Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geijer, Erik Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
principer, fordringar, hvilka till sitt sanna
innehåll gingo derpå ut att ståndsprincipen
borde underordnas under den medborgerliga, eller,
med andra ord, att den fria konkurrensens princip
borde erkännas på alla områden, och således hvars
och ens plats i samhället bero på hans personliga
förtjenst. Det säger sig sjelf, att G. ej kunde
aflägsna sig från den historiska skolan och den
konservativa riktningens målsmän, utan att finna
sig förflyttad till de "liberales" led, eller bland
dem, som bildade oppositionen mot det af den "Heliga
alliansens" grundsatser till en viss grad bestämda
regeringssystem, som Karl XIV Johan omfattat af
fruktan för den revolutionära andan i Europa. Så
ogerna G. trädde i någon opposition mot sin konung,
hvilken han var personligen varmt tillgifven,
och hvars många stora egenskaper han beundrade,
så ogerna han bröt med sina vänner i Upsala, ansåg
han likväl, att det offentliga uttalandet af hans
förändrade öfvertygelse vore en pligt icke blott mot
honom sjelf och Upsala universitet, utan äfven mot
konungen och fäderneslandet i det hela. Så länge hans
öfvertygelser voro outtalade, kände han sig i en falsk
ställning till sig sjelf och sin omgifning. Genom
det sätt, hvarpå G. ville uttala sina öfvertygelser,
och genom dessas eget innehåll hoppades han kunna
modererande inverka på liberalismens organ och
derigenom bespara sin konung och sitt fädernesland
en revolution. Oppositionen mot Karl Johan hade,
i synnerhet inom en del af tidningspressen och
hos sådane män som Crusenstolpe m. fl., antagit en
hätsk karakter och förenade med sina berättigade
fordringar äfven tendenser, fientliga icke endast mot
den sanna konstitutionella monarkien, utan emot all
monarki. Huruvida G. verkligen afledde en revolution
eller icke, våga vi ej afgöra; men visst är, att han
genom sitt uppträdande ännu en gång ingrep bestämmande
i fäderneslandets inre utvecklingsgång och väsentligen
bidrog att åt vårt politiska lif och hela vår
bildning gifva den riktning, i hvilken de sedermera
fortgått. Särskildt medförde detta uppträdande en
helsosam brytning inom Upsala universitet, hvars
anda på 1830-talet alltför ensidigt beherskades af
den vittra krets, som kallades fosforisterna. Då de
tidskrifter, som utgåfvos i Upsala, voro organ för det
derstädes herskande partiet och dettas till en icke
ringa del på estetiska grunder hvilande konservatism,
så beslöt G., när han 1838 skulle framlägga sina
nya öfvertygelser, hvilka han betecknade såsom ett
"affall" från sina tidigare, att sjelf utgifva en
tidskrift, det s. k. Litteraturbladet. Af detta
blad utkom ett nummer (vanligen ett tryckt ark)
i hvarje månad under loppet af tvänne år (1838–39;
bihang 1840). Man kan ej annat än förvånas öfver den
mångfald af ämnen, som han der berör, och öfver den
inre rikedom, som han der uppenbarar. Emellertid
var han i "Litteraturbladet" inskränkt till
att visa sin verldsåsigt hufvudsakligen i dess
tillämpning på dagens vigtigaste praktiska frågor,
såsom fattigvårdsfrågan, representationsfrågan,
läroverksfrågan. För att kunna något fullständigare
gå tillbaka till denna verldsåsigts teoretiska
principer, höll G. höstterminen 1841 och vårterminen
1842 de Föreläsningar öfver menniskans historia,
som S. Ribbing med beundransvärd trohet uppfattat och
återgifvit (1856; 2:dra uppl. 1877), och som lära oss
känna hufvuddragen af G:s filosofi i dennas senare
utvecklingsstadium. Utom ."Menniskans historia",
eller historiens filosofi, meddelade G. (1844),
äfven under form af föreläsningar, de betraktelser,
hvilka han sedermera, efter skedd omarbetning, utgaf
under titeln Om vår tids inre samhällsförhållanden i
synnerhet med afseende på fäderneslandet (1845). Hans
sista föreläsningar (hösten 1845), hvilka handlade
om Den ny-europeiska odlingens hufvudskiften
med särskildt afseende på de akademiska studierna
(utg. 1849), afbrötos genom den hjertåkomma, för
hvilken läkarna föreskrefvo honom en resa till
Schlangenbad i Nassau. Äfven der sysselsatte han
sig med literära arbeten och skref Också ett ord
öfver tidens religiösa fråga (1846 på tyska; 1847
på svenska). Hans sista mera betydande skrift var
hans 1846 författade Svar till Professor Fryxell, i
anledning af dennes skrift: "Om aristokratfördömandet
i svenska historien, jemnte granskning af tvenne blad
i Prof. Geijers trenne föreläsningar" (om vår tids
inre samhällsförhållanden).
Det utmärkande för G. såsom filosof var hans
försök att ombilda den från Kant, Fichte, Höijer
och Schelling ärfda idealistiska verldsåsigten
till en sann personlighetsfilosofi, d. v. s. till
en åsigt, som erkänner och gör gällande Guds och
menniskans personliga sjelfständighet och närvaro i
hvarandra. Redan i den förut nämnda skriften "Thorild"
sysselsatte han sig med detta problem, hvilket
kan sägas sammanfalla med öfvervinnandet af den
panteistiska verldsåsigten och grundläggandet af den
teistiska. Dock är det först uti hans filosofis senare
utvecklingsskede – företrädesvis representeradt af
föreläsningarna öfver menniskans historia – som han
lyckades i lösningen af detta problem. Denna lösning
beror på uppvisandet att personligheten kan tänkas
såsom absolut, d. v. s. fri från de inskränkningar,
under hvilka den hos menniskan framträder, och att
det ligger i personlighetens begrepp att vara lika
ursprunglig flerhet som enhet. På grund deraf måste
den gudomliga personligheten vara en oändlig verld
af ursprungliga personligheter, evigt i sig innesluta
icke allenast möjligheten, utan ock i urbildlig
mening verkligheten af alla andra intelligenser. Genom
denna filosofiska grundtanke sattes G. i stånd att med
hvarandra förlika frihetsintresset och det religiösa
intresset. Är nämligen menniskan ett ursprungligt
eller evigt moment i Gud, så bör hon kunna vara sjelf
första orsak till sina handlingar, eller såsom en
ursprunglig kausalitet kunna ingripa i tiden, hvilken
utgör utvecklingsformen för hennes lif. Är menniskan
i och genom Gud eller har hon sitt sanna väsende i
honom, så måste det fullkomliga lifvet i Gud utgöra
det yttersta ändamålet för all hennes verksamhet. Och
detta måste gälla icke endast med afseende på
den menskliga individen, utan med afseende på hela
menskligheten. Den högsta synpunkten för betraktandet
af mensklighetens historia är derför den sedlig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
