Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geijer, Erik Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
religiösa: den historiska processen sammanfaller
med mensklighetens successiva ingående i helgelsens
eller salighetens ordning, hvarvid Gud ej får
tänkas vara overksam. I följdriktigt sammanhang
med dessa G:s åsigter står hela riktningen
af hans politiska tänkesätt, sådant som detta
visar sig efter hans s. k. "affall" från den
"historiska skolan". G. förklarar nämligen, att det
personlighetens sjelfständiga berättigande på det
religiösa eller andliga området, hvarom medvetandet
först i och med kristendomen inträdde i verlden,
och som genom reformationen kom ur kyrkan in uti
församlingen, måste förr eller senare leda till
fordran på erkännandet af personlighetens äfven
verldsliga sjelfständighet och berättigande. Den
franska revolutionen och den samhällsrörelse,
som derifrån utgått, kunna derför rätteligen
betraktas såsom barn af reformationen och ytterst af
kristendomen. Genom den franska revolutionen gjorde
sig nämligen fordran på menskliga rättigheter åt alla
gällande i det verldsliga samhället, en fordran,
som egentligen visar sig i yrkandet på allas
jämlikhet inför lagen, af fri verkningskrets för
allt slags förmåga utan afseende på stånd, med ett
ord i yrkandet på konkurrensens frihet. Men fastän
G. sålunda hyllar den fria konkurrensen och betraktar
den såsom princip för den samhällsordning, som bör
aflösa medeltidssamhället, är han dock långt ifrån
att medgifva, att denna konkurrens får vara gränslös
eller obegränsad. I hans starka betonande af all rätts
ömsesidighet ligger ett tydligt erkännande deraf att
ingen kan tänkas vara lagligen befogad att sträcka
sin fria verksamhet längre, än att den bevisligen
icke kommer i strid med andras förnuftiga ändamål
eller rätt. På grund deraf gifver ock G. ett afgjordt
företräde åt den konstitutionella monarkien framför
andra statsformer. Den konstitutionella monarken är
nämligen, enligt G:s mening, genom sin ställning mer
egnad än någon annan statschef att uppträda såsom
den opartiske vårdaren af allas rätt.
Enligt Tegnérs omdöme voro G:s anlag för skaldekonsten
så betydande, att han, om han velat egna sig
åt denna konst, deri skulle hafva öfverträffat
alla sina samtida i Sverige. Äfven om man skulle
finna denna Tegnérs uppskattning alltför hög,
måste man dock erkänna, att G. på skaldekonstens
område åstadkommit alster, hvilka icke kunna
öfverträffas. Ingen har framställt poetiskt sannare
bilder ur Nordens forntid än G. i "Vikingen", "Den
siste kämpen" och "Den siste skalden". De lyriska,
episka och dramatiska elementen genomtränga i dem
på visst sätt hvarandra och gifva dem en alldeles
egendomlig prägel. Men icke blott i dessa och dylika
stycken, i hvilka G. inspireras af den nordiska och
fosterländska andan, visar han sig såsom skald af
hög ordning, utan äfven i andra stycken, i hvilka
en rent lyrisk känsla uttalar sig. 1812 utgaf han
Försök till psalmer (psalmerna 72, 89, 105, 281,
321, 345, 381 och 400 i Sv. psalmb. äro författade
af honom). Om hans förmåga som öfversättare vittnar
hans utmärkta tolkning af Shakspeares "Macbeth"
(1813). – En icke mindre framstående sida i G:s
rikt skiftande personlighet var hans musikaliska
eegåfning. Redan i ynglingaåren försökte han sig
såsom tonsättare, och tid efter annan framkommo af
honom kompositioner såväl å sångens som å
piano- och kammarmusikens fält. För att med framgång
odla det sistnämnda var han emellertid alltför
mycket dilettant. Såsom melodisk viskompositör hör
han deremot till våra yppersta, särdeles i de sånger,
der han träffat folktonens anda, såsom Vikingen,
Kolargossen m. fl. G. torde varit den förste, som i
den svenska sångkompositionen mera direkt anslagit
denna ton, hvilken han äfven genom sitt mästerliga
företal ("Om den gamla nordiska folkvisan") till
Afzelius’ samling af svenska folkvisor visade sig så
väl förstå. (Denna samling bär visserligen både G:s
och A:s namn, men är, enl. den förres vittnesbörd,
i allt hufvudsakligt A:s verk.) Ännu mera populära
blefvo hans manskvartetter, dels de fosterländska
marscherna Fädernesland (till Gustaf Adolfs-festen
1832) och O yngling, om du hjerta har (ur Lidners
"Medea"), dels den stämningsrika aftonsången
Stilla skuggor, hvilka alla ännu i dag höra till
studentkörens stående repertoar. Framhållas förtjena
äfven qvartetterna Kuno trogen och Stilla, stilla
samt visorna Sparfven, Ensam i bräcklig farkost och
Söderländskan i Norden.
Utan tvifvel är G. en af de största andar, som den
svenska bildningens historia har att uppvisa. Han
intager det främsta rummet inom samlingen af de
utmärkte lärde, vetenskapsmän och författare, som på
hans tid likasom öfversvämmade Upsala universitet. –
Medelpunkten i G:s personlighet, den medelpunkt,
som ytterst gifver enhet och sammanhang åt alla hans
mångsidiga intressen och sträfvanden, är en djup
religiositet. Med denna sammanhänger den optimism,
som röjer sig i hela hans sätt att betrakta lifvet
och verlden, hans orubbliga tro att, likasom det
goda utgör den yttersta principen för allt, så
skall det ock slutligen afgå med fullständig seger
öfver det onda. Hans religiösa känsla utgöt sig icke
blott i hans psalmer, utan var äfven på det närmaste
införlifvad med hela hans filosofiska intresse. Jämte
religiositeten är en djup sympati för allt menskligt
det mest framträdande karaktersdraget hos G. Denna
sympati är så omfattande och innerlig, att man med
rätta kan om G. nyttja ett yttrande, som han sjelf
använde om Lessing, nämligen att "hela menskligheten
rörde sig inom honom". Ur G:s religiösa och sympatiska
sinnelag härflöt den verksamma menniskokärlek,
den godhet och välvilja, hvarmed han omfattade alla
dem, med hvilka han kom i beröring. Dock uteslöt
detta icke, att han lät sitt häftiga lynne förleda
sig till öfverilningar, hvilka han hade skäl att
ångra. Derom vittnar hans förhållande till Tegnér
och till Atterbom. – G. var ledamot af nästan alla
svenska och en stor mängd utländska akademier
och lärda samfund (i Svenska akademien invaldes
han 1824). Hans samlade "Skaldestycken" utkommo
1835 (senaste uppl. 1878). Hans "Samlade skrifter"
utgåfvos i 13 band. på 2 afdeln. (1849–55; en mindre
uppl. utkom i 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
