Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gendimin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följen. Snart började man i alla land använda
denna benämning om det hufvudsakligen af
adelsmän bestående harneskklädda rytteriet.
När adelsmännen under 16:de årh. upphörde att
rekrytera rytteriet och bortlade en del af sina
skyddsvapen, antogs benämningen kyrassierer för
kavalleritrupperna. Namnet gendarmer nyttjades
sedan endast om några tunga rytteriregementen,
som tillhörde det franska gardet (maison du roi;
jfr Garde), och hvilka upplöstes vid revolutionen. I
sistnämnda bemärkelse upplifvades det åter under
såväl första som andra kejsaredömet. Emellertid
hade benämningen redan 1792 öfvergått till den
för ordningens upprätthållande befintliga trupp,
som förut kallades marechaussée. Gendarmeri,
i likhet med det franska, har sedermera blifvit
infördt i de flesta land (ej i Sverige). Det tillhör
vanligen armén, tjénstgör både till häst och till
fots samt står till såväl civila som militära
myndigheters förfogande. I krig upprätthåller det
polistjensten bakom arméerna och i ockuperadt land.
C. O. N.
Gendimin l. Gedimin, litavisk storfurste, den
egentlige grundläggaren af det litaviska väldet,
regerade åren 1315–40. Han utvidgade sitt välde
med Tjernigov och Yolhynien, städerna Vladimir
och Kiev samt befäste sin makt genom att skydda
den grekisk-ryska kyrkan, hvilkens lära hans söner
erhöllo tillåtelse att antaga. Sjelf trädde G. i
underhandlingar med påfven Johannes XXII, hvilken
han förklarade sig beredd att erkänna såsom kyrkans
öfverherre, ifall han ville bistå honom mot de
preussiska och livländska riddareordnarna. Men när de
legater påfven sändt ankommit till Litaven, jagade
den öfver ett nytt tyskt anfall uppretade G. bort
dem. Han inkallade i riket tyska handtverkare och
konstnärer, och enligt hans egen berättelse skola
dominikan- och franciskanmunkar hört till hans
omgifning. G. flyttade sin hufvudstad från Vilna till
Vilia, der ännu ruiner af hans slott finnas. Genom sin
sonson Jagello blef han stamfader för den Jagellonska
konungaätten.
Gendron [sjangdrång], Auguste, fransk historiemålare,
f. 1818, d. 1881, elev af Paul Delaroche, studerade
uti Italien, derifrån han redan vid midten af
1840-talet hemsände arbeten, hvilka gjorde hans
namn bekant, t. ex. Dante kommenterad af Boccaccio
(1844). Men främst må nämnas hans framställningar af
sylfider och nereider, hans skildringar af idylliskt
poetiska scener ur antikens sagolif (t. ex. Cytheres
ö), svärmiska bilder ur de första kristnes och
helgonens lefnad (t. ex. S:t Katarina begrafves
af änglar) och ett slags ideala genrestycken från
renaissancens dagar. Ett af de berömdaste bland
dessa är En söndag i Florens under 15:de århundradet
(1855; Luxembourg). I det hela äro dessa vid en
bestämd tid bundna skildringar mera lefvande och
konkreta än de förstnämnda rena fantasibilderna, med
sina öfvernaturliga drömfigurer. G. utförde äfven en
mängd dekorativa arbeten, såsom i kyrkan S:t Gervais,
i Louvre och framför allt i Cour des comptes i Paris
(Horerna), hvilka utmärka sig för den
anordning och den ädelhet i figurerna, som passa
för den monumentala stilen, men på samma gång
ega en viss naturalistisk värme och en realitet i
färgen, som visa, att konstnären äfven i sådana
arbeten icke uteslutande är en framställare
af öfversvinliga drömsyner. I det hela saknade
G. afgjorda anlag såväl för utbildningen af formen
som för koloriten, hvadan han sökte lösa sin
uppgift genom föreningen af båda, utan att dock
lyckas komma fram till en fullt kraftig verkan.
C. R. N.
Gêne [sjän], Fr. (sammandr. af géhenne, jfr Gehenna),
förhör, som man låter en anklagad undergå för att
förmå honom till bekännelse; tortyr, pina, qval,
besvär, obehag, tvång. – Sans gêne [sang sjän],
Fr., utan tvång, obesväradt, ogeneradt, rättfram. –
Genant [sjenangt]r Fr. gênant, plågsam, besvärlig,
obehaglig. – Genera [sjen-], Fr. gêner, plåga,
besvära, orsaka obehag, göra förlägen.
Genealogi (af Grek. genea, härkomst, slägt, och
logos, tal, vetenskaplig undersökning), vetenskapen
om slägters ursprung, härstamning och inbördes
slägtskap, är en af historiens och juridikens
vigtigare hjelpvetenskaper. Genealogien delas i
en teoretisk del, hvari utvecklas grundsatserna
för slägtläran och visas huru beslägtade ätter
särskiljas från hvarandra, samt i en praktisk del,
hvilken framställer sjelfva härstamningen. För att få
en hastig och säker öfverblick häraf har man infört
en viss metod vid framställningen nämligen genom
uppställning af s. k. stamträd, stamtaflor eller
antaflor (se Anor). Slägt- l. stamtaflor börja med
stamfadern och hans hustru samt upptaga alla manliga
och qvinliga afkomlingar. Oftast utmärkas på en
stamtafla förhållandet mellan föräldrar och
barn genom en böjd linie /–-^–-\ . I nyare
tid har man i Sverige och Finland, i enlighet med
Riddarhusens genealogier, uppställt stamtaflor
på det sätt, att en särskild tabell uppföres för
hvarje med barn försedt hjonelag. Derigenom vinnes
den fördelen att för hvarje person kan införas huru
vidlyftig text som hälstr då deremot vid bruket af
det förstnämnda, sättet omfånget af person-notiserna
måste, till följd af bristande utrymme, synnerligen
inskränkas. – De första spåren till genealogi finnas
i de hedniska gudalärorna och hjeltesagorna liksom
i de flesta folks äldsta (mytiska) häfder, i hvilka
folket sjelf vanligen uppgifves härstamma från någon
gud, hjelte, konung eller anförare. Judarna förde
slägtregister från äldsta tider och egde en särskild
ämbetsmannaklass, schoterim, som hade till göromål
att vaka öfver stamtaflorna. Den äldre genealogien
var okritisk, i det den, under bemödandet att gifva
slägterna en så hög ålder som möjligt, ofta uppgaf
såsom stamfäder för slägterna Karl den store, någon
af trojanska krigets hjeltar, ja till och med Noak
och Adam. Så gick t. ex. Rüxner till väga i sin
"Turnierbok", ett af de äldsta genealogiska arbeten
(1527). Först i senaste tid, sedan en mängd historiska
handlingar från äldre tider offentliggjorts, har den
moderna kritiken tagit ut sin rätt. Redan under 16:de
och 17:de årh. utkommo jämförelsevis goda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
