Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geometrisk bild ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blifva krönt, väckte konungen mot henne i underhuset
en skandalös rättegång, som folkets hotande
demonstrationer dock tvungo honom att ej fullfölja.
Georg (Georgios), hellenernas konung, andre son
af prins Kristian af Glücksborg, sedermera konung
Kristian IX af Danmark, och Lovisa af Hessen-Kassel,
föddes i Köpenhamn d. 24 Dec. 1845. Såsom dansk
prins hette han Kristian Vilhelm Ferdinand
Adolf Georg. Den 30 Mars 1863 valdes han enhälligt,
på den engelska regeringens förslag, af den grekiska
nationalförsamlingen till konung, och en deputation,
under den gamle amiral Kanaris, sändes till Danmark,
hvars regering som vilkor för anbudets mottagande
fordrade, att England skulle afträda de joniska
öarna till Grekland och försäkra prinsen om en årlig
lifränta af 12,000 pd st. (omkr. 216,000 kr.),
oberäknadt den civillista, som Grekland lemnade
honom. Den 5 Juni 1863 undertecknades i London ett
protokoll om denna sak, och dagen derefter skedde
deputationens högtidliga mottagande på Kristiansborgs
slott, hvarvid konung Fredrik VII gaf sin unge frände
det rådet att sluta sig nära till sitt nya folk
och troget värna dess författning. G. blef derefter
förklarad myndig och afsade sig (d. 12 Sept.) sin
arfsrätt till danska tronen till förmån för sin
yngre broder, Valdemar. Åtföljd af grefve Sponneck,
hvilken skulle vara hans personlige rådgifvare,
landade G. i Athen, d. 30 Okt. 1864 och aflade
d. 28 Nov. s. å. ed på den nya författningen. I
Nov. 1865 nödgades G. att aflägsna grefve Sponneck,
hvilkens inblandning i statsärendena väckt grekernas
missnöje. Men oaktadt de häftiga partistrider och
många ministèrförändringar, hvaraf Grekland under
G:s regering varit hemsökt, synes dennes ställning
till folket hafva förblifvit oförändrad, och konungen
tyckes hafva troget följt Fredrik VII:s råd. Den 27
Okt. 1867 förmäldes G. med den ryske storfursten
Konstantins dotter Olga (född d. 3 Sept. 1851),
hvilken skänkt honom tre söner och tre döttrar.
E. Ebg.
Georg Pódiebrad, konung i Böhmen, var son af Viktorin
v. Kunstatt und Podiebrad och Anna v. Wartenberg samt
föddes 1420. Han uppträdde på den husitisk-nationella
sidan redan i striden mot kejsar Albrekt II (1438)
och upphöjdes 1444, efter Ptacek v. Pirksteins
död, till det utraquistiska partiets ledare. Genom
skicklighet och energi, med list och våld ökade
han sitt partis krafter och förvärfvade sig sjelf
stort anseende. Efter att hafva genom öfverraskning
bemäktigat sig Prag (1448) lät G. 1452 välja sig
till riksföreståndare, i hvilket ämbete han på sex
år bekräftades af konung Vladislav (1453). Efter
Vladislavs död (1457) genomdref G. med lock och
pock sitt val till konung (1458). Han blef emellertid
krönt, först sedan han i hemlighet förbundit sig att
återinföra den katolska kyrkan i Böhmen (1459). Inom
kort tvingade han Mähren, Schlesien och Lausitz
till underkastelse samt förmådde kejsaren och
kurfurstarna att erkänna honom såsom konung. 1461
gjorde G. verkligen ett försök att genomföra unionen
med katolska kyrkan, men blef snart
tvungen af sitt folk att bryta med påfven. Påfven
å sin sida hetsade alla G:s fiender mot honom och
lyste honom slutligen i bann (1466). Återstoden af
G:s lifstid upptogs af ständiga strider med det
katolska herreförbundet i Böhmen och med konung
Mattias Corvinus i Ungern, bannlysningsbullans
verkställare. Oaktadt Mattias i Vilemov blef omringad
och tvungen till fred (1469), lät han af katolikerna
hylla sig till Böhmens konung. För att vinna Polens
bistånd, lät då G. utropa polske tronföljaren,
Vladislav, till sin efterträdare och förenade sig
samtidigt med kejsaren, hvarefter han tvang Mattias
att börja fredsunderhandlingar. Innan dessa hunno
afslutas, afled G. d. 22 Mars 1471, efterlemnande
tvänne söner. Hans ätt fortlefde på manssidan till
1697. – Eldad af en glödande fosterlandskärlek,
ledde G. med öfverlägsen klokhet Böhmens öden. Hans
fel voro häftighet, ärelystnad och en till girighet
gränsande sparsamhet.
Georg l. Jörgen, dansk prins, född d. 21 April 1653,
var son till konung Fredrik III. Han gifte sig 1683
med den engelske konungen Jakob II:s dotter Anna och
stannade derefter i England. 1689 blef han hertig af
Cumberland samt vid sin gemåls tronbestigning (1702)
storamiral och generalissimus öfver hela drottningens
krigsmakt. Död d. 8 Nov. 1708. E. Ebg.
Georg, tyska furstar:
1. Baden. G. Fredrik, markgrefve af
Baden-Durlach, Karl II:s af Baden-Durlach yngste
son, f. 1573, ärfde 1577 efter sin fader tredjedelen
af hans land, men kom efter sina bröders död i
besittning af hela Baden-Durlach och Baden-Baden.
1608 ingick G. i Evangeliska unionen och blef
en af dess ifrigaste medlemmar. När unionen brast
sönder, grep han till vapen mot katolska ligan.
I förening med Mansfeld lyckades han slå Tilly
vid Wiesloch (d. 16 April 1622), men blef sjelf
besegrad vid Wimpfen (d. 26 Apr. s. å.), hvarefter
han afstod från den ojämna striden. 1620 hade han
afträdt sitt land till sin son Fredrik, på det att
det förestående kriget ej skulle kunna skada hans ätt.
Död i Strassburg 1638.
2. Brandenburg. G. Vilhelm, kurfurste af
Brandenburg, son af kurfursten Johan Sigismund,
föddes 1595 och uppsteg på tronen 1619. Han var en
svag karakter, samt saknade både intresse och förmåga
för regeringen. Den vacklande politik han följde
under 30-åriga kriget skadade i hög grad hans land.
Efter att hafva underhandlat med sin svåger, Gustaf II
Adolf, om en evangelisk allians (1624–26) och sedan
ingått förbund med Danmark, sökte han, då kriget
gick illa, genom skamligt kryperi vinna kejsarens nåd.
Ehuru Wallensteins trupper inqvarterades i hans land,
vågade han ej ingå förbund med Sverige, utan måste
tvingas dertill (1631). Efter svenskarnas nederlag
vid Nördlingen (1634) slöt han naturligtvis fred med
kejsaren (1635), en handling, som intet gagnade honom,
utan blott hade till följd Brandenburgs besättande
och förhärjande af svenskarna. Hatt dog i Königsberg
d. 1 Dec. 1640, efterlemnande en son, Fredrik Vilhelm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
