Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geometrisk bild ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
giftermål med Vilhelmina Karolina af Ansbach, som födde
honom flere barn, bland hvilka märkas Fredrik,
prins af Wales (d. 1751), med hvilken han lefde i
misshällighet, och hertig Vilhelm af Cumberland samt
prinsessan Lovisa, förmäld med Fredrik V af Danmark.
E. B.
3. G. III, konung af Storbritannien och Irland samt
kurfurste, sedan 1815 konung, af Hannover, son till
prins Fredrik af Wales och Augusta af Sachsen-Gotha,
den föregåendes sonson, föddes i London d. 4 Juni
1738 samt uppsteg efter farfaderns död, 1760, på
tronen. Ingen engelsk konung har regerat så länge som
han, och allt sedan Vilhelm III:s tid har ingen så
mycket gripit in i sitt lands öden. Det inflytande,
som han utöfvade på dem, var tyvärr långt ifrån
alltid välsignelsebringande. Visserligen hade
G. flere förtjenster såsom regent. Utom det att
han var en rätt duglig admininistratör, besatt
han ett ej ringa mått beslutsamhet och kraft, som
framträdde såväl och ej minst i hans förhållande
till sina ministrar som på annat sätt, t. ex. i
hans åtgärder emot de farliga oroligheterna i London
1780. Han utmärktes derjämte af en stor arbetslust,
en varm kärlek till sitt konungarike, hvilket han,
i olikhet med de två förste Georgarna, genom födseln
tillhörde, samt ärlighet och renhet i afsigter. Men
dessa förtjenster kunna knappast sägas uppväga hans
fel. Uppfylld af öfverdrifna föreställningar om sin
konungsliga värdighet och mycket maktlysten, begick
han ej sällan inkonstitutionella handlingar. Så
begagnade han sig mången gång af hemliga rådgifvare,
bl. a. sin uppfostrare Bute, hvilken för öfrigt
en tid verkligen satt i kabinettet, i stället för
att söka ledning uteslutande hos sina ansvarige
ministrar. Upplyst om de faror, med hvilka Fox’
ostindiska bill af 1783 hotade kronans myndighet,
meddelade han ej, såsom han bort, sina betänkligheter
emot förslaget åt ministrarna, utan tog sin tillflykt
till ränker bakom deras rygg, för att bereda
billens fall i i öfverhuset. Då Pitt 1804 skulle
bilda sitt andra kabinett, ville G., oaktadt dennes
föreställningar ej förunna någon plats deri åt Fox,
emedan P. var honom personligen misshaglig. 1807
fordrade han af medlemmarna i Grenvilles ministèr
en skriftlig försäkran att de aldrig mer under
hvilka omständigheter som hälst skulle föreslå honom
medgifvande af några förmåner åt katolikerna och
afskedade dem, när de ej uppfyllde hans orimliga
begäran. Värre än hans böjelse för egenmäktighet
var kanske hans trångbröstade uppfattningssätt,
hvilket för öfrigt bidrog till att framkalla
det allra bästa förhållande mellan honom och det
illiberala tory-partiet. Ogerna samtyckte han 1766
till upphäfvande af den stämpelskatt, som 1765 på ett
emot den engelska författningens anda stridande sätt
blifvit pålagd de amerikanska kolonierna, och den
kortsynta, våldsamma politik, som sedan under Norths
styrelse förde till de tretton provinsernas affall,
var till betydlig del hans verk. Pitts förslag på
1780-talet om en parlamentsreform ogillade han,
och Wilberforces yrkanden på slafhandelns förbjudande
hade i
honom en motståndare. När Pitt efter den irländska
unionens afslutande (1800) ville bereda katolikerna
en bättre ställning, satte sig G. deremot, så mycket
mera som han inbillade sig, att den ifrågavarande
planen ej läte sig förena med innehållet i hans
kröningsed, och han visade sig i denna sak,
såsom ofvan nämnts, lika oefterrättlig under
Grenvilles ministèr. Ett tredje slags fel var den
hårdnackenhet, hvartill fastheten och kraften hos
honom kunde urarta, och som sällan vek för annat
än de mest tvingande skäl. I sitt enskilda lif
var G. i flere afseenden en verklig föresyn för
sina undersåtar. Han kunde väl icke kallas en fint
bildad man, men han var varmt gudfruktig, en trogen
och öm make, en kärleksfull fader, välvillig mot
menniskor i allmänhet, enkel och måttlig i sitt
lefnadssätt. Hans husliga lycka stördes alltför snart
genom hans äldste sons, prinsens af Wales, vanvördnad
emot sina föräldrar och skamliga lättsinne, men en
ännu svårare pröfning väntade honom på ålderdomen, då
han blef blind och döf samt miste förståndet. Efter
tre föregående, kortare anfall af vansinne angreps
han 1810 af en sinnesförvirring, som gjorde honom
fullkomligt oduglig för regeringen, och som med några
mellanstunder af tillräcklig reda för att låta honom
känna djupet af sitt elände fortfor till hans död,
d. 29 Jan. 1820. – G. förmäldes 1761 med Charlotta
af Mecklenburg-Strelitz och hade med henne femton
barn, bland hvilka må nämnas konungarna Georg IV
och Vilhelm IV, hertig Edvard af Kent, drottning
Victorias fader, och Ernst August, konung af Hannover.
E. B.
4. G. IV (August Fredrik), konung af Storbritannien
och Irland samt af Hannover, den föregåendes och
Charlottas af Mecklenburg-Strelitz son, föddes d. 12
Aug. 1762, fick en vårdad uppfostran, men hängaf sig
redan tidigt åt de vildaste utsväfningar, till följd
hvaraf han förlorade sitt folks aktning och råkade
i djupa skulder (1787–88 lemnade parlamentet 800,000
p. st. till deras betalning). I sin ungdom slöt G. sig
till whigoppositionen (Sheridan, Burke m. fl.), men
sedan han 1811 till följd af faderns sinnessjukdom
såsom regent öfvertagit styrelsen, lät han leda
sig af tories (Liverpool, Castlereagh). Efter
Castlereaghs sjelfmord (1822) höll G. sig fjärran
från det politiska lifvet i stor tillbakadragenhet
i Windsor. För sitt rike Hannover utfärdade G. en
ny grundlag (1819) och omorganiserade förvaltningen
(1822–23). Död d, 26 Juni 1830. – G., som hemligen
gift sig med en katolsk dam, Mrs Fitz-Herbert, en
enka af ovanlig skönhet, förmåddes att lösa denna
förbindelse och förmälde sig 1795 med Karolina af
Braunschweig. Redan 1796, efter prinsessan Charlottas
födelse, skildes makarna åt, hvarefter drottningen
tillbragte större delen af sitt återstående lif på
resor. 1806 anställdes undersökningar med anledning
af Karolinas uppförande; de upptogos 1813, till
följd af illvilligt prat om hennes förhållande till
sin ständige följeslagare italienaren Bergami, och då
hon 1820 helt plötsligt uppträdde i England för att
göra sina rättigheter såsom drottning gällande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
