Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Generation ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flere gånger längre än fodret, mer eller mindre
plattad och flerfröig. Slägtet har i Europa
omkr. 80 arter, af hvilka 4 tillhöra svenska
floran. Allmännast bekant är den ofta i svenska
trädgårdar odlade G. tinctoria L., hvars blommande
toppar samt frön fordom voro officinella under namnen
Herba l. Summitates et Semina Genistae tinctoriae
och ansågos (dock utan skäl) vara verksamma mot
vattuskräck. Fröna äro afförande. Växten innehåller
ett vackert och "beständigt" gult färgämne (factitium
luteum). Flere andra arter hafva liknande egenskaper.
O. T. S.
Genitalia, Lat. (af gignere, föda), könsdelar.
Genitivus. Se Kasus.
Genitjesk l. Ust-Azovsk, hamnstad i ryska
guvern. Taurien, vid vestra sidan af Azovska sjön och
vid utloppet af den stora saltsjön Sivasj. Omkr. 1,200
innev. Stor export af salt.
Genius, Lat. (egentl. aflelsegud, af gignere, föda),
hette hos de gamle romarna en mans skyddsande. Genien
troddes följa mannen från vaggan till grafven,
delande med honom sorg och glädje, njutning och
lidande. Man firade vid födelsedagar och andra
högtidliga tillfållen sin genius med offer och gjorde
sig, honom till ära, en glad dag. Genien framställes
företrädesvis såsom en god ande, men uppträder
stundom ock såsom en ond. Qvinnornas skyddsandar
kallades junones. Äfven omtalas genier för familjer,
samfund, stater m. m. samt för orter. De sistnämnde
föreställdes och afbildades vanligen i form af
ormar. En mans genius tänkte man sig under gestalten
af en togaklädd yngling med höljdt hufvud. R. Tdh.
Genius epidemicus l. Constitutio epidemica,
med. 1. Sjukdomskarakter, den allmänna prägel, som
karakteriserar flertalet af de på en ort eller på en
viss tid uppträdande sjukdomar. Så har man kallat
den epidemiska konstitution, som brukar råda vid
lägre temperatur, om vintern samt vid kalla vindar
och torr luft inflammatorisk, emedan inflammationer,
företrädesvis i luftvägarna, då allmännast förekomma;
nervös den, som herskar vid hetta och torka
sommartiden, emedan hon orsakar nervösa, asteniska
åkommor; anemisk, betingande blodlöshet och bleksot;
gastrisk, vid hetta och fuktighet, disponerande för
magåkommor och tyfösa febrar; gastrisk-biliös, då
äfven lefvern angripes; putrid, då genom ruttnande
organiska ämnen sjukdomarna få en septisk karakter;
katarralisk, genom fuktig kyla eller temperaturombyten
höst och vår befordrande katarrer i luftvägarna och
tarmkanalen, samt rheumatisk, af liknande orsaker
framkallande förkylning af huden och rheumatiska
åkommor. – 2. Sammanfattningen af alla de akuta
sjukdomar, som under ett visst tidskifte herska på
en viss ort. F. B.
Genkärande, jur., svarandepart, som genom stämning å
motparten, hufvudkäranden, väckt talan i samma sak,
som denne instämt, eller i annan, som med denna har
gemenskap. För att båda stämningsmålen skola följas
åt, fordras att genkärandens stämning, genstämningen,
delgifves motparten inom hälften af den eljest i
lag föreskrifna stämningstiden. A. D. H.
Genlis [sjanglis], Stéphanie Fèlicité, född Ducrest
de Saint-Aubin, fransk författarinna, f. 1746 i
Bourgogne, utmärkte sig redan som flicka för sin
virtuositet på alla slags instrument, särskildt på
harpa. Vid sexton års ålder blef hon gift med grefve
de Genlis-Silléry, hvilken sedermera blef afrättad
tillsammans med girondisterna. Såsom slägting
till madame Montesson, hvilken i hemlighet var
förmäld med hertigen af Orléans, infördes fru G. i
den orléanska familjen, och den sedermera under
namnet Philippe Égalité bekante hertigen af Chartres
anförtrodde åt henne sina barns uppfostran. Det
var genom fru G., som den äldste bland de unge
prinsarna, sedermera konung Ludvig Filip, erhöll sitt
encyklopedistiska vetande. För sina furstliga elever
skref fru G. Théâtre à l’usage des jeunes personnes,
ou théâtre d’éducation (1779–80), Adèle et Théodore,
ou lettres sur l’éducation (1782) och Les veillées du
château, ou cour s de morale, à l’usage des enfants
(1784). Vid revolutionens utbrott fick hon till följd
af sin förbindelse med orléanisterna en viss politisk
betydenhet, visade sig flere gånger tillsammans
med sina elever både i nationalförsamlingen och i
jakobin-klubben samt behandlade i boken Leçons d’une
gouvernante à ses élèves (1791) familjen Orléans’
hela privatlif. 1791 måste hon emigrera, hvarvid
Péthion för hennes säkerhets skull ledsagade henne
till England. Under landsflykten uppehöll hon
sig först i Belgien, sedan i närheten af Zürich
och slutligen i Altona. 1802, när Bonaparte
blifvit konsul, återvände hon till Paris, der hon
erhöll fri bostad och en pension af 6,000 francs.
Vid samma tid började hon att blifva mycket produktiv
som romanförfattarinna. De mest bekanta af hennes
romaner äro Mademoiselle de Clermont (1802) och
La duchesse de la Vallière (1804), jämte hvilka må
nämnas den underlandsflykten skrifna berättelsen Les
chevaliers du cygne, ou la cour de Charlemagne (1795),
som vid sidan af sina sentimentala sedepredikningar
innehåller en mängd frivoliteter. Fru G. begagnade
ofta den på hennes tid mycket omtyckta memoarformen
samt gjorde för det mesta sina egna kärlekshistorier
till föremål för sina skildringar. Hon skref lätt
och ledigt, men tillika ytligt och hållningslöst.
Under de sista åren af sitt lif uppträdde hon ofta
polemiskt, bl. a. i Observations critiques pour
servir à l’histoire littéraire du 19:me siècle
(1811), Dictionnaire critique et raisonné
des étiquettes de la cour, des usages du monde
etc. (1818) och Diners du baron d’Holbach (1822),
i hvilka skrifter hon angrep Frankrikes mest aktade
författare. Af stort intresse äro hennes Mémoires
inédits sur le XVIII:me siècle (1825), hvilka innehålla
en entusiastisk skildring af hennes egen skönhets
och hennes talangers triumf. Romantiken bragte
hennes romaner i glömska, men ända till sin död
höll fru G. en mycket besökt salong, hvarest hon
spelade harpa och berättade pikanta anekdoter.
Hon dog 1830. B. M.
Genljud, fys., uppkommer pä samma sätt som eko (se
d. o.), men skiljer sig från detta derigenom att det
tillbakakastade ljudet höres så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
