Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geometrisk bild ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allmänhet [rot] ab geometriskt medium till a och
b. Geometriska mediet sammanfaller i sak med
medelproportionalen (se d. o.). G. E.
Georg l. Göran, den helige (inom romersk-katolska
kyrkan vanligen kallad riddaren S:t Georg), var
enl. sägnen en kappadocisk prins, hvilken lefde mot
slutet af 3:dje årh. och dödade en lindorm eller
drake, som hotade att sluka en ung mö. Den helige
G. afbildas derför vanligtvis (t. ex. på den af
Sten Sture d. ä. till Stockholms Storkyrka skänkta,
nu i Nationalmuseum förvarade, i trä skurna bilden)
såsom en vacker yngling, ridande på en skymmel och
med lansen genomborrande en drake. Enligt somliga är
sagan en efterbildning af Persevs-myten, efter andra
skall S:t Göran symbolisera den kristna kyrkans kamp
mot djefvulen. Sannolikt öfverfördes detta helgons
dyrkan från Österlandet till Europa af korsfararna,
hvilka förde S:t Görans bild i sitt baner. Sankt
Göran blef Englands och staden Genuas skyddspatron,
och storfurstendömet Moskva (nu ryska riket) insatte
hans bild i sitt vapens hjertsköld. I flere land,
Bajern, England, Hannover, Ryssland, finnas efter
honom benämnda riddareordnar. Helgonets åminnelsedag
är än d. 23, än d. 24 April.
Georg, Eng. George [djårdj], konungar af
Storbritannien och Irland.
1. G. I, konung af Storbritannien och Irland samt
kurfurste af Hannover, son af den hannoverske
kurfursten Ernst August och Sofia af Pfalz, en
dotterdotter till engelske konungen Jakob I, föddes
d. 28 Mars 1660. Såsom prins kämpade han 1683 i slaget
vid Wien mot turkarna och stred sedan i Belgien mot
fransmännen. Efter faderns död tillträdde han 1698
regeringen öfver Hannover, hvilken han skötte på ett
sätt, som förvärfvade honom hans undersåtars varma
tacksamhet. Genom den engelska successionsordningen
"the Act of settlement" 1701 öfverflyttades arfsrätten
till den engelska kronan på hans moder, Sofia, och han
blef till följd deraf vid drottning Annas frånfälle,
1714, konung af Storbritannien och Irland. Han
kom till England med en viss fruktan, säges det,
att snart blifva jagad derifrån af jakobiterna,
hvilka ville sätta Jakob II:s son på tronen, men
den stuartska resningen 1715 kufvades utan större
svårighet, och icke häller senare lyckades det hans
fiender att störta honom. Som han ej var okunnig om,
att en betydande del af tory-partiet i hemlighet var
jakobitiskt sinnadt, hade han redan före Annas död
knutit förbindelser med whig-partiet, och han stödde
sig på detta under hela sin regeringstid (Townshends,
Stanhopes och Walpoles ministèrer). Fastän oinskränkt
herskare i Hannover, visade han ingen lust att
styra egenmäktigt i sitt nya rike. Han helighöll
engelsmännens gamla friheter och, om man undantager
Townshends afskedande 1716, aktade den under Vilhelm
III uppkomna parlamentarismen. Men man klandrade
hos honom, att han lade så liten kärlek i dagen för
England, hvars språk han ej ens lärde sig, samt att
han understundom till och med offrade dess intressen
för sitt kurfurstendömes. Död d. 11
(n. st. 22) Juni 1727, under ett besök i Hannover. –
G. hade ej någon större begåfning, om den också ej
stod under medelmåttan. För vetenskap liksom för
konst, utom musik, saknade han alldeles sinne. Till
karakteren var han aktningsvärd, om man bortser
från hans lättfårdiga lefnadssätt och hans hårdhet
mot sin gemål Sofia Dorotea af Celle, med hvilken
han förmäldes mot sin böjelse 1682, och hvilken, för
en förment eller verklig kärleksförbindelse med en
Königsmark, hölls inspärrad på Ahldens slott från 1694
till sin död, 1726. Med sin gemål hade G. en son,
Georg, som blef hans efterträdare, och en dotter,
Sofia Dorotea, som förmäldes med Fredrik Vilhelm I af
Preussen och blef moder till Fredrik den store. E. B.
2. G. II, konung af Storbritannien och Irland samt
kurfurste af Hannover, den föregåendes och Sofia
Doroteas af Celle son, föddes d. 30 Okt. 1683. I
det spanska arfföljdskriget (1701–13) gjorde
han under Marlboroughs ledning sina lärospån
såsom krigare och stred med stor utmärkelse
i slagen vid Oudenarde (1708) och Malplaquet
(1709). Hans deltagande för den olyckliga modern,
hvilken han ansåg orättvist behandlad, framkallade
troligen tidigt mellan honom och fadern ett spändt
förhållande, hvilket i England till följd af andra
orsaker slutligen ledde till en tids öppen brytning
dem emellan. Efter faderns död, 1727, uppsteg G. på
dennes troner. Hans regering i England påminner i
mera an ett afseende om faderns. Äfven G. II hade
ett jakobitiskt uppror att bekämpa, och detta var
farligare än upproret 1715, ty hade pretendenten Karl
Edvard 1745 från Derby fortsatt sitt tåg mot London,
lider det knappt något tvifvel att Stuartarna å nyo
fått bestiga tronen. Misstänkande i tories hemliga
anhängare af pretendenten, skänkte också G. sitt
egentliga förtroende åt whigs (Walpoles, Carterets,
Pelhams, Newcastles och Pitts kabinett), och det
var, åtminstone hvad största delen af hans styrelse
beträffar, blott undantagsvis, som medlemmar af det
förstnämnda partiet erhöllo ämbeten. Icke häller
han kränkte nationens gamla lagar eller regerade med
ministrar, som voro parlamentsmajoriteten misshagliga,
och om han än 1757 afskedade den populäre Pitt,
så beqvämade han sig dock snart att kalla honom
åter till styret. Äfven G:s politik var stundom
mer hannoversk än engelsk, hvarför det låg en viss
sanning i de bittra ord, som Pitt en gång fällde i
underhuset, att det mäktiga konungariket England
nedsjunkit till en provins under ett eländigt
kurfurstendöme. Död i London d. 25 Okt. 1760. –
G:s begåfning skall hafva varit mindre än faderns,
men åtskilliga yttranden af honom omtalas, som förråda
omdöme och ega mycken udd. Han hyste ej något intresse
för intellektuella sysselsättningar, men en brinnande
kärlek till krig. Han dyrkade penningen nästan ända
till girighet och var otrogen sin gemål, så mycket han
än aktade och beundrade henne, men han var rättvis,
ärlig och vänfast samt visade både i det spanska
arfföljdskriget och under det österrikiska (1740–48)
tapperhet och mod i hög grad. – 1705 ingick G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
