin
(d. 1829), som samlade och ordnade mera systematiskt
än sina företrädare, F. Magnusson (d. 1847) och
C. Wegener (från 1848). 1848 lades geheime-arkivet
under Kirke- og undervisningsministeriet, med undantag
af det kungliga husets arkiv, som fortfarande kom
att stå omedelbart under konungen. Efter denna
tid har geheime-arkivet varit lättare tillgängligt
för historieforskaren. Det har blifvit betydligt
tillökadt derigenom att alla kansliregistratur och
"tegnelser" för åren 1571–1750 blifvit införlifvade
dermed (de äldre, från tiden före 1571, hade redan
1832 blifvit öfverflyttade dit), likasom äfven
de flesta ministerialarkiv intill 1750, de gamla
herredags-arkiven samt flere kommunala och privata
samlingar. Till följd af öfverenskommelse med Norge
(1851) afstod geheime-arkivet en del arkivalier
till detta land, och efter förlusten af Slesvig
och Holstein (1864) utlemnades ett stort antal
handlingar, som dock till största delen voro af mindre
vigt. Arkivet innehåller många vigtiga rent svenska
aktstycken, t. ex. det s. k. Sture-arkivet. Sedan
1852 utgifver geheime-arkivet årligen en
berättelse ("Arsberetninger etc."), hvari
meddelas åtskilliga vigtiga aktstycken.
E. Ebg.
Geheimeråd (T. geheimerath), fordom titel på en
medlem af geheimerådskollegiet eller statsrådet,
nu endast en titel på de förnämsta ämbetsmännen i
Ryssland, Österrike, Sachsen och några andra tyska
stater. Verkligt geheimeråd har högre rang samt,
i de tyska staterna, säte och stämma i ministèren.
Geheimestatsrådet kallades i Danmark 1772–1848
konungens råd. Förut, 1660–1770, benämndes det
geheimekonseljen. Mellan dessa bägge rådsförsamlingar
fanns dock en tid efter 1772 den olikheten att
geheimekonseljen var sammansatt af presidenterna i
de särskilda regeringskollegierna, under det att i
geheimestatsrådet icke alla ministrarna hade säte,
men deremot åtskillige män, som stodo utanför
kollegierna. Genom 1849 års grundlag utbyttes
geheimestatsrådet mot ett statsråd, sammansatt af
alla ministrarna under premierministerns presidium;
men då helstaten återupprättades (1852), infördes
geheimestatsrådet å nyo, i det att utom ministrarna
äfven tronföljaren fick säte i rådet och konungen
sjelf öfvertog presidiet. Denna sakernas ordning
bibehölls i den genomsedda grundlagen af 1866,
men namnet geheimestatsrådet utbyttes då mot
benämningen statsrådet. Premierministern
kallas deremot konseljpresident.
E. Ebg.
Gehenna (Grek. geenna, förkortn. af
Hebr. ge-ben-hinnom, qvidandets söners dal) kallades
en dal söder om Jerusalem, med en offerplats (tofet,
brandställe), der under Ahas’ (743–728
f. Kr.) och Manasses (697–642 f. Kr.) regeringar
barn offrades åt Moloch. Jeremias förbannade
platsen. (Jer. 19.) Den fromme konung Josias
(640–609 f. Kr.) orenade den, så att den aldrig mera
skulle kunna begagnas såsom offerställe.
(2 Kon.-b. 23: 10.) Sedan den tiden var "ge-ben-hinnom"
hos judarna en allmänt afskydd plats, dit man
kastade döda djurs och afrättade förbrytares kroppar
samt allt slags afskräden och förruttnande ämnen,
för hvilkas förbrännande der underhölls en ständig
eld. I Nya testamentets skrifter brukas ordet
gehenna för att beteckna ett osaligt tillstånd
i det tillkommande lifvet. (Matt. 5: 22;
10: 28 m. fl. ställen.) Jfr Helvete.
A. F. Å
Gehlen, Adolph Ferdinand, tysk kemist, f. 1775, egnade
sig först åt apotekare-yrket, men slog sig sedan på
den rent vetenskapliga kemien och blef docent i denna
vetenskap i Halle. 1807 kallades han till München af
vetenskapsakademien derstädes. Mest känd är G. såsom
utgifvare af "Neues allgemeines journal der chemie"
(1803–06), "Journal für chemie und physik" (1806–10)
samt "Repititorium für die pharmacie" (bd I; sedan
fortsatt af Buchner). Död 1815.
Gehler, Johann Samuel Traugott, tysk fysiker, f. 1751,
blef 1774 docent i matematik i Leipzig, 1783 rådsherre
och 1786 bisittare vid: Oberhofgericht i Leipzig. Död
1795. Mest bekant är han genom sin Physjkalisches
wörterbuch (1787–95; ny uppl. 1825–45, bearbetad af
åtskilliga vetenskapsmän).
Gehrman, Georg Andreas, violoncellist, född i
Köpenhamn d. 15 Okt; 1806, kom till Sverige i slutet
af 1820-talet och var anställd i hofkapellet 1827–38
samt 1849–51. Sedermera vistades han i Ryssland och
Finland till 1867, då han förordnades till lärare i
violoncellspel vid konservatoriet i Stockholm. Död
d. 2 Maj 1876. G. egde en kraftig och eldig ton samt
uppträdde på flere konserter med stort bifall.
A. L.
Gehäg, T., förv., gammal benämning på mindre
inhägnad kronopark, jagthage eller djurgård.
Kbg.
Gehör, T., hörsel, nyttjas vanligen endast i
betydelsen "musikaliskt" gehör. Detta begrepp
kan tagas antingen i vidsträcktare omfattning,
d. v. s. lika med förmågan att urskilja,
jämföra och sammanfatta ett musikstyckes toner
på sådant sätt som komponisten velat hafva dem
urskilda, jämförda och sammanfattade, eller ock
i en inskränktare omfattning, d. v. s. lika med
förmågan att uppfatta och återgifva en ton eller
melodi och bedöma dess renhet. I Sverige torde
gehör endast användas i den sistnämnda bemärkelsen.
A. L.
Geibel, Emanuel von, tysk skald, född d. 18 Okt. 1815
i Lybeck, var student först i Bonn och sedan i Berlin,
blef 1838 huslärare hos det ryska sändebudet i Athen,
furst Katakazi, återvände 1840 till Lybeck, fick
1843 ett årligt underhåll (300 thaler) af konungen i
Preussen och kallades 1852 till professor i estetik
vid universitetet i München. 1868 slog han åter ned
sina bopålar i Lybeck. Under sin studietid i Berlin
upptogs G. vänligt i Chamissos krets, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
