Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gennadius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
börd", som, utan att ega den engelska adelns
(nobility) företrädesrättigheter eller lysande
yttre ställning, täflade med honom i anornas,
sköldmärkenas och jordbesittningsrättens ålder, i
vett och bildning samt i sina led upptogo peerernas
söner. Till gentry hörde knights och esquires.
Såsom sheriffer, fredsdomare och andra
kommunala förtroendemän utöfvade de ett betydande
lokalt inflytande och genom sina representanter i
underhuset ("knights of the shire") ett vigtigt
politiskt. Gentry motsvarade således egentligen
den svenska "landtadeln" l. "lågadeln", så när som
på de privilegier, som skilde den senare från det
öfriga folket, ty inför den engelska lagen har
gentry aldrig intagit någon undantagsställning i
förhållande till andra fria män, om det ock på grund
af börd och rikedom i socialt afseende höjt sig öfver
andra klasser af medborgare. – I senare tider har
namnet gentry blifvit liktydigt med "medelklass",
och till detsamma räknas vanligen, utom den besutna
"lågadeln", äfven lärde, jurister, prester, bankirer,
officerare m. fl. J. Th. W.
Gentz, Friedrich von, tysk politisk skriftställare,
f. 1764, blef 1786 anställd som sekreterare vid
generaldirektorium i Berlin. Först slöt han sig med
hänförelse till den franska revolutionens åsigter,
men uppträdde sedermera, bl. a. som öfversättare af
Mallet du Pans skrifter, mot densamma. 1797 ställde
han en uppfordran till Fredrik Vilhelm III att
förebygga omstörtningar genom att medgifva tryckfrihet
o. d. Till följd af det spända förhållande, hvari
han genom detta förslag kom till konungen, trädde
han 1802 i österrikisk tjenst (såsom kejserligt
råd), och samtidigt började han sin publicistiska
verksamhet. Alla hans flygskrifter och manifest äro
uppfyllda af ett glödande hat mot Napoleon. I denna
anda äro särskildt Fragmente aus der geschichte des
politischen gleichgewichts von Europa (1804; ny
uppl. 1806) författade. När fransmännen 1805 närmade
sig Wien, begaf sig G. till Dresden och derifrån
till det preussiska högqvarteret, hvarifrån han
utslungade ett manifest mot Frankrike. 1806 återvände
han till Wien och ingick å nyo i statskansliet, der
han särskildt användes för politiskt diplomatiska
arbeten. Sålunda författade han 1809 och 1813 de
österrikiska manifesten mot Frankrike. Efter ministern
grefve Stadions fall, 1810, försiggick en afgörande
förändring med G. Han blef då det Metternichska
kabinettets hjelpare, dess verktyg, och från att
hafva varit en motståndare till verldseröfraren
Napoleon blef han en fiende till liberalismen
och öfver hufvud till hvarje friare politisk och
religiös riktning. Sina nya åsigter förfäktade han
särskildt i den af honom 1818 upprättade tidningen
"Österreichischer beobachter". Han förde protokollen
vid kongressen i Wien 1815 samt vid kongresserna
i Aachen (1818) och Laibach (1822). Död 1832. G:s
literära qvarlåtenskap finnes i Ausgewählte schriften
(1836–38), Kleine schriften (1838–40), Mémoires et
lettres inédites (1841), Briefwechsel mit Adam
Müller (1861), Aus dem nachlass (1867), Briefe
politischen inhalts (1870), Tagebücher (1873–74). – Som
skriftställare utmärkte han sig genom stilens
fulländning. Genom slöseri och vällefnad försatte
han sig, trots stora inkomster, i ständiga
penningesvårigheter.
Gentz, Wilhelm, tysk historie-, genre- och
porträttmålare, f. 1822, fick sin utbildning
i Berlins konstakademi och gjorde derefter i
Spanien, Egypten och Nubien resor, om hvilka han
skref intressanta bref till sina vänner. Dessa
bref samlades och utgåfvos 1853. G. utställde 1852
Slafmarknad i Assuan (vid nubiska gränsen), en tafla,
som var noggrant studerad, men väl realistisk i
uppfattningen. Samma ämne upprepades längre fram
(1868), med samma anmärkning af kritiken. Men för
öfrigt gäller G. som Tysklands ypperste skildrare
af Orienten (Marknad i Kairo och Afton vid Nilen,
1870, Byskola i Öfre Egypten och Ormtjusare,
1872). Synnerligen berömd är hans skildring af
Tyske kronprinsens intåg i Jerusalem 1869 (1876),
"ett det briljantaste koloristiska effektstycke",
märkligt äfven genom den karakteristiskt
framhållna kontrasten mellan öster- och vesterländsk
odling. G. blef 1874 ledamot af Berlins konstakademi.
C. R. N.
Genua [jen-], It. Genova, Fr. Gênes. 1. Provins
i norra Italien, vid Medelhafvet, som der bildar
den stora Genua-bukten. 4,114 qvkm. 716,759
innev. (1871). Provinsen, som omfattar största
delen af det gamla Ligurien, är ett vildt bergland,
i ö. uppfyldt af liguriska Apenninerna, i v. af de
liguriska Alperna. De vigtigaste vattendragen äro
Besagno och Vara, som falla ut i Medelhafvet,
samt Bormida, Orba och Scrivia, hvilka flyta till
Po. Provinsen indelas i fem "circondarii" (kretsar):
Albenga, Savona, Genua, Chiavari och Spezia. –
2. Hufvudstad i nämnda provins, vid innersta viken
af G.-bukten, på de branta sidorna af Apenninerna,
160–200 m. öfrer hafvet. G. omgifves på landsidan
af dubbla befästningar, som göra staden till en
af de starkaste fästningar i norra Italien. Sedd
från hafvet erbjuder staden med sin lifliga hamn,
sina amfiteatraliskt belägna marmorpalats, de bakom
liggande grönskande höjderna, smyckade med vackra
villor, en ovanligt vacker anblick, som förskaffat
den epitetet "la superba" (den ståtliga). Trots
sina många palats kan staden dock knappt kallas
vacker. Till följd af det inskränkta utrymmet och det
sluttande läget äro gatorna trånga, krokiga och så
branta, att få kunna befaras med vagn. Här och der
äro de förenade med hvarandra genom marmortrappor
eller, öfver ravinerna, genom broar, af hvilka den
märkligaste är den 110 m. långa och ända till 30
m. höga Ponte Carignano. Den vackraste gatan är Via
Balbi, som med sin fortsättning Via nuovissima och
Via nuova bildar G:s corso. De öppna platserna,
äro många, men små. De vackraste äro Acquavcrde,
med det 1862 uppresta Columbusmonumentet af hvit
marmor, samt Acquasola. Staden räknar omkr. 80
kyrkor, hvilka nästan alla äro rikt smyckade, några
t. o. m. öfverlastade af dekorationer. De förnämsta
äro katedralen S. Lorenzo (invigd 1118), med flere
målningar och plastiska konstverk, S. Siro,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
