- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål /
1009-1010

(1882) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gendimin ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

genealogiska arbeten, författade af fransmännen Duchesne,
S. och L. de S:t Marthe, d’Hozier, Chifflet, Laboureur,
Lancelot le Blond och engelsmannen Dugdale. I Tyskland
utvecklades under 18:de och 19:de årh. genealogien
af König, v. Imhof, Hübner, Gebhardi, Hörschelmann,
Ichteritz, Ranft, Eckhardt, Treuer, v. Schlieffen,
von Hormayer, i England af Douglas, Betham,
Gordon m. fl. Icke utan vigt för genealogien äro
de genealogiska kalendrar och almanacker, till
hvilka "Almanach de Gotha", som utkommit sedan
1763, gifvit uppslaget. Till denna sluta sig den
sedan 1827 årligen utkommande "Taschenbuch der
gräflichen häuser" (1855 jämte supplementet "Das
historisch-heraldische handbuch") samt den sedan
1848 utkommande "Taschenbuch der freiherrlichen
häuser". Framstående nyare tyska genealogiska arbeten
äro Hübner: "Genealogische tabellen" (1725–33;
2:dra uppl. 1737–66, med tillägg af Lenz, 1756, samt
supplement af drottning Maria af Danmark, 1822–24),
Pütter: "Tabulae genealogicae" (1768), Gatterer:
"Abriss der genealogie" (1788), Örtel: "Genealogische
tafeln zur staatengeschichte des 19 jahrh." (1847–56;
2:dra uppl. 1857), Voigtel: "Genealogische tabellen"
(1869), Hopf: "Historisch-genealog. atlas" (1858
–61). De förnämsta svenska genealogiska arbeten
äro: genealogier öfver Sverige, uppgjorda på Gustaf
I:stes befallning efter då befintliga handlingar af
hans sekreterare Rasmus Ludvigsson (en del af dessa
genealogier förvaras i handskrift i Riksarkivet),
Messenius: "Theatrum nobilitatis Suecanae" (1616),
Peringsköld: "Ättartal för Svea och Göta konungahus"
(1725), Stiernman: "Svea Ridderskaps och Adels
matrikel" (1754; fortsatt af Rehbinder, Rothlieb och
Kröningsvärd), Anrep: "Svenska Adelns Ättartaflor"
(1858–64), Anrep: "Svenska Slägtboken" (börjad
1871), Schlegel och Klingspor: "Den med sköldebref
förlänade, men ej å Riddarhuset introducerade svenska
adelns ättartaflor" (1875). Finnen O. Wasastjerna
har utgifvit "Ättartaflor öfver den på Finlands
Riddarhus introducerade adeln" (1879–82), dansken
de Hofman "Danske adelsmænd" (1777–79), dansken
Lengnick "Genealogier" (1844–45) och norrmannen
Lassen "Norske stamtavler" (1868). – Genealog,
kännare af eller forskare i slägtledningar. –
Genealogisk, som har afseende på slägtledningar.
B. S.

Genée [sjené]. 1. Richard G., tysk tonsättare,
f. 1823, har sedan 1848 fungerat såsom musikdirektör
vid åtskilliga tyska teatrar, bl. a. i Prag. Han är
sedan 1868 bosatt i Wien. G. har offentliggjort många
kompositioner, till största delen en- och flerstämmiga
sånger, bland hvilka särskildt de af humoristiskt
innehåll vunnit anklang. Han komponerade äfven med
framgång till en början större komiska operor i
Lortzings stil, Der geiger aus Tyrol, Der schwarze
prinz
m. fl., men sedermera endast operetter: Der
seecadet
("Sjökadetten"), Nisida m. fl. – 2. Rudolf
G., den föregåendes broder, tysk författare, f. 1824,
har skrifvit åtskilliga lustspel: Das wunder (1854),
Ein neuer Timon (1856) och Vor den kanonen (1857)
m. fl.,

samt några förtjenstfulla arbeten om Shakspeare,
Shakspeares dramen m Deutschland (1868) och
Shakspeares leben und werke (1871). Han har jämväl
med stor framgång flere gånger hållit föreläsningar
öfver den store britiske dramatikerns arbeten.
1. A. L.

Genelli [dsje-], Giovanni Bonaventura, tysk
idealmålare och tecknare, född i Berlin d. 27
Sept. 1800 (vanligen uppgifves 1798), tillhörde en
familj, som härstammade från Rom, men öfver Köpenhamn,
dit farfadern kallats såsom konstväfvare, kommit
till Berlin. Uppfostrad i sin födelsestad till
konstnär under omsorgsfull ledning af sin fader,
Janus G. (f. 1771, d. 1813), och sin högt begåfväde
farbroder, Hans Christian G. (d. 1823), reste han
1820 till Rom, der han fortsatte sina studier och
utbildade sig i den egendomliga, om Carstens
erinrande, idealt antika riktning, som under
hela hans lif var honom egen. För denne sin store
föregångare och förebild hyste ock G. den djupaste
beundran, och han trädde med den mest afgjorda
kallelse och beslutsamhet i hans fotspår. Homeros,
Aischylos och Sofokles gåfvo näring åt hans fantasi;
till dem sällade sig Gamla testamentet, Dante och
Cervantes, och ur dessa källor skapade han sig
en idealverld, som icke visste af verklighetens
måttstock och snart befolkades med ett talrikt
slägte af nya och storslagna gestalter. Obekymrad
om den yttre verlden och om sin konsts sammanhang
med samtidens lif och former, fortfor han att i
teckningar, stundom blott med en kontur, stundom
med en lätt akvarellfärg, skapa massor af utkast,
hvilka dock i regeln icke utgöra illustrationer till
de nämnde skalderna, utan hälst med full skapande
frihet behandla sagor, ämnen och motiv, till hvilka
läsningen af dem gifvit uppslag. Ungefär hälften af
hans många kompositioner uppstodo under vistelsen
i Rom; till dem höra exempelvis Simson och Delila,
Europas bortröfvande, Herkules Musagetes hos Omfale

samt tvänne stora serier af teckningar till Homeros
och Dante. 1832 återvände G. till Tyskland, der han
af en entusiastisk konstvän, doktor Härtel i Leipzig,
erhöll i uppdrag att jämte flere andra konstnärer
smycka hans nybyggda, s. k. romerska hus med vägg-
och takmålningar al fresco. Af dessa utfördes endast
en del mindre, dekorativa bilder, medan åter den stora
hufvudfresken i taket, Bacchus och sånggudinnorna,
ej kom längre än till skizzen. G. flyttade derefter,
1836, till München och lefde der med en allt mera
tillväxande familj under bekymmersamma omständigheter
till 1859. Han kallades då till Weimar, der han fick
under ett lugnt lif egna sig fullständigt åt sin
konst. Derjämte fick han för första gången – öfver 60
år gammal – tillfälle att försöka sig i oljemålning,
i det han mottog beställning på en serie af sex
taflor, hvilka höra till det märkligaste han utfört,
delvis med förut i utkast och teckningar behandlade
ämnen, såsom de ofvan nämnda Europas bortröfvande
och Herkules hos Omfale. Under det han var sysselsatt
med den sista bland dessa, Bacchus bland sjöröfvarena
(hvilkens kartong nu förvaras i museet i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:25:44 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfae/0511.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free