- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål /
1005-1006

(1882) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gelline ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

parningen, och i slutet af April eller i början
af Maj föder honan en unge (sällan två), hvilken
inom några timmar följer modern och mycket fort
lär sig klättra. Fångad som ung, blir gemsen
mycket tam och är då icke svår att underhålla, men
fortplantar sig blott högst sällan i fångenskapen.
C. R. S.

Gemshorn, musikt., ett slags 4–8 fots register i
orgeln, med koniska metallpipor och mild hornklang.
A. L.

Gemsjö (äfven skrifvet Jemshög, Jämshög och Jämsjö;
den äldsta kända stafningen är Gæmsöö), socken i
Blekinge län, Listers härad. Arealen 20,073 har. 5,569
innev. (1880). Regalt pastorat af 3:dje kl., Lunds
stift, Listers och Bräkne kontrakt.

Gemünden, stad i bajerska regeringsområdet
Unterfranken, vid frankiska Saales förening med
Main. Omkr. 2,000 innev.

Genant, förvaltn. Detta ord förekom under 1600-
och 1700-talet i flere olika betydelser.
1. Afgift, som frälsemän upptogo af ofrälse,
hvilka hemtade malm ur s. k. frälsegrufvor. –
2. Ett årligt visst understöd, som pastorerna i
södra Sverige enligt gammal praxis gåfvo företrädarens
enka. – Genantborgare, en person, som drifvit
borgerligt yrke, men slagit sig i ro med bibehållande
af burskap och delaktighet i borgerliga rättigheter.
Kbg.

Genant [sjenangt], Fr. gênant. Se Gêne.

Genappe [sjönapp], stad i belgiska prov. Brabant,
vid Dyle. Omkr. 1,700 innev. Tillverkning af ylle-
och bomullsväfnader. Slag d. 18 Juni 1815 mellan
fransmän och preussare.

Genarp, socken i Malmöhus län, Bara härad. Arealen
6,339 har. 2,260 innev. (1880). Annex till Lyngby,
Lunds stift, Bara kontrakt.

Genast. 1. Eduard Franz G., tysk skådespelare och
sångare, f. 1797, debuterade 1814 i Weimar, öfvertog
1828 teatern i Magdeburg och fick 1829, genom Göthes
förmedling, lifstidsengagement i Weimar. Han var
lika utmärkt såsom sångare och skådespelare. Död
1866. G. komponerade operan Der verräther in den Alpen
och utgaf Aus dem tagebuch eines alten schauspielers
(1862–66). – 2. Wilhelm Karl Albert G., tysk ämbetsman
och dramatisk författare, den föregåendes son,
f. 1822, blef 1848 advokat i Weimar. 1869 invaldes
han i nordtyska och 1870 i tyska riksdagen. Skrifter:
sorgespelen Bernhard von Weimar (1855) och Florian
Geyer
(1857), den dramatiska sagodikten Dornröschen
(1856), festspelet Der deutschen hört (1863) samt
romanerna Das hohe haus (1862) och Der köhlergraf
(1867).

Genberg, Paulus, akademisk lärare, statsråd,
biskop, föddes den 13 April 1811 i Brunflo socken i
Jämtland. Sin första uppfostran erhöll han i Frösö
skola, hvarefter han begaf sig till Lund, der han
1828 blef student och 1835 filos. magister. 1837 blef
G. docent och 1842 adjunkt i romersk vältalighet
och poesi. 1843–44 uppehöll han sig i Tyskland,
hufvudsakligen sysselsatt med filosofiska studier
under Hegels lärjungar Gabler och Michelet, den gamle
Schelling m. fl. 1847 utnämndes G. till professor i
praktisk filosofi i Lund. På hösten s.

å. valdes han till riksdagsman för Lunds universitet
och slöt sig såsom sådan till reformvännerna
samt blef i början af den oroliga Mars månad
1848 invald i reformsällskapets styrelse. I April
s. å. inträdde han, ehuru tämligen motvilligt, i det
nybildade kabinettet samt utnämndes till statsråd och
chef för ecklesiastikdepartementet. På denna post
qvarstannade han till 1852, då han utnämndes till
biskop i Kalmar. Såsom sådan bevistade han riksdagen
1853–54 samt kyrkomötena 1868 och 1873, vid hvilka han
hade plats i kyrkolagsutskottet. G. nämndes äfven till
ledamot i den efter det första kyrkomötet nedsatta
kyrkolagskomitén och utvecklade i denna egenskap en
verksamhet, hvilken ytterligare ökade hans redan förut
vunna rykte såsom rättslärd på kyrkolagstiftningens
område. Hans reservation angående kyrkolagens formella
anordning blef äfven Högsta domstolens mening, hvilket
väsentligen bidrog att för den gången afgöra det af
komitén utarbetade förslagets öde. Vid kröningen 1860
blef han teologie doktor, och 1871 invaldes han i
Svenska akademien (efter H. Reuterdahl). Död i Kalmar
d. 29 Sept. 1875. – G. var en genialisk och mångsidigt
lärd man samt vältalare, äfven på romarespråket. Bland
de vigtigare handlingar, som tillhörde hans
förvaltning af ecklesiastikportföljen, må nämnas
utfärdandet af det betydelsefulla cirkuläret d. 6
Juli 1849, hvarigenom grunden lades till de svenska
läroverkens nuvarande organisation, samt utfärdandet
af de nya universitetsstatuten af 1852, hvarjämte
han hade en rätt betydande andel i det af regeringen
1848 utarbetade representationsförslaget. Såsom
biskop hade han ytterligare tillfälle att gifva
prof på sin administrativa duglighet, och såsom
domkapitelsordförande anses han hafva varit en af
de ypperste i Sverige. Hans filosofiska ståndpunkt
kan närmast angifvas såsom eklektisk, ty ingen
filosof tillfredsställde honom fullständigt. Han
sade sig gilla den hegelska metoden, men ville
rädda personlighetsbegreppet och satte tron såsom
vetandets komplement samt slöt sig sålunda till den
hegelska skolans högra sida, närmast representerad
af Gabler. – Bland G:s skrifter märkas de akademiska
dissertationerna: De verbo infinito latinorum
(1837), De gerundiis et supinis latinorum commentatio
(1841), De principio philosophiae moralis (1846),
åtskilliga uppsatser i "Studier, kritiker och notiser"
(1841–42), Belysning och granskning af hegelska
philosophiens hyperboreiska referering
(1846, en
mot F. G. Afzelius riktad motkritik) och Inträdestal
(i Sv. Akad:s handl., del. XLVII). "Valda skrifter af
P. Genberg" hafva utgifvits af O. Svahn (1876-78). –
Jfr Sv. Akad:s handl., del. LII (C. J. G. Snoilskys
inträdestal) samt "Paulus Genberg. Minnesteckning",
af O. Svahn (1880). A. F.

Gendarm [sjangdarm], Fr. gendarme, pl.
gendarmes, kallades under senare delen af medeltiden den i
jern klädde riddaren. De af Karl VII af Frankrike
på 1440-talet inrättade första stående trupperna (de
femton s. k. ordonnanskompanierna) bestodo hvar och
en af 100 tungt väpnade adlige ryttare (gendarmer)
med dessas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:25:44 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfae/0509.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free