Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geijer, Erik Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
läroverk, hvarest hans studier sköttes med sådan framgång,
att han vid 16 års ålder blef student i Upsala, hösten
1799. Bland hans universitetsstudier, hvilka bedrefvos
med allvar och kraft, intogo de klassiska språken,
särdeles grekiskan, ett betydande rum. Filosofien
var dock det vetenskapsämne, med hvilket han i
synnerhet sysselsatte sig, och hvilket för honom
egde det största värde. Den ende universitetslärare,
till hvilken han trädde i ett närmare förhållande,
var filosofen B. Höijer, hvilken G., såsom han
sjelf säger, egentligen hade att tacka för hela sin
vetenskapliga bildning. Detta oaktadt blef förstlingen
af G:s literära alstringskraft icke filosofisk, utan
historisk. En tillfällig anledning förmådde honom att
skrifva ett Äreminne öfver Sten Sture d. ä. (1803),
för hvilket han vid tjugo års ålder erhöll Svenska
akademiens stora pris. Ej häller blef filosofien den
vetenskap, åt hvilken han kom att egna sin egentliga
verksamhet såsom akademisk lärare. Han blef nämligen,
sedan han år 1806 promoverats till filos. magister,
1810 docent, 1815 e. o. adjunkt och 1817 professor
i historia. Såsom professor i Upsala verkade han
– med undantag af de år, under hvilka han åtnjöt
tjenstledighet för att med odelade krafter kunna egna
sig åt fortsättningen af Svenska folkets historia –
till Febr. 1846, då hans helsotillstånd nödgade honom
att afbryta sina föreläsningar. Hösten 1846 flyttade
han till Stockholm för att fullfölja sina historiska
arbeten, men dog derstädes redan d. 23 April 1847.
Såsom G. sjelf säger, voro hans yttre lefnadsöden
"dunkla och obetydliga". Dess rikare var hans inre
lif, dess mångsidigare och betydelsefullare den
verksamhet, genom hvilken han ingrep ledande och
nyskapande i den fosterländska kulturen. Mångfalden
af G:s anlag gjorde, att han hade svårt att komma
till klarhet öfver sig sjelf och sin egentliga
bestämmelse. En hjelp i sträfvandet efter denna
klarhet fick han genom en resa till England i egenskap
af informator åt en ung v. Schinkel. Det år (1809–10)
han tillbragte i England utöfvade ett märkbart
inflytande på hela hans inre lif. Efter återkomsten
från England utvecklade han en verksamhet, hvartill
knappt något motstycke kan uppvisas, och uppträdde på
en gång såsom filosofisk tänkare, skald, tondiktare
och historieskrifvare. På fjorton dagar skref han
(1810) svaret på Svenska akademiens prisfråga: Hvilka
fördelar kunna vid menniskors moraliska uppfostran
dragas af deras inbillningsgåfva m. m.? 1811
utgaf han skriften: Om falsk och sann upplysning med
afseende på religionen. S. å. stiftade han, i förening
med Jakob Adlerbeth och några andra ungdomsvänner,
"Götiska förbundet", hvilket företrädesvis blef
utgångspunkten för den nationella riktning, som
sedan dess gjort sig gällande icke blott inom vår
vitterhet, utan mer eller mindre på alla bildningens
områden. (G:s brodersnamn i förbundet var Einar
Tambaskjälfver.) Själen i tidskriften "Iduna",
hvilken utgjorde förbundets literära organ, var
G. Han skref ensam hela det första häftet (1811),
som bl. a. innehöll de förnämsta af hans fosterländska
sånger, Manhem, Vikingen, Den siste kämpen, Den siste
skalden, Odalbonden. Genom dessa sånger, i hvilka han
med ens framstod såsom en af Sveriges störste skalder,
grundade han den nordiska riktning i svenska poesien,
som i Tegnér skulle finna sin fulländare. Äfven det
andra häftet af "Iduna" (1811) fylldes till största
delen af G:s skaldestycken och af hans afhandling
Om historien och dess förhållande till religion,
saga och mythologi. Utan att dock helt och hållet
afstå från poetisk produktion vände han sig sedan mer
och mer åt filosofien och häfdaforskningen. Derom
vittna de i "Iduna" förekommande uppsatserna Den
skandinaviska halfön (1816), Om historiens nytta
(1820), Om den gamla svenska förbundsförfattningen
(1822) äfvensom den i tidskriften "Svea" införda
afhandlingen Feodalism och republicanism (1818–19)
och den akad. afhandl. Betraktelser öfver europeiska
colonialväldets grundläggning (1833) samt slutligen
de filosofiska undersökningarna Thorild. Tillika en
philosophisk eller ophilosophisk bekännelse (1820)
och Om den positiva statsläran i motsats till den
negativa (1822). – Styrkan i G:s intresse för Nordens
forntid och för det bildningselement, som låg i
en närmare bekantskap med denna, förledde honom
likväl ej till den ensidiga uppskattning af denna
tids värde, hvartill åtskilliga andra medlemmar af
"Götiska förbundet" gjorde sig skyldige. Om G:s frihet
från en sådan ensidighet vittna icke allenast hans
Betraktelser i afseende på de nordiska mythernes
användande i skön konst (1817; i "Iduna"), utan
äfven hela hans förhållande till fosforisterna, hans
erkännande af deras förtjenster och varma nit för den
fosterländska bildningen samt hans sympati för den
romantiska riktning, som af dem representerades. Huru
djupt han i sjelfva verket var genomträngd af denna
riktning, röjer sig särskildt i uppsatserna Om den
gamla nordiska folkvisan (1814) och Om omqvädet i de
gamla skandinaviska visorna (1816). Om den nationelt
romantiska andan hos G. vittna slutligen hans melodier
och musikaliska kompositioner (se nedan).
Hvad G. uträttade på det nya verksamhetsfält,
som öppnades för honom genom hans utnämning till
professor i historien, torde icke kunna för högt
uppskattas. Det intresse, hvarmed hans föreläsningar –
i synnerhet under de första åren af hans professorstid
– följdes icke blott af studenterna, utan äfven af
många andra åhörare, var utomordentligt. Dock har han
sjelf om dessa sina första historiska föreläsningar
fällt det omdömet att de mera vittnade om fantasi
och känsla än om förstånd och insigt samt att de
ledo af det fel, som inom vetenskapen får namn af
"konstruktion". Detta utesluter emellertid ej, att
han anser sig hafva skördat en vinst af sin poetiska
ingång i historien, den vinsten nämligen att han
blott intresseras af det menskliga i henne. – Det
bör ej lemnas onämndt, att G. vid denna tid (1821)
blef utsatt för en tryckfrihetsprocess, som kunnat
medföra landsförvisning. Vissa af de åsigter angående
den dogmatiska teologiens lära om treenigheten och
försoningen, hvilka G. uttalat i sin ofvan nämnda
skrift "Thorild. Tillika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
